Berätta inte för mig vad du drömt för jag har läst Freud

I natt blev jag husägare – och inte till vilket hus som helst, utan min morfars hus i Söderhamn. Min morfar hade nyss gått bort och jag ärvde huset – tillsammans med en gammal brevkompis, vars mamma fick all post som skulle till dödsboet. Trots att det var min mamma som stod på dödsboet. Ja, det låter heldumt, eller hur?! Och det var det också, eftersom det hela bara var en dröm och min hjärna som spelade mig ett spratt. Men drömmen var oerhört realistisk, jag trodde verkligen att jag blivit husägare när jag vaknade i morse. Någon gång här och där brukar jag drömma om min morfar eller att jag övertagit någon av de bostäder han hade, men aldrig så realistiskt som i natt. För en gångs skull såg det ut som i verkligheten i huset och jag kunde till och med känna doften, för det var en väldigt speciell doft i just det här huset.
Det har gått lite drygt 25 år sedan min morfar gick bort, men jag kan som sagt fortfarande drömma om honom ibland, vilket väl säger en hel del om vilket intryck han gjort på mig under min uppväxt. Och ofta drömmer jag just att jag övertagit något av hans boenden – han hade nämligen en lägenhet i Stockholm och sedan två fritidshus i Söderhamn. Bara ett av husen finns kvar i familjen, resten av boendena såldes i och med morfars bortgång. Hade han gått bort idag, är det inte omöjligt att jag köpt ut ena huset ifrån dödsboet – men då, 1999, hade jag inte ekonomin att köpa ett hus. Det var liksom inte realistiskt någonstans helt enkelt enkelt.

Det är sällan jag drömmer så realistiskt och detaljerat som jag gjorde i natt – oavsett vad det är drömmen handlar om. Så därför blir man alltid lika överraskad varje gång man drömmer så realistiskt. Den här gången var det ingen mardröm, utan en bra dröm – jag var på gott humör när jag vaknade på morgonen. Förutom att jag möjligen saknade min morfar lite extra när jag blivit påmind om honom i drömmen. Vi hade en väldigt nära relation och jag besöker fortfarande regelbundet hans grav på Skogskyrkogården, som inte ligger särskilt långt ifrån Bagarmossen där jag bor. Och kanske hade drömmen med att göra att jag tänkte lite extra på morfar igår, efter att just ha besökt graven för att tända ett ljus och lägga en krans. Jag hann nämligen inte dit i lördags, när det var Allhelgonahelgen – så det fick bli en dag försent. I normala fall brukar jag alltid försöka gå till kyrkogården på rätt dag, men vissa år hinns det helt enkelt inte med. Som i år, när jag jobbade i lördags och helt enkelt hade fullt upp – vilket jag är övertygad om att morfar har all förståelse för.
Annars åker jag regelbundet till graven några gånger per år för att sätta blommor, lägga en krans och tända ljus. På våren sätter jag tåliga vårblommor, som klarar de kyliga vårnätterna, sedan blir det sommarblommor och på höstkanten ljung. Sedan en krans och ett ljus vid Allhelgonahelgen. Och så någon gång däremellan för att ”bara” tända ett ljus eller lägga en extra blomma på graven. Det har liksom blivit jag som skött graven, eftersom det är jag som alltid bott närmast kyrkogården. Av en slump flyttade jag till Stockholm samma år som morfar gick bort, sedan har en stor del av familjen flyttat efter. Men jag har bott närmast kyrkogården och därmed varit den som axlat ansvaret för graven.

Tidigare i höst hade min morfar fyllt 100 år om han fortfarande varit i livet. Det känns lite konstigt att gått så väldigt många år sedan han gick bort, men så är ju livet – tiden går alldeles för fort ibland. Sedan gick min morfar bort tämligen tidigt, han hann inte fylla 75 vilket väl ändå är att säga är relativt ungt. Men han hade levt ett spännande liv och kom till Sverige som flykting från Estland under andra världskriget. Han berättade ofta om sin flykt undan tyskarnas bombningar, hur han deserterade från SS och kryssade mellan sönderbombade kroppar på sin väg emot Sverige. Jag gjorde en intervju med honom när jag gick på gymnasiet, där han fick berätta om sin uppväxt – och det är så roligt att jag har den inspelningen kvar. Det är det enda kassettband jag idag äger, men ligger i min stereohylla och ibland tar jag fram bandet för att lyssna på intervjun. Sen har jag låtit göra en elektronisk backup på intervjun, som ligger som en ljudfil på min dator. Med dagens framgångar inom det tekniska kommer snart bandspelare till 100 % vara historia och när väl min bandspelare går sönder, kommer den förmodligen inte ens att gå att ersätta. Så det är bra att ha en backup på datorn inför den dag bandspelare inte längre går att ersätta.
Samtidigt är det synd att man inte pratat mer med sina äldre släktingar om deras förflutna, hur det var förr tillbaka i tiden. Så mycket har ändrats de senaste generationerna och det känns verkligen som en svunnen tid när man tänker på hur det var när våra far- och morföräldrar var barn eller unga. Det är inte bara det materiella som blivit bättre, med tanke på levnadsstandard i form av kylskåp, elspis, vattentoalett och så vidare – det har blivit bättre i form av jämställdhet, bättre för hbtq-personer, lättare att ta skilsmässa och så vidare. Min farmors mamma hade inte ens rösträtt förrän hon var 20 år – bara som ett exempel. Innan dess hade kvinnor inte rösträtt i Sverige. Ett par år senare avskaffades formellt dödsstraffet i Sverige. Två saker som känns otroligt ålderdomliga. Men räknar man i generationer, känns somliga saker inte särskilt långt borta.

Så är det något som grämer mig litegrann, är att hur lite man pratat med de äldre generationerna om dessa svunna tider. Det hade varit roligt att veta mer om hur det var när mor- och farföräldrar var unga. Hur omständigheterna var när de växte upp och hur saker och ting fungerade. Det är som en helt annan värld känns det som ibland. Så jag är glad att jag åtminstone hann prata lite med morfar om hans uppväxt och hur det var när han växte upp och så småningom kom till Sverige som krigsflykting. min morfar inledde sin karriär i Sverige som bonddräng på en gård utanför Stockholm, men slutade som bankdirektör – så han gjorde minst sagt en rejäl karriär med tanke på att han kom hit mer eller mindre tomhänt som 17-åring mitt under brinnande världskrig.
Förmodligen kommer många som idag är små eller väldigt unga att tänka samma sak om en annans uppväxt om några decennier. Då kommer min uppväxt under 70- och 80-talen att kännas fjärran och som en helt annan värld.