Utan tillräckligt med sömn blir vi alla långa tvååringar

För ett antal år sedan hade jag inte fixat att ha den tillvaro som jag har idag, jag hade kollapsat direkt – inte minst med tanke på det där med sömnbrist. Numera sover jag när jag får tillfälle, det kanske inte blir så många timmar åt gången men jag klarar mig. Och jag fixar att sova på det sätt som jag gör, med tidiga morgnar, sena kvällar och nattskift. För 25 år sedan sov jag knappt alls, men idag funkar sömnen hur bra som helst. Som för alla andra kan jag ibland ha svårt att somna, sova oroligt eller vakna tidigt och inte kunna somna om. Men det är sällan det händer och jag sover numera hur bra som helst. Jag sover dagtid, nattetid, förmiddagar – you name it – och slocknar oftast så fort jag lägger huvudet på huvudkudden. Och det är så skönt att sömnen fungerar som den ska, inte minst för mig som varit i sitsen att den inte funkat överhuvudtaget. Jag vet inte hur många gånger jag tidigare genom åren sjukskrivit mig för att jag inte lyckats sova – men den sitsen har jag inte varit i på åratal. Med tiden har jag hittat vägar att gå när jag inte kan somna och hittat knep för att förr eller senare faktiskt somna även när det är svårt att göra det. Jag har hittat knep för att somna, jag har hittat vägar att gå när det inte riktigt vill sig. Oftast är det så enkelt att jag går upp en sväng när jag inte kan somna, jag gör något annat en stund och sedan brukar det inte vara några som helst att sova.
När mina sömnproblem härjade som allra värst, då sov jag i bästa fall ett par timmar per dygn. Idag sover jag utan vidare 10-12 timmar om jag ligger lite efter med sömnen. Och jag sover djupt, jag sover bra och länge – och känner inte längre av några som helst sömnproblem. Så jag är glad att jag påbörjade denna anställning när jag gjorde, att jag inte fick det här jobbet för kanske tio år sedan. Då är jag nämligen inte helt säker på att jag hade klarat det på sömnfronten. Och sömnproblemen började väldigt abrupt, jag minns så väl när de slog till för cirka 25 år sedan. Från en dag till en annan slog de till, jag fick hjärtklappning och ångest när det var dags att sova – och kunde redan på förmiddagen känna ångest inför sänggåendet på kvällen. Det räckte att jag hörde någon prata om det där med att sova, så gick hjärtat igång. Jag testade allt för att sova; träna, vin, promenader, varm mjölk – det finns nog inget husmorsknep kring sömnsvårigheter som jag inte kan.

Numera ser jag oftast fram emot att sova och tänker ofta på det där när man var liten och att gå och lägga sig kändes som ett straff. Idag känns det som en belöning att få krypa i säng, är man riktigt trött finns det oftast inget bättre än att just få krypa i säng och sova lite. Och mina sömnproblem är verkligen som bortblåsta, jag somnar som på beställning – är jag riktigt trött somnar jag på soffan och kan missa stora delar av filmen eller programmet som är på. Det är nästan att det istället gått åt andra hållet numera, att jag kan känna att jag sover lite för bra. Är jag riktigt trött, däckar jag som sagt på soffan och kan även där sova som en stock – och vissa gånger är jag på tok för trött för att ens gå och lägga mig i sängen. Åtminstone är de så det känns, för självklart ligger jag inte kvar på soffan och sover utan det är naturligtvis så att jag förflyttar mig till sängen. Men känslan känns säkerligen igen av många, då man känner sig alldeles för trött för att alls orka gå och lägga sig.
Sedan kan jag ha perioder då jag tycker att det där med att sova är lite slöseri med tid, att jag hellre lägger tiden på något annat än att ligga i sängen. Vi sover bort en tredjedel av våra liv, vilket betyder att jag har sovit ganska exakt i 16 år vid det här laget. Vilket känns ganska svindlande, eller hur? Jag har sovit bort 16 år, då jag kunnat göra något helt annat. Självklart är det skönt att kunna få sova bra, men ibland känns det som slöseri med tid på ett märkligt vis. Så i perioder är jag duktig på att ställa klockan och inte sova till framåt elva på förmiddagen utan istället försöka komma upp i skaplig tid. Inte minst nu, när jag har så otroligt mycket att göra med studier, jobb och firma. Då kommer det där med att sova liksom lite i andra hand på något vis.

Så det är en ganska intressant resa jag gjort vad gäller sömnen. I tonåren var jag morgonpigg och sov sällan längre än till sju på morgnarna, medan jag istället var väldigt kvällstrött – och det var sällan jag somnade senare än runt 23 på kvällarna. Det är först nu som snart 50-åring som jag börjat sova länge på morgnarna, så jag tar det där med sömn lite i fel ordning. Jag kan fortfarande vara kvällstrött och lägga mig tidigt, men har inga problem att sova länge på morgnarna trots att jag kanske somnat tidigt på kvällen innan. Så det är liksom helt bakvänt mot hur det brukar vara för de allra flesta. De flesta jag känner var riktiga sömntutor i tonåren och kunnat sova till långt inpå dagen, kanske till och med eftermiddagen – men inte jag. Jag somnade tidigt på kvällarna och vaknade tidigt på morgonen istället – men jag ska alltid vara lite obstinat och göra motsatsen till vad andra gör. 😂 Samtidigt har jag den hårda vägen lärt mig vikten av att ta tillfället i akt för vila och återhämtning. Ni vet den där väggen som kan komma i vägen ibland och man springer in i den – precis det som hänt mig. Och efter det har jag valt att ta igen mig när jag verkligen behöver, genom att sova eller på annat sätt vila. Det kan ibland vara så enkelt som att lägga sig på soffan en stund, men återhämtning behöver man med jämna mellanrum.
Det har liksom blivit två resor på sätt och vis när det kommer till sömnen. Först från tonårens morgonpigga vanor till dagens sjusovande – så resan från att ha tuffa sömnproblem till att sömnen idag fungerar mer eller mindre normalt. Att vakna tidigt i tonåren är knappast ett problem, men när man knappt sover alls är det ett problem – oavsett ålder. Och det problemet är jag så glad att jag slipper idag, det är så skönt att äntligen sova normalt igen.