Vad det här landet behöver är fler arbetslösa politiker

Det är tur att jag i normala fall inte sover särskilt länge på morgnarna längre, jag har nämligen fullt upp somliga dagar när det kommer till att söka jobb och göra allting som kommer i jobbsökandets fotspår. Utan att ställa klockan, är jag oftast vaken långt innan nio på morgnarna – och det behövs för att kunna hinna med allt. Det ska skickas ansökningar, göras tester och pillas med det ena och det andra innan man ens eventuellt blir aktuell för en intervju. Jag har nu fått tester som ska göras för tre olika tjänster som jag har sökt – och det är vad jag ska ägna eftermiddagen åt idag är det tänkt. Alla dessa evinnerliga tester som ska göras upplever i alla fall jag som ganska tidsödande och det är frustrerande att det inte är något som kan räknas in i aktivitetsrapporterna till Arbetsförmedlingen. Det är en ganska stor del av arbetssökandet – och också ett tecken på att man gått vidare i en process – så jag tycker det är tämligen viktigt att kunna få redovisa mer detaljerat vad det är man gjort för att öka sina chanser att få jobb.
Det är trots allt smickrande att man går vidare i processer, att man faktiskt anses vara intressant på arbetsmarknaden. Det har varit rätt stiltje på sistone när det kommer till intervjuer och liknande, så det känns skönt när man äntligen går vidare i någon rekryteringsprocess. Vissa jobb av dem jag sökt är tämligen högavlönade och ansvarsfulla, vilket känns oerhört spännande – och några av dem hoppas jag förstås mer på än andra.

Jag har sagt det förr, jag trivs egentligen rätt bra med min nuvarande tillvaro och skulle kunna tänka mig att ha det så här ett bra tag framöver. Men det är ju inte hållbart förstås – om inte annat ekonomiskt. Det är klart att jag åtminstone av ekonomiska skäl vill komma tillbaka till arbetsmarknaden så snart som möjligt. Och får man sedan ett jobb man trivs med, gör det väl inte saken värre direkt – utan snarare tvärtom. Jag är fullt medveten om att jag inte kan vara alltför kräsen som arbetssökande, utan jag får litegrann söka de jobb som kommer ut och som jag är behörig till. Men det bästa är naturligtvis om jag direkt får ett jobb som jag trivs med och inte behöver söka mig vidare. För det är ju så det blir om jag hoppar på ett jobb jag egentligen inte vill ha – då är det bara en tidsfråga innan jag slutar där.
Men jag är själv av uppfattningen att man får ta de jobb som erbjuds till att börja med, sedan får man söka sig vidare om jobbet inte är vad man kan tänka sig att jobba med. Man kan liksom inte gå och stämpla år efter år i väntan på att drömjobbet med stort D ska dyka upp.

Igår var jag på jobbmässa i hopp om att kanske komma i kontakt med potentiella arbetsgivare. Jag skrev ut en lunta CV:n för att kunna dela ut och begav mig till Kungsträdgården, där mässan ägde rum. Men det var inte många arbetsgivare jag kände mig särskilt intresserad av – eller kände att jag inte hade vad som krävdes för att kunna få ett jobb. Till exempel var där flera bussbolag som sökte personal – medan jag själv inte har körkort för buss, vilket ställer till det för just den branschen. Sen var där flera butikskedjor som också sökte personal, men jag har ingen längtan efter att jobba i butik och lät därför bli att stanna vid dessa arbetsgivare.
Det visade sig i sista stund att jag blandat ihop dagarna och jag trodde till en början att mässan skulle ha varit i måndags, det var även vad jag hade skrivit upp i min kalender. Men när jag skulle kolla en helt annan sak på datorn, upptäckte jag att jag blandat ihop datumen och att mässan egentligen var igår. Jaja, det var ju tur att jag upptäckte det hela så att jag slapp åka in till stan i onödan i måndags. Istället åkte jag in på rätt dag, strosade runt någon dryg timme och valde sedan att åka hem – inte så hemskt mycket klokare eller närmare en anställning. Jag registrerade mig hos ett par arbetsgivare och får se om det återkommer till mig, men jag har inga större förhoppningar om att något ska ske.

Det har ju gått några månader sedan jag slutade på Trafikverket och jag har sakta börjat vänja mig vid den tillvaro jag har som arbetssökande. Det är trots allt – om man bortser från det ekonomiska – en ganska behaglig tillvaro. Men en sak har jag trots allt kommit fram till – och det är att jag oavsett ekonomin vill komma tillbaka till arbetsmarknaden så snart som möjligt. Åtminstone i en sådan utsträckning att man kan ha en dräglig ekonomi. Även om jag skulle få 30.000 eller mer i A-kassa, skulle jag hellre jobba än att gå hemma på bidrag. Och det är väl just det som jag känner mig mest obekväm med, att just gå på bidrag och inte kunna försörja mig själv. Det känns nästan lite förnedrande på något vis att behöva stå med mössan i hand och be samhället om hjälp för att man inte kan försörja sig på egen hand. Det är något helt annat om man är sjuk eller har något annat som hindrar en från att jobba – men jag är fullt arbetsför och vill och kan jobba, så inget hindrar mig ju direkt att jobba.
Hade jag haft pengarna att ha den tillvaro jag har idag, hade jag passat på att ha det så här under en tid – men nu funkar det inte. Så jag söker jobb febrilt och hoppas på att jag snart har ett jobb att gå till. Vad det blir, det är dock något som återstår att se.