allkonstnarenSkolan var för mig en lång mardröm. Under hela grundskolan var jag klassens hackkyckling som fick skulden för det mesta elände du kan tänka dig. Och hur jag hade det i skolan hänger kvar än i vuxen ålder. Jag får kalla rysningar och starkt obehag av stängda dörrar, hatar att ha ryggen “fri” och tittar mig fortfarande om över axeln när jag rör mig bland folk. Jag vandes tidigt vid att inte vara välkommen i sociala sammanhang och att personer reste sig och bytte bord när jag kom och satte mig i skolmatsalen. Jag var “reservkompisen” som fick vara med när ingen annan kunde leka och det var ofta det fnittrades, tisslades och tasslades bakom mig när jag gick genom skolkorridorerna. Många tycktes ha bestämt sig för att jag “inte hade alla hästar hemma” och använde en väldigt nedlåtande ton när de pratade med mig. Det gällde även personer som inte kände mig, utan jag var på något vis stans “byfåne” som det var helt okej att göra narr av bäst man ville. Detta trots att man inte kände mig eller hade någon form av relation till mig.
Andra hade helt enkelt bara bestämt sig för att ogilla mig väldigt starkt, helt utan någon egentlig orsak. Utan att umgåtts med mig, utan att egentligen känna mig och utan att jag gjort dem något – utan bara för att ha en hackkyckling helt enkelt.
Själv har jag valt att gå vidare i livet och känner inte mycket agg mot dem som utsatte mig för allt elände under alla dessa år. Då var då och jag har sedan skoltiden bytt ut min bekantskapskrets till personer om kan visa mig respekt för den jag är. De flesta från min skoltid är jag vän med på Facebook och det är inga konstigheter.
Men för några år sedan var det dags för jubileum med högstadieklassen. Jo, jag bestämde mig faktiskt för att gå dit och det var på det stora hela en lyckad kväll. Men vid ett tillfälle i början av kvällen, när alla började droppa in på restaurangen vi skulle vara på, kommer en av tjejerna i parallellklassen. Hon känner inte igen mig när vi hälsar, inget konstigt i det eftersom det ju gått 20 år sedan vi träffades. Hon sträcker fram handen, hälsar och erkänner samtidigt att hon inte känner igen mig. När jag presenterar mig, drar hon kvickt undan handen och vänder ryggen till, visar markant att hon fortfarande inte vill ha med mig att göra.
Jag tänkte efter den kvällen att jag kanske missförstått situationen. Att det kanske inte alls var som jag uppfattade den. Så när hon i flödet i Facebook dök upp som förslag på nya vänner, skickade jag iväg en förfrågan. Som aldrig besvarades, alltmedan hon i övrigt är väldigt aktiv i sociala medier och har merparten av våra gamla klasskompisar på sin vännerlista.
Jag kan inte påstå att jag egentligen tar åt mig. Jag tycker mer synd om en person som inte kommit längre än så som person på 20 år. Att jag gick på den där klassfesten var mycket för att jag tänkte att människor faktiskt förändras och växer till sig, blir vuxna helt enkelt. Vilket jag får säga att alla andra i klassen ändå gjort. Men med undantag för fröken X, som fortfarande gick in i den gamla rollen från högstadiet som mobbare.
