Sociala medier som är en kniv i handen på en mördare

För 30 år sedan fanns inte sociala medier överhuvudtaget och vi umgicks genom att träffas på riktigt, möjligen genom att prata med varandra i den väggfasta telefonen hemifrån. Okej, mobiltelefonen hade börjat komma – men var dyr att ringa till eller ifrån, så det var inte så att man pratade med någon i en timme via mobilen. Men med åren har vårat sociala umgänge förändrats ganska radikalt. Nu känns det som att vi umgås mer digitalt och mycket av vårat umgänge har flyttat ut på olika digitala plattformar. Det gäller såväl vårat umgänge som tillhörande konflikter, meningsskiljaktigheter och störningsmoment. Facebook har liksom blivit stället där dina vänner blockerar dig medan dina fiender läser allt du lägger ut, är inte det lite märkligt?! Och det är lite festligt hur aktiva somliga är på sociala plattformar, medan andra knappt tycks hitta gillaknappen överhuvudtaget. När jag lägger upp saker på Facebook, är det nästan alltid ungefär samma personer som gillar och/eller kommenterar inlägget. Vissa är så snabba med klicka på gillaknappen att jag ibland undrar om de alls hunnit läsa själva inlägget – framförallt när det rör sig om en länk till exempelvis ett blogginlägg eller en tidningsartikel. Det händer att reaktionerna är så snabba att jag misstänker att man inte alls läst det innehållet i det länkade materialet. Vad är det då man gillar när man klickar på gilla? Rubriken? Att jag alls lagt upp något på Facebook? Man får mer än gärna gilla det jag lägger ut, men läs gärna det jag skrivit/länkat till först!
Sedan tycks det vara otroligt enkelt att komma med otrevliga kommentarer när man sitter vid ett tangentbord i skydd av en dataskärm – ofta skriver man saker som man förmodligen aldrig skulle säga om man stod öga mot öga med personen ifråga. Detta gäller förstås oftast från personer jag inte känner, men det händer faktiskt lite då och då att även personer jag känner kommer med tämligen hätska kommentarer i olika sammanhang, kommentarer de förmodligen inte kommit med i verkliga livet, öga mot öga med mig. Det har varit kolleger, barndomskompisar, vänner och släktingar som kommit med elaka, argsinta, otrevliga, spydiga kommentarer i någon utsträckning – och när man sedan träffats i verkliga livet har de låtsats som ingenting. Jag har blivit kallad fascist, humorlös, odemokratisk – listan kan göras lång. Men sedan ska man förstås komma ihåg att de allra flesta kommentarer och reaktioner är trevliga och roliga att få. Det är en liten minoritet av de kommentarer jag själv får som är otrevliga i någon utsträckning.

Vad inte alla tycks förstå är att åtminstone jag själv – och jag tror många med mig – är väldigt selektiv med vem som får vara min vän på exempelvis Facebook. För det första ska vi ha någon form av relation till varandra, vi ska vara vänner, kolleger, klasskompisar eller liknande – vi ska helt enkelt känna varandra. Jag minns så väl en tjej jag pratade med för massor av år sedan via en dejtingsida. Efter bara några meddelanden via den sidans chattfunktion, ville hon lägga till mig på Facebook. Jag sa nej direkt, eftersom jag vi inte kände varandra än – och hennes fråga direkt var vad jag hade att dölja. Hon blev helt enkelt svartsjuk och kunde inte förstå varför jag inte ville lägga till henne utan att vi ens hade träffats först. Men jag stod på mig och lät henne helt enkelt tro att jag hade något att dölja. För att göra en lång historia kort träffades jag och den hör tjejen en enda gång, sedan det inte mer med den relationen – hon var ett i raden av de psykfall jag dejtat.
Sedan är detta naturligtvis en sanning med viss modifikation, för även om vi känner varandra är det inte säkert att du får vara min vän på Facebook. Jag ställer samma krav på någon som vill vara en digital vän som någon som vill vara en vän i verkliga livet. Delar vi inte samma värdegrund, kan du inte bete dig på ett eller annat sätt – ja, då kanske jag helt enkelt inte vill vara din vän. Oavsett om det är på nätet eller i verkliga livet. Om vi känner varandra, men du är en utstuderad mobbare vill jag inte ha dig bland mina vänner på Facebook heller. Förstår ni principen? Det är dessutom så att bara för att jag lagt till dig som vän, är det inget vi är för livet – missköter du dig för radikalt så kanske du faktiskt åker ur min vänkrets på Facebook. Och det kan ske helt utan förvarning. Ibland blockeras du, ibland nöjer jag mig bara med att plocka bort dig som vän. Och det är något inte alla kan acceptera av någon besynnerlig anledning, även om det naturligtvis är smickrande att vissa så otroligt gärna vill vara min vän på Facebook. För många drar igång diskussioner om att jag kränker deras yttrandefrihet och en massa annat dravel för att jag plockar bort dem som vän eller blockerar dem. Vilket naturligtvis inte är sant. För att jag inte vill behålla dig som vän på Facebook påverkar självfallet inte din yttrandefrihet – du kan fortsätta att sprida din dynga, men får göra det på annat håll helt enkelt.

