Konsten att ta sig ur sängen på morgnarna

Det är ytterst sällan jag försover mig, det händer i värsta fall kanske någon gång per år. Mycket för att jag är minutiöst noggrann med att ställa väckarklockan innan jag går och lägger mig på kvällen. Jag ställer inte bara ett larm, utan flera med några minuters mellanrum. Detta för att jag vet med mig att jag ofta har det svårt att komma upp på morgnarna. Men mina svårigheter att vakna om morgnarna till trots, brukar jag ytterst sällan försova mig. Jag har väl lärt mig knepen för att faktiskt ta mig upp när jag måste.
Men så händer det förstås någon gång ibland att jag inte vaknar när jag det är tänkt. Och formligen hatar den där känslan att vakna och inse att man försovit sig. Det förstör verkligen hela dagen och jag är på dåligt humör i timmar efter uppvaknandet. Dagen blir liksom förstörd redan från början, i och med att man får dålig start. Själv kan jag gå hela dagen och störa mig på försovningen, gräma mig över att jag gjort det. Trots att jag ju vet att det är helt naturligt att någon gång ibland faktiskt försova sig och komma lite sent till jobbet. Det är ju något som alla gör någon gång här där – somliga lite oftare, andra lite mer sällan. Och jag tror att jag kan sätta in mig själv i den sistnämnda gruppen, eftersom det trots allt är ytterst sällan jag försover mig så mycket att jag blir markant sen till jobbet. För sen kan man ju försova sig en stund, så att man stressa lite extra men ändå kommer i tid. Sen har åtminstone jag hat kolleger som försovit sig lite titt som tätt och man har nästan varit vanligare att vederbörande ring och sagt att hen är sen än hen kommer i tid på morgonen.
Det är lite därför jag föredrar att – som nu – jobba natt, för då är risken avsevärt mycket lägre att jag försover mig. Än så länge har jag inte försovit mig och kommit försent till jobbet, däremot försovit mig för saker jag ska göra på eftermiddagen efter sista nattpasset. Inte heller det har skett många gånger, men det har hänt.

För ett antal år sedan var jag dock med en riktig pinsam grej när det handlar om att inte dyka upp på jobbet i tid. Jag jobbade då inom Polisen och hade ett rullande schema på treskift. På den här tiden var jag singel och med på en dejtingsajt. I samband med en långledighet, hade jag en dejt inplanerad med en tjej som inte kom från Stockholm utan var bosatt i södra Norrland. Hon skulle komma på fredagen, bo hos mig över helgen och åka hem på måndagen. Sedan skulle jag börja jobba igen på måndagsnatten.
På söndagskvällen fick jag och min dejt för oss att vi skulle gå på krogen, vilket vi också gjorde med besked. Vi kom nämligen hem först framåt femtiden på måndagsmorgonen.
Men efter bara några timmars sömn, ringde min telefon. Det var en kollega, som undrade var jag höll hus eftersom mitt arbetspass börjat sen länge. Jag blev helt ställd, jag skulle jobba natt och behövde inte vara på plats på jobbet förrän många timmar senare.
– Men du har ju bytt pass, kommer du inte ihåg det? frågar min kollega. Du ska jobba dag, inte natt.
Plötsligt var jag klarvaken, men helt ställd. När min kollega sa det, kom jag ihåg att jag långt tidigare gått med på ett passbyte – men helt enkelt glömt att skriva upp det i min kalender. Plötsligt hade jag ett delikat dilemma. Min dejt skulle åka hem senare samma dag, men hade aldrig varit i Stockholm tidigare. Jag kunde inte bara lämna henne ensam hemma och låta henne ta sig till Centralstationen själv för att åka hem. Dessutom hade vi ju kommit hem från krogen bara tre timmar tidigare, så jag var heller inte nykter än. Samtidigt som jag är plikttrogen av mig och naturligtvis helst sprungit till tunnelbanan direkt för att åka och jobba. Efter en stund fick jag i alla fall prata med min chef, som beviljade en dags semester denna ödesdigra måndag.
Men ni skulle bara veta vad jag skämdes efter detta! Nio gånger av tio skulle man i en sådan situation bara dra på sig kläderna och sticka till jobbet utan några vidare diskussioner. Men detta var just den där tionde gången, då det helt enkelt inte gick att bara springa iväg till tunnelbanan för att jobba. Aldrig har jag nog skämts så mycket över ett tilltag som haft med jobbet att göra som när jag denna gång glömde att jag skulle jobba…