Arbete är ett nödvändigt ont som man bör undvika

Sakta börjar allt bli klart med att jag ska tillträda min första fasta tjänst sedan jag i januari 2024 blev uppsagd från Trafikverket. Under ett års tid har jag rent arbetsmässigt haft en lite osäker tillvaro – och därmed även en osäker tillvaro rent ekonomiskt. Det känns skönt att vara tillbaka på arbetsmarknaden och faktiskt kunna vara självförsörjande igen, att faktiskt ha en inkomst som man kan leva på. Nu är jag tillbaka i samhället igen och kan försörja mig utan att ta hjälp av samhället – och dessutom på en arbetsplats där jag stormtrivs. Och då är jag tämligen kräsen när det kommer till yrkesval ska tilläggas! Det har varit en ganska lång och krokig väg innan jag slutligen hamnade på min nuvarande tjänst på Sjöfartsverket. I skrivande stund vet jag inte hur många jobb jag har sökt sedan jag blev av med jobbet för lite drygt ett år sedan. Men jag skulle tro att det är närmare 100 jobb i alla fall, varav många bara lett till ett ”tack, men nej tack” – andra gånger har jag kommit till intervju, men inte längre än så. Och det är ju så det funkar på arbetsmarknaden, ibland gör arbetsgivaren bedömningen att man inte står sig i konkurrensen – andra gånger att man gör det. Jag får väl i alla fall erkänna att jag är en erfarenhet rikare genom att ha gått arbetslös ett tag, nu har jag provat på det och vill helst inte göra om det om det går att undvika. Det blir trots allt ganska tradigt i längden att bara gå hemma månad in och månad ut, jag vill ha lite mer att fylla min tid med än så. Så när jag började jobba igen i juni, kändes det förlösande skönt – jag tror aldrig att jag varit så glad över att ha ett jobb att gå till som då. När jag sedan började på Sjöfartsverket i slutet av juli, blev det ännu roligare eftersom jag fick ett jobb inom den bransch jag utbildat mig och som känns väldigt stimulerande.
Så nu har jag inga större planer på att söka mig vidare, utan jag kommer med största sannolikhet att bli kvar. Åtminstone blir jag kvar inom Sjöfartsverket, sedan får man se om jag blir kvar på exakt den tjänst jag har just nu. Det är ju inte omöjligt att man med åren kommer att söka sig vidare eller avancera på något vis, men som det känns just nu kommer jag åtminstone att bita mig kvar hos min nuvarande arbetsgivare. Och det är inte en känsla jag haft hos särskilt många av mina tidigare arbetsgivare, där jag ofta känt att jag varit på väg vidare någonstans. Vissa gånger har jag känt att jag kanske blir kvar ett tag, men inte att jag gärna vill vara kvar tills jag går i pension – något jag känner mig förvissad om just nu. Sen kan man alltid komma att ändra sig, trots allt har jag närmare 20 år kvar till pensionen så mycket vatten hinner rinna under broarna innan dess. Men det är alltid en bra början att känna att man trivs så pass bra redan från början att man gärna vill vara kvar under många år framåt. Sen blir man ju inte yngre heller, vilket gör att man gärna blir lite bekvämare och kanske inte heller vill hålla på och byta arbetsplats stup i kvarten.

Dock har jag blivit än mer förvissad om min övertygelse när det kommer till det där med att söka jobb när man är arbetslös – att man litegrann få ta det man får till att börja med och sedan kanske söka sig vidare om man inte får drömjobbet med stort D direkt. Under det år som gått, har jag verkligen inte varit kräsen när det kommer till vilka jobb jag sökt, utan jag har sökt det mesta som jag varit behörig till. Jag har varit villig att pendla, veckopendla och inom rimliga gränser att flytta på mig för att få ett jobb. Visserligen skulle jag inte vilja flytta alltför långt ifrån Stockholm om det inte vore absolut nödvändigt, men till viss del skulle jag kunna tänka mig att flytta för ett jobb. Nu behövde det aldrig gå så långt att jag behövde flytta på mig, utan jag fick ett jobb inom rimligt pendlingsavstånd ifrån Stockholm. Och jag ska väl också skatta mig lyckligt som faktiskt bor just i Stockholm, där det finns relativt gott om jobb – framförallt om man jämför med många mindre orter. Men jag är och förblir av den bestämda uppfattningen att som arbetssökande som går på A-kassa, så kan man inte vara alltför kräsen med vilka jobb man söker. Utan man får liksom finna sig lite i att söka de jobb som står till buds – givetvis så länge man är behörig att söka de specifika jobben, alltså att du har en rimlig chans att få dem. Jag menar naturligtvis inte att man ska söka jobb som pilot om man jobbat på Posten hela sitt liv och sedan blivit arbetslös – det vore bara absurt. Och självklart ska man inte tvingas att flytta från Malmö till Haparanda för ett jobb om man själv inte vill det. Men att söka de jobb man har en chans att få och vara villig att till viss del flytta på sig känns ändå rätt rimligt.
Och då har jag själv som sagt gått arbetslös ett bra tag och faktiskt själv resonerat ungefär så i mitt jobbsökande. Jag har med råge sökt det antal jobb som Arbetsförmedlingen begärt – de har begärt att jag ska söka minst sex jobb i månaden och jag har oftast sökt väsentligt många fler än så. Det har varit alltifrån brevbärare och budbilschaufför till långt mycket mer avancerade arbeten – både i Stockholms omedelbara närhet till jobb som krävt mer pendling än så. Först fick jag jobb på Manpower, ett jobb som krävde pendling till Segeltorp vilket tog mig knappt en timme enkel väg. Sedan bytte jag jobb och hamnade i Södertälje, vilket är en dryg timmes resväg om man åker kollektivt. Men jag trivs så pass bra att jag tycker det är värt pendlingen – just nu har jag möjlighet att låna bil av en släkting vilket dessutom gör resorna avsevärt enklare. Men bilen ska förr eller senare lämnas tillbaka och då får jag snällt återgå till att pendla kollektivt, åtminstone fram tills jag löst resfrågan på något vis – kanske genom att skaffa en egen bil.