Sen har vi givetvis ytterligare en kategori personer, som väljer att flytta konflikterna utanför sociala medier och tar diskussionerna öga mot öga istället. Något som jag visserligen tycker är bättre och ett tecken på mer stake än dem som gömmer sig bakom en datorskärm – men sedan knappt säger ett pip när man ses. Jag har ju för vana att dejta och vara tillsammans med tjejer som har de mest vrickade idéer och beteenden – och de tycks ibland tävla i att bräcka varandra när det kommer till vad de kan tänkas komma på. I samband med mitt första samboförhållande fanns inte sociala medier – detta var i slutet av 90-talet och då var internet knappt uppfunnet ännu. Men under ett annat försök till en seriösare relation, många år senare, fanns såväl internet som sociala medier. Jag har hunnit vara med på Facebook ett par år och lagt upp en profil jag var nöjd med – däribland ingick vad jag inte lagt ut på Facebook. Dit räknas saker som min födelsedag och relationsstatus. Det står alltså ingenstans på Facebook huruvida jag är singel eller i ett förhållande – något jag själv anser inte spelar någon roll så länge jag i övrigt är ärlig kring ämnet. Det vill säga, dyker ämnet upp i kommentarer eller liknande så är det självklart att jag säger som det är – till exempel att jag just nu har ett förhållande.
Men där höll den här tjejen inte med mig. Så fort vår relation blev en aning seriös, krävde hon att jag skulle lägga ut på Facebook att jag hade ett förhållande. Och det var inte med någon smidig approach hon lade fram sitt krav, utan hon gjorde det på ett ganska aggressivt sätt och hotade med att göra slut om jag inte skrev ut min relationsstatus. Nu hade jag förstått henne om jag till exempel faktiskt skrivit att jag var singel trots att jag inte var det – men så var alltså inte fallet, utan det stod alltså ingenting i den rutan. Så är det fortfarande, jag har inte lagt ut min relationsstatus. Men får jag frågan, så säger jag naturligtvis som det är. Hon gjorde dock en stor grej av det hela och vi hade ett mindre världskrig kring att det inte framgick på min Facebooksida om jag var i en relation eller ej. Samma tjej blev sedermera extremt svartsjuk när jag vid något tillfälle lade till en kvinnlig kollega som vän på Facebook. Det gick så långt med den här tjejens kontrollbehov och svartsjuka kring mitt medlemskap på Facebook, att jag till sist valde att plocka bort min profil. Då blev hon sur för det med. Inte så långt efter tog relationen slut och jag lade upp en profil på Facebook igen – fortfarande utan relationsstatus och utan födelsedatum. Inte för att jag har något att hymla med, utan för att jag inte har Facebook för att ragga tjejer. Vill någon veta min relationsstatus, är det bara att fråga.

Så visst har vårt sätt att umgås förändrats de senaste decennierna, i och med att sociala medier gjort sitt intåg. Det har både lett till att vi kunnat hålla kontakten lättare, men också lett till konflikter vi inte haft tidigare. Förr kanske man inte alltid hade koll på ytliga bekantas åsikter i alla sakfrågor – idag räcker det ofta att man är vänner på Facebook, så har man full koll på vad folk anser inom olika ämnen. I alla fall så länge folk är någorlunda aktiva i sociala medier. Sedan har vi förstås de konflikter som ploppar upp, som vi inte hade tidigare – konflikter kring folks mer eller mindre galna åsikter, eller konflikter likt dem jag beskriver här ovanför med min exflickvän. Eller konflikter som kan uppstå för att någon blir bortplockad från någons vänlista – för det är tydligen extremt tabu att ta bort någon, oavsett hur denne har betett sig i kommentarsfält eller liknande. Själv har jag inga som helst problem med att plocka bort någon som till exempel öppet är sverigedemokrat, nazist eller på annat vis inte delar mina grundläggande värderingar. Detsamma gäller om någon är väldigt otrevlig mot mig eller någon annan på min Facebooksida. Men jag har också fått en hel del skit just för att jag plockat bort folk från Facebook – folk klarar helt enkelt inte av sådant.
Samtidigt känns det som att det har börjat lugna ned sig med hätska kommentarer, åtminstone på min sida. Jag vet inte om det beror på att folk börjat lära sig att bete sig även i sociala medier, eller om jag helt enkelt ”blivit av med” de så kallade vänner som inte kunnat bete sig. Eller så är det helt enkelt en kombination av båda delarna. För rötägg kommer det alltid att finnas, såväl på sociala medier som i verkliga livet – konstigt vore det nog annars. Själv försöker jag i alla fall hålla mig till att det jag inte skulle kunna säga till någon öga mot öga, det skriver jag heller inte till vederbörande på sociala medier. Det är en ganska enkel princip trots allt. Och jag ställer samma krav på en vän på Facebook som en vän ur verkliga livet – så till er jag har på Facebook säger jag bara att ni helt enkelt får gilla läget, för sådant är det. 😊