Det är några år sedan jag senast hade anledning att vara medlem på någon internetdejtingssajt. Under ganska många år fram till 2014 var jag med på olika dejtingsajter och jag hann gå på en hel del dejter innan jag träffade rätt person. Så här i efterhand undrar jag varför jag inte gav upp för länge sedan under mina år som internetdejtare – liksom att jag ångrar att jag inte skrev ner historierna kring de knäppgökar jag råkade ut för. Jag vet att jag för några år sedan skrev ett långt blogginlägg om de värsta psykfallen jag dejtat, men inlägget har försvunnit i någon flytt mellan olika bloggportaler. Vilket är synd eftersom det så här i efterhand är något man kan skratta lite åt, faktiskt tycka är lite roliga minnen på något makabert sätt. Det är inte något av dessa psykfall som utsatt mig för misshandel eller liknande, utan de har mest varit knäppa i största allmänhet bara.
Några sticker dock ute lite extra och har en extra plats i mitt minne. Några personer som trots sitt beteende lärt mig saker om livet, om att vara lite uppmärksam på saker och att vara duktigare på att sätta gränser för vad jag själv tolererar. Jag skulle idag inte tolerera bråkdelen av vad jag gick med på då, för drygt åtta år sedan.

Vi har tjejen som hade svårt att acceptera att vi gjorde saker på varsitt håll. Hittade jag på något utan henne, träffade en kompis eller någon ur familjen gick telefonen bokstavligen varm. Det kom sms efter sms, det ringdes och ringdes – och det är ingen överdrift, utan var i en sådan utsträckning att folk faktiskt reagerade. Till en början tyckte jag det hela var lite charmigt, men ganska snart tröttnade jag på det kontrollerande beteendet. Det blev helt enkelt ohållbart att umgås med andra när det inte gick att föra ett normalt samtal utan att störas av en konstant pipande telefon. Det kontrollerande beteendet gick till sist så långt att hon, om jag inte svarade, lämnade meddelanden på mobilsvararen om att relationen var över eftersom jag dissade henne. Dessa meddelanden följdes i princip alltid några minuter senare av ett ångerfullt meddelande där hon tillbaka alltihop. Och när dessa meddelanden började komma, slutade det hela också tvärt att vara charmigt. Istället blev det jobbigt och jag sa ifrån. Men det hjälpte inte, utan ”telefonterrorn” fortsatte när vi var på skilda håll. Så till sist fick jag nog och gjorde sonika slut, något hon hade svårt att acceptera. Sms och telefonsamtal fortsatte att komma om att få en andra chans, men jag vägrade. Och till sist insåg hon att loppet var kört och att hon inte skulle få en ytterligare chans.