Jag tror att jag tidigare berättat om en tidigare bekant till mig, som jag lärde känna här i Stockholm. Vi umgicks en hel del, men så träffade hen en ny partner och med tiden flyttade paret till en liten ort i Västsverige. Min vän var utbildad barnskötare och hade jobbat som det under många år i Stockholm – det var också det jobb hen helst ville ha på sin nya bostadsort. Det var dock inte helt lätt eftersom det bara fanns en förskola på den lilla orten – och det var inte särskilt ofta de rekryterade ny personal. In till närmsta centralort var det flera mil och det gick sisådär två till tre bussar om dagen i vardera riktning. Min vän hade heller inget körkort, så det där med pendling blev ganska komplicerat. Hens partner hade dessutom ett jobb som innebar en hel del resor vilket gjorde att min vän ofta var ensam hemma på den lilla orten under veckorna. Ofta när vi pratade, beklagade hen sig över hur tråkigt det var att vara ensam hemma hela dagarna och att pengarna aldrig räckte eftersom hen gick på olika ersättningar och partnerns lön inte var mycket att hurra över. Men när jag frågade min vän vad hen gjorde för att lösa situationen, blev ofta svaret att hen höll koll på samhällets enda förskola ifall några vakanser skulle dyka upp – inte så mycket mer. Jag försökte peppa min vän att söka andra jobb, med argument som att ekonomin skulle bli bättre och tillvaron kanske lite mer givande om hen så gick städade, satt i kassan på Ica eller flippade hamburgare på McDonalds. Jag föreslog även att hen kanske skulle ta körkort för EU-moped, vilket ju inte kostar många tusenlappar – vilket skulle göra att hen blev mer rörlig och kunde pendla till en eventuell arbetsplats. Men inget av detta verkade riktigt gå hem hos min vän.
Slutligen tröttnade jag litegrann på att höra min väns klagande på tillvaron när jag upplevde att hen inte riktigt gjorde allt i sin makt för att ändra på sin situation. På en liten ort med bara några tusen invånare kan man inte vara så kräsen när det kommer till jobb – framförallt inte om man inte har möjlighet att eller vill pendla. Jag sa slutligen rent ut att jag ansåg att hen frånsagt sig rätten att klaga på tillvaron när hen faktiskt inte gjorde vad som stod i hens makt för att ändra på den. För i min värld får man helt enkelt söka de jobb som finns och/eller vara villig att pendla/veckopendla – framförallt om man bor på en liten ort, där utbudet på jobb kanske inte är så stort. Det är trots allt lite enklare i en storstad som exempelvis Stockholm, där utbudet på jobb är lite större och det är enklare att pendla även om man inte har körkort. Sen förstår jag självklart att man förstås helst vill jobba med det man har utbildat sig till, men då får man i vissa situationer kanske söka sig dit jobben också finns. Det är inte alls säkert att alla jobb finns på varenda liten ort på landsbygden, utan ibland får man pendla, veckopendla eller rentav flytta på sig om man vill drömjobbet med stort D. Så är den krassa verkligheten. I annat fall får man ta de jobb som finns – och det är inte alls säkert att det faller in under vad man har utbildat sig till.

Nu argumenterar säkert somliga att någon med en utbildning inom ett bristyrke som förskolan kanske inte ens skulle bli aktuell för en tjänst som städare, brevbärare eller anställd på McDonalds. Det är mycket möjligt, men jag drar också min egen argumentation till sin spets – självklart finns det även andra jobb man kan söka. Min poäng är helt enkelt att man inte kan vara särskilt kräsen alla gånger, allra minst om man väljer att bo på en liten ort där utbudet på jobb ofta är ganska magert. Man kanske i det läget heller inte kan välja bort alternativet att pendla utan helt enkelt får lov att lösa det problemet på ett eller annat sätt – som till exempel genom att ta ett körkort och köpa en billig bil om det inