Din tankesmedja i etern
Det har varit sportlovsvecka i Stockholm och nu är sportlovet över för Stockholms skolelever – och denna vecka rullar skolan igång igen. Jag minns så väl känslan kring att få vara ledig så pass mycket som man ändå var i skolan – oändligt långt sommarlov, höstlov, jullov, sportlov och sedan påsklov. Plus att man var …
Lite beroende på hur man räknar, så är jag inne på min 19:e arbetsplats sedan jag tog tog studenten 1996. Räknar man med praktikplatser och liknande, så är siffran mycket högre. Det är en ganska brokig skara av arbetsgivare jag samlat på mig genom åren; jag har jobbat som tidnignsbud, språklärare, passkontrollant, tågtrafikledare och skyddsvakt …
Så har det hänt igen, än en gång har en manlig förskolepedagog avslöjats med att ha förgripit sig på flera barn. Än en gång har man gått över gränsen för vad som överhuvudtaget är okej någonstans. Den här gången är det en förskolepedagog i Ljusdal som ska ha förgripit sig på minst nio flickor i …
Jag hade en skoltid som jag inte skulle acceptera på en arbetsplats i vuxen ålder. Skoltiden kantades av nedlåtandet kommentarer, glåpord och våld. Det var folk som reste sig och bytte bord när jag satte mig i skolmatsalen, allt för att inte visa sig offentligt tillsammans med mig. I skolsalen var platsen bredvid mig i princip alltid ledig, ingen ville sitta där. I skolkorridoren haglade glåporden, slagen, sparkarna och de nedlåtande kommentarerna och blickarna.
Jag ska inte säga att jag var perfekt under skoltiden. Säkerligen kunde jag vara speciell, asocial och lite egen. Jag höll mig gärna för mig själv och umgicks ogärna med mina klasskamrater – av flera anledningar, inte bara på grund av hur jag behandlades. Så jag var på många sätt ett lovligt offer; en ensamvarg som var lite egen och gick sin egen väg.
Skolan var för mig en lång mardröm. Under hela grundskolan var jag klassens hackkyckling som fick skulden för det mesta elände du kan tänka dig. Och hur jag hade det i skolan hänger kvar än i vuxen ålder. Jag får kalla rysningar och starkt obehag av stängda dörrar, hatar att ha ryggen ”fri” och tittar mig fortfarande om över axeln när jag rör mig bland folk. Jag vandes tidigt vid att inte vara välkommen i sociala sammanhang och att personer reste sig och bytte bord när jag kom och satte mig i skolmatsalen. Jag var ”reservkompisen” som fick vara med när ingen annan kunde leka och det var ofta det fnittrades, tisslades och tasslades bakom mig när jag gick genom skolkorridorerna. Många tycktes ha bestämt sig för att jag ”inte hade alla hästar hemma” och använde en väldigt nedlåtande ton när de pratade med mig. Det gällde även personer som inte kände mig, utan jag var på något vis stans ”byfåne” som det var helt okej att göra narr av bäst man ville. Detta trots att man inte kände mig eller hade någon form av relation till mig.