Så har vi H, som jag väljer att kalla henne. Mitt första intryck av henne var en tjej med skinn på näsan som stod upp för sig själv – en egenskap jag kan tycka är riktigt attraktiv hos en tjej. Men ganska snart började hon visa tydliga tendenser på att vara en riktig översittare, någon som kunde vara riktigt elak emellanåt. Hon hade ett stort behov av att sätta sig själv i bättre dager, att framhäva hur duktig hon var på saker och ting. Vid något tillfälle när H var hemma hos mig, plockar hon fram en text på engelska som hon ber mig läsa. Jag läser den tyst, eftersom jag utgick ifrån att det var något i innehållet hon ville visa. Men när jag inte läser högt, påpekar hon snabbt att jag ska göra just det. Jag gör det – och hinner inte läsa mer än några rader innan hon hånskrattande utbrister ”Vilken svengelska du pratar”. Sedan tar hon ifrån mig pappret med texten.
Vid ett annat tillfälle satt vi och tittade på TV när grodan Kermit i något sammanhang dök upp i rutan. Med ungefär samma hånfulla tonläge pekar hon mot rutan och utbrister att ”Det där ser ut som du! Stor mage och smala armar!”. Då gjorde jag klart att jag inte uppskattade jämförelsen och fick faktiskt en vag ursäkt.
När jag började få nog av H:s konstanta nedlåtande kommentarer mot mig, kunde jag vid ett tillfälle inte hålla tillbaka kommentaren att ”Det är ju tur att du är så perfekt då!”. Svaret jag fick borde jag nästan kunnat ha förutse – nämligen ”Ja, det är jag faktiskt!”.
H ville gärna få det att låta som att hon var en ”fin flicka”, likt någon östermalmstjej eller boende någonstans i Djursholm. Istället jobbade hon som trädgårdsmästare och bodde långt ut ifrån stan i en avskilt belägen förortstvåa. Hon körde en gammal bil, men vägrade att åka kollektivt eftersom det var för mycket arbetarklass i hennes ögon. En bit in i vår relation börjad vi diskutera det där med att träffa varandras familjer. Hon gjorde dock snabbt klart att hon inte satte sin fot i någon mindre ort, eftersom småstadsbor har så taskig smak – apropå att min familj kommer från Hudiksvall och vissa delar av familjen bor kvar där. Hon vägrade att ens tänka tanken att åka dit för att träffa min familj, än mindre att ens träffa dem ens om de kom till Stockholm. Hon hade visserligen aldrig varit på någon mindre ort, men hade minsann sett på TV att småstadsbor har taskig smak. Jag ifrågasatte det hela, men då var enda svaret att ”Du måste ju respektera min önskan”. Jag kontrade med att ”Varför respekterar du inte min önskan?”. Då gjorde hon slut och tyckte att vi skulle testa vara vänner istället. Jag insåg att relationen inte skulle fungera om hon vägrade att träffa min familj på så lösa boliner, Så jag gick med på att vi skulle hålla oss till att vara vänner tillsvidare.
Jag återgick till att börja dejta igen och träffade snart en tjej som jag började dejta litegrann. En kväll var jag hos H och tittade på TV när min nya dejt ringde. Jag tar samtalet och passar samtidigt på att gå ut och röka, en last som jag då fortfarande höll på med. Men jag hann inte stå ute på balkongen mer än max någon minut innan dörren flög upp och H fräste att om jag ändå ska prata i telefon hela kvällen, kan jag lika gärna åka hem. Då gav jag liksom upp det hela och bestämde mig för att åka hem. Väl hemma skickade jag ett sms till H och klargjorde att jag inte ville ses mer eftersom hon varken accepterade min familj eller att jag fortsatte dejta när det var hon som trots allt gjort slut.
Svaret var ganska häpnadsväckande, även om jag borde ha varit luttrad vid det här laget. Nejdå, hon hade inget emot att jag internetdejtade eftersom jag inte klarade av att träffa någon på något annat sätt, men jag fick inte hålla på med mitt smutsiga dejtande när jag var hemma hos henne. Jag kontrade med att H och jag ju trots allt träffats via internet, men det var stooor skillnad var svaret tillbaka. Vid det här laget gav jag upp totalt, det gick inte att föra en vettig diskussion med H. Jag slutade helt enkelt att höra av mig och det gjorde hon också.

Jag minns även I, som jag hann gå på en enda dejt med, men fick lika snabbt nog. Redan från början fick jag lite konstiga vibbar av henne, som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Det började med att hon väldigt tidigt – bara efter att vi mejlat några gånger via Mötesplatsen – ville lägga till mig på Facebook. Jag sa nej, eftersom jag har som ”policy” att jag ska ha en uttalad relation till dem jag lägger till som vän på Facebook. Då fick jag direkt frågan vad jag hade att dölja eftersom jag inte ville lägga till henne som vän.
En annan gång frågade hon om jag pratade med andra tjejer via Mötesplatsen samtidigt som henne. Svart var förstås ja, eftersom det är lite så det går till när man internetdejtar. Åtminstone gjorde jag själv så, jag kunde prata med flera tjejer, men dejtade bara en i taget. Men I blev svartsjuk och tyckte inte att man betedde sig så – medan jag önskade henne välkommen till internetdejtingens värld.
Vi bestämde slutligen att ses trots allt och jag frångick min vana att inte åka hem till en tjej på första dejten. I bodde på en liten ort utanför Uppsala och jag tog tåget dit. Vi fixade middag, tog lite vin och dejten började bra. Framåt kvällen berättade I att en vän till henne spelar i ett band och att de skulle spela på en närbelägen pub samma kväll. Hon frågade om jag ville gå dit en sväng och jag tyckte det lät som ett bra förslag. Sagt och gjort, vi gick till puben, lyssnade på musik och tog några öl. Strax innan stängningsdags tog jag en sväng på toaletten innan vi skulle bege oss tillbaka hem till I. När jag kom tillbaka, var I på krigsstigen – mer eller mindre bokstavligt talat. Hon började plötsligt anklaga mig för att ha varit otrogen medan jag var på toaletten, att jag var en hemsk person som lämnat henne ensam på puben några minuter och en massa andra saker.
I normala fall hade jag plockat ihop mina saker och gått hem, om dejten varit i Stockholm. Men nu var det mitt i natten i en liten håla långt från Stockholm och jag hade ingen möjlighet att ta mig hem förrän dagen efter. Med visst lirkande lyckas jag övertyga I om att vi ska gå hem. Hon fortsätter med sin oprovocerade utskällning och förklarar hur hemsk jag är. Väl hemma ska hon ta livet av sig och börjar länsa sitt medicinskåp på tabletter. Jag får handgripligen ta ifrån henne tabletterna och lyckas med visst besvär få henne att gå och lägga sig. Hon tvärsomnar – och dagen efter minns ingenting av sitt utbrott kvällen innan.
Jag plockar ihop mina saker och åker hem. Väl hemma messar vi lite och jag påminner henne om vad som hänt under kvällen. Hon blir väldigt ångerfull och ber om ursäkt, hon säger att hon väldigt gärna vill ses igen. Jag väljer att tro henne att hon är ångerfull och säger att vi kan behålla kontakten och se hur allt utvecklar sig.
Någon vecka senare har jag besök av min stockholmsbaserade del av familjen. Vi sitter uppe sent och dricker en hel del vin. När alla gått, ser jag att I skickat ett sms några timmar tidigare och bett mig ringa upp. Eftersom jag inte haft koll på telefonen, hade jag givetvis inte ringt upp henne. Jag skickar ett sms och talar om att jag totalt missat hennes sms och att de var därför jag inte ringt upp. Då bryter helvetet återigen löst. Plötsligt börjar det hagla in sms om vilken hemsk människa jag är, att jag säkert hade en annan tjej hos mig och att I minsann skulle komma över och döda henne. Ja, som sagt drunknar jag i sms och har inte en chans att värja mig. Till sist ger jag upp, stänger av ljudet på telefonen och kryper till sängs. Dagen efter kommer återigen ursäktande sms och I ber om ursäkt. Men den den här gången godtar jag inte ursäkten utan jag klargör att jag inte vill ha mer kontakt. Något hon faktiskt respekterade.

En annan tjej, som jag har svårt att inte le åt när jag tänker på henne, det är K. Hon var faktiskt hyfsat normal i jämförelse med somliga av mina tidigare dejter, kanske någon jag mest skrattar åt än något annat.
Första dejten med K, gick vi och bowlade. Jag kan inte skryta med att vara duktig på bowling, men jag kan reglerna och vet hur man beräknar poängen – något som kanske inte är helt självklart för den oinsatte. Under spelets gång försöker jag förklara poängsystemet för K, men kände inte att jag nådde fram, att det jag förklarade gick in. Jag reflekterade inte så mycket över det, men noterade att det inte verkade som att K faktiskt förstod.
Men ju mer jag hade med K att göra, ju mer framstod hon som stereotypen av en blåst blondin. Hon var totalt uppe i det blå och kom med en rad kommentarer som var riktigt konstiga. Kulmen var när hon vid ett tillfälle var hemma hos mig. Under träffens gång får jag ett sms och plockar fram telefonen för att snabbt kolla att det inte var något viktigt. Men telefonen var helt ny och jag hade inte hunnit lära mig den till fullo, så jag klickar fel några gånger innan jag får upp sms:et. Samtidigt svär jag litegrann över att jag inte lärt mig telefonen.
– Aha, du har ny telefon? säger K.
– Japp och jag har inte lärt mig den än, svarar jag.
– Jag skulle också behöva en ny telefon, men jag vill så gärna behålla mitt nuvarande nummer.
– Jaså, du har bindningstid kvar på telefonen? undrar jag.
– Nej, men jag vill ändå behålla mitt nummer.
– Jamen har du ingen bindningstid kvar, är det ju inga problem att behålla numret även om du köper nu telefon.
– Vaddå, det går väl inte? K ser jättebrydd ut.
– Det är ju bara att du flyttar över simkortet så behåller du numret.
– Vaddå, hur menar du nu? K fortsätter att se jättebrydd ut.
– Flyttar du bara över simkortet eller säger till i butiken att du vill behålla numret så fixar de det.
– Hur menar du nu?
Jag upprepar vad jag just sagt om simkortet, försöker lägga mig på ett barns nivå. Men K fortsätter att se undrande ut.
– Men vaddå, det går väl inte? Numret sitter ju i telefonen ju! säger hon till sist.
Jag får verkligen tvinga mig att inte ta mig för pannan. Så det är den nivån vi ligger på? Jaja, då är det ingen idé att fortsätta försöka förklara. Jag gav helt enkelt upp och bytte samtalsämne. Och det blev heller inte många dejter med K, jag kände helt enkelt att vi hade ytterst lite gemensamt.

Men jag tycks dra till mig psykfall som lampan drar till sig mal. Det gäller inte bara dejter, utan även vänner (läs vidare här). För att inte tala om min första relation – en tjej som jag inte ens träffade via internet, utan på krogen. Så egentligen borde jag för länge sen ha givit upp hoppet om att kunna träffa en normal tjej…

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

1 kommentar

  1. Ja några ruttna ägg har man minsann betat av, det har jag nog också gjort och H verkade ju vara en riktig översittrare måste jag säga som faktiskt skulle styra alllt, skönt du blev av med henne.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: