Integritet på internet

När jag började blogga, var jag nästan brutalt ärlig och utlämnande i mina inlägg. Jag hade få hemligheter och skrev om det allra mesta på bloggen. Med tiden har jag hittat en balans och är inte längre fullt lika utlämnande. Mycket för att jag vill ha ett privatliv och att allt privat inte ska ligga ute på nätet till allmän beskådan. Jag kan fortfarande vara väldigt ärlig, men det finns trots allt saker jag medvetet utelämnar när jag bloggar. Man får tänka på att vem som helst kan läsa det man skriver, inklusive arbetsgivare, kolleger, släkt och så vidare.
Och någonstans vill man ju ha besökare på bloggen och att så många som möjligt ska läsa den. Åtminstone är det så för min del. Så det gäller att ha en bra balans mellan vad man skriver om och inte.

Men är det något jag alltid varit stenhård på, så är det att jag aldrig omnämner andra personer än mig själv på bloggen. Jag har en integritetspolicy som jag i princip aldrig tummar på. Dit räknar jag att jag inte omnämner en person på ett sådant sätt att det lätt kan spåras till vem jag syftar på. Jag kan möjligen omnämna familjemedlemmar lite som i förbigående, men aldrig vid namn. Och vad gäller bilder, lägger jag aldrig ut bilder på en person som i förväg inte fått möjlighet att godkänna det.
Undantag då? För det händer ju trots allt att jag namnger andra personer på min blogg och/eller lägger ut bilder på personer som av olika anledningar inte haft möjlighet att godkänna det. Undantagen är antingen om uppgifterna redan är publicerade på internet eller i media redan, till exempel om jag kommenterar en tidningsartikel eller något som någon annan bloggare redan skrivit om. Sen kan det vissa sammanhang finnas ett intresse i att namnge en person eller lägga utan en bild. Här har vi till exempel våldtäktsmisstankarna mot Göran Lambertz som jag skrivit ett par inlägg om (här och här). Då rör det sig om en person som redan är namngiven i media plus att det finns ett intresse i att sprida nyheten om vad som skett.
Just “intresseundantaget” är ett undantag jag ytterst sällan använt mig av som enda faktor, om jag ens någonsin gjort det. Det är något som media i första hand får ägna sig åt.

Man kan tycka att det vissa gånger kanske är helt okej att jag omnämner någon i ett inlägg. Att jag varit på en middag hos någon eller gått ut med en viss person är trots allt ganska oskyldigt. Men jag har valt att ha i princip nolltolerans just för att inte hamna i sitsen att jag plötsligt lämnar ut något om någon som av någon anledning skulle vara olämpligt.
Drar man det hela till sin spets, kan den som omnämns råka illa ut på ett eller annat sätt. Och en annan ytterlighet är att jag själv kan hamna i sitsen att jag gör mig skyldig till förtal mot någon. Så det finns anledning att vara försiktig med att omnämna andra personer i ett öppet forum.

Min inställning till hur jag omnämner andra kan i vissa fall göra att någon som står mig nära som “en bekant” eller bara “någon jag känner”. Det vill säga ganska svepande beskrivningar. Alla har inte riktigt gillat min inställningar av olika anledningar, men jag står fast vid min policy. Och jag gör det inte för att jävlas med någon, utan helt enkelt av omtanke av andra människor.

En annan inställning jag har, är att jag aldrig diskuterar mitt arbete varken på bloggen eller i andra sociala medier. Det sitter i sedan mina år inom polisen, då mycket av det jag gjorde på jobbet omgärdades av en ganska gedigen och strikt sekretess. Så för att inte hamna i en sits där jag bryter mot min tystnadsplikt, väljer jag att inte kommenterar mitt arbete överhuvudtaget.
Men tystnadsplikt eller ej, är det oftast inte lämpligt att diskutera sitt arbete öppet på internet. Man har en lagstadgad lojalitetsplikt gentemot sin arbetsgivare, så till exempel att kritisera sin arbetsgivare öppet på internet kan ses som ett brott mot just lojalitetsplikten. Något som faktiskt kan få arbetsrättsliga följder om man har riktig otur.