En lång sömn gör ingen vis

För dryga 20 år sedan gick jag in i en period av väldigt grava sömnproblem. Fram tills dess hade jag sovit som ett litet barn, oavsett när på dygnet jag kröp till sängs. Jag hade jobbat skift i olika konstellationer genom åren, men aldrig tidigare drabbats av några sömnproblem. Men så – helt plötsligt – gick det bara inte att sova. Oavsett när jag la mig, oavsett vad jag gjort eller inte gjort under dagen. Och det är få saker som jag inte önskar min värsta fiende, men detta är en utav dem – det är ett rent helvete när man inte får sova om nätterna och till sist mår extremt dåligt, såväl psykiskt som fysiskt. Något som är svårt att förstå för den som inte varit i den sitsen, det går helt enkelt inte att beskriva hur det är när man inte får sova om nätterna. Med tiden fick jag i alla fall adekvat hjälp och har numera sedan länge kommit tillrätta med mina sömnproblem. Jag jobbar skift sedan många år och har inga som helst problem att vända och vrida på dygnet – vissa dygn sover jag på dagen, andra på eftermiddagen och ytterligare andra på natten. Och det funkar hur bra som helst, numera har jag inte mer sömnproblem än vem som helst – det vill säga att jag visst kan sova dåligt vissa nätter, visst kan ha svårt att somna somliga kvällar, men det är trots allt tämligen sällan. Oftast sover jag istället väldigt bra, vilket känns fantastiskt skönt efter ett antal år med mer eller mindre grava sömnproblem.
Under åren av sömnproblem var jag extremt känslig för saker som störde sömnen och när jag sakta började få ordning på det hela, var jag väldigt känslig för rubbningar i dygnsrytmen. Det vill säga, jag behövde verkligen lägga mig ungefär samma tid varje kväll och ha det på ett visst vis i sovrummet för att kunna sova. Numera kan jag somna mer eller mindre oavsett när på dygnet jag lägger mig, oavsett hur varmt, kallt, tyst, ljust eller mörkt det är i sovrummet. Jag sover helt enkelt som ett litet barn – något som inte är alla förunnat. Och detta alltså trots intensivt skiftarbete, där jag konstant vrider och vänder på dygnet varje vecka.

Men jag har också lärt mig vissa knep för att få sömnen att fungera, jag har liksom fått lära mig det där med sömn på nytt – något som ju egentligen borde vara en instinkt och inte något man lär sig. Numera har jag som princip att jag efter cirka 45 minuter går upp igen om jag inte kan somna på kvällen. Går det inte att sova, går jag upp och gör något annat en stund, tills jag helt enkelt känner mig trött igen och kan tänka mig att sova. Börjar jag känna att det är svårt att somna, då börjar jag planera för vad jag ska göra om jag ska gå upp, för jag försöker göra något jag tycker om ifall jag nu ändå inte kan sova. Då blir det hela inte något negativt, utan en positiv upplevelse. Oftast hamnar jag vid datorn och betar av saker jag behöver göra, det kan vara blogginlägg som behöver skrivas eller bokföring som behöver skötas. Men jag kan minst lika gärna hamna framför TV:n, där jag kan se något avsnitt av någon favoritserie. När jag sedan känner att sömnen börjar komma krypande, går jag tillbaka till sängen för att försöka på nytt. Men jag håller mig ifrån att bara gå upp någon halvtimme för att försöka igen, utan oftast är jag uppe minst en timme för att sedan försöka sova på nytt.
Och tro det eller ej, men idag får jag sömnen att fungera mer eller mindre fläckfritt. Det är nog numera bara fullmånen som stör min sömn – något som jag inte är ensam om vad jag har förstått. Jag behöver inte ens veta om att det är fullmåne, så det är inte psykiskt betingat på något vis. Det kan vara mulet eller något annat som gör att jag inte har koll på månen – svårt att sova är det lik förbaskat när det är just fullmåne. Hittills har jag – peppar, peppar – kunnat sova varje gång jag ska upp tidigt för att åka till mitt nya jobb, trots att klockan ringer vid 03:30. I normala fall kan det vara svårt att sova just när man ska upp extremt tidigt, men så har alltså inte varit fallet för min del. Åtminstone inte på senare år. Och jag är glad att fullmånen hittills inte lyst just de nätter jag ska upp tidigt för att jobba.

Numera klarar jag mig på några få timmars sömn de gånger jag ska upp tidigt eller exempelvis jobba natt. Jag kan sova runt fem timmar per natt och klara mig ett antal dygn på denna tämligen småskaliga sömn. Något som ofta är en förutsättning för att min ofta ganska hektiska tillvaro ska fungera – jag kan helt enkelt inte få åtta till tio timmars sömn per natt eller däromkring. Istället får jag ta den sömn jag kan få vissa nätter, för att sedan helt enkelt ta igen sömn när jag väl är ledig. Och det funkar trots allt rätt bra, även om jag naturligtvis får erkänna att jag ibland är rätt trött. Sen tänker jag inte utmana ödet alltför mycket genom att bolla med sömnen på något extremt sätt. Jag har känselspröten utfällda och kommer förhoppningsvis att märka av ifall sömnproblemen skulle få för sig att börja komma tillbaka – då får jag dra ner på tempot och se till att sköta sömnen bättre än vad jag kanske gör för tillfället.
Och visst är det underbart att känna att sömnen fungerar igen, att det funkar att sova på de premisser jag själv känner att jag vill ha. Det är som sagt numera så ytterst sällan jag har svårt att sova, att det trots allt känns försumbart. Jag trivs så bra med att jobba skift, något som för 20 år sedan blev otänkbart när jag gick in i de djupa sömnproblem jag då hade. Numera klarar jag som sagt galant att vrida och vända på dygnet så mycket som jag behöver göra för att vardagen ska fungera – och klarar många dygn på lite mindre sömn bara jag kan ta igen sömn när jag väl är ledig.