Arbetsgivare kan ge dig sparken – efter inlägg på sociala medier

Kritik mot arbetsgivare på Facebook, Instagram eller Tiktok kan få allvarliga konsekvenser. Och det blir allt mer vanligt att innehåll online leder till uppsägningar. För 30 år sedan var det en ganska skarp gräns mellan privatliv och arbetsliv, men idag har gränserna alltmer suddats ut. Idag är våra privatliv alltmer offentliga i och med sociala medier – och det är svårare att dölja åsikter, ställningstaganden och vanor som kan upplevas som obekväma i arbetslivet. Fram till millennieskiftet kunde man gå genom livet utan att arbetsgivare och kolleger visste särskilt mycket om ens privata vanor, åsikter eller liknande. Jag minns hur det var när det där med sociala medier var ganska nytt – hur folk fick sparken för ibland väldigt triviala saker. Det kunde vara bilder som väldigt uppenbart var på skämt, det kunde vara inlägg som inte alls torde påverka vad man presterar på jobbet – eller ens har med lojalitet eller lämplighet att göra. Nu har det gått några decennier med sociala medier och gränserna mellan arebetsliv och det sociala börjar sakta suddas ut. Idag får man vara lite försiktigare i det privata när det kommer till vad man säger och skriver – för plötsligt kan det få en enorm spridning på internet.
Bortsett från bloggen, är jag inte jätteaktiv i sociala medier – och allra minst diskuterar jag mitt arbete i öppna medier. Hade jag haft kritik att framföra mot min arbetsgivare, då skulle jag ta det direkt och inte lägga ut det i ett inlägg på internet. Jag blev lite paff när jag förra året fick en provanställning avbruten, delvis med hänsvisning till min blogg – för jag hade knappt diskuterat mitt jobb överhuvudtaget på bloggen. Det var bara i väldigt allmänna ordalag jag diskuterat jobbet och inte på något vis kommit med kritik eller liknande i något av mina inlägg. Och som jag varit inne på tidigare, jag förstår inte att man blir så skitnödig över en blogg – för jag ser inte skillnaden mellan att blogga och vara väldigt aktiv på till exempel Facebook, Twitter eller TikTok. Dessutom var jag offentliganställd på Trafikverket, där man har väldigt långtgående friheter i hur och var man får uttrycka sig.

I samband med att jag anställdes på Sjöfartsverket, var jag väldigt öppen med att jag bloggade och vad min blogg i stora drag handlar om. Och från arbetsgivarhåll var man väldigt noga med att påpeka att det tillhörde min rätt till yttrandefrihet att få blogga om jag ville. Man sa att jag självklart inte fick lägga ut sådant som bryter emot sekretessen eller exempelvis beskriva hur våra lokaler ser ut – men i övrigt såg man inga som helst problem i att en anställd har en blogg. Något som naturligtvis känns väldigt betryggande, för jag har inga som helst planer på att sluta blogga, åtminstone inte just nu. Jag är fullt medveten om vad som är mindre lämpligt – eller rentav olämpligt – att blogga om eller i övrigt lägga ut i sociala medier. Och skulle jag vara minsta osäker, då avstår jag hellre en publicering. Sen är det naturligtvis en fin balansgång mellan vad som är yttrandefrihet och vad som är mindre lämpligt att skriva om på olika forum på internet.
Jag som är statligt anställd, har en lite större frihet än någon som är privatanställd. Som offentligt anställd omfattas man av Yttrandefrihetsgrundlagen och Regeringsformen, som skyddar rätten att uttrycka sig offentligt – även på sociala medier. Arbetsgivare får inte vidta disciplinära åtgärder mot en arbetstagare för uttalanden som omfattas av yttrandefriheten, även om de väcker kritik mot myndigheten. Undantag kan finnas, till exempel vid brott mot sekretess eller vid uttalanden som allvarligt skadar verksamhetens funktion eller förtroende. Däremot omfattas inte privatanställda av grundlagarnas skydd gentemot sin arbetsgivare. Därför kan arbetsgivaren i princip kräva att arbetstagaren inte uttrycker sig på ett sätt som kan skada företagets rykte eller förtroende – även på fritiden. Sen har vi kritikrätt inom offentlig sektor – som också skyddas av grundlagarna. Arbetstagare får rikta kritik även offentligt, och staten ska tåla ett större mått av ifrågasättande. Kritikrätten inom privat sektor gäller endast om kritiken först framförts internt, är saklig och relevant för verksamheten samt framförs på ett proportionerligt sätt. Om kritiken är grov, nedsättande, eller kan uppfattas som illojal eller skadlig kan det utgöra grund för uppsägning.

Så min bestämda uppfattning är att min tidigare chef på Trafikverket gjorde fel som hänvisade till bloggen som skäl till uppsägningen. Man kan uppge massor av andra saker som skäl till uppsägningen, men inte bloggen. Framförallt inte så länge jag inte brutit mot sekretess eller på något vis kraftigt skadat Trafikverket genom det jag skrivit. Någon säkerhetsrisk är man inte per automatik bara för att man har en blogg – men det hävdade min före detta chef. Som offentliganställd har man långtgående friheter att skriva om det man vill i sociala medier utan att arbetsgivaren kan lägga sig i det. Sen ska jag inte påstå att jag är något proffs exakt på vad reglerna säger, så rent allmänt håller jag mig ifrån att skriva så hemskt mycket om jobbet – bara för att slippa hamna i trubbel. Jag kan uttrycka mig i lite allmänna ordalag kring jobbet, men går inte in på några detaljer. Jag kan säkerligen diskutera mitt jobb mycket mer än vad jag gör, men håller mig ifrån det.
Sen ska man överlag vara försiktig med vad man lägger ut i sociala medier, vissa saker kan påvderka arbetslivet – även om du inte diskuterar ditt jobb eller arbetsgivare. Det kan vara obekväma åsikter, otillåtna bisysslor, somliga vanor – och så vidare – som gör att du kan riskera jobbet om de kommer fram. Till exempel genom att du skyltar med det på internet. Detsamma gäller vilken typ av bilder du lägger ut, även där ska man vara försiktig. I somliga jobb är det inte alltid lämpligt med vissa bilder – även om det bara är på skämt. Och där har vi en av anledningarna till att jag inte lägger ut bilder på bloggen på personer som inte givit sitt uttryckliga tillstånd till en publicering. Vill det sig illa, kan en person hamna i knipa på grund av vad jag lagt ut – och den sitsen vill jag inte hamna i.

Relaterade artiklar

SVT 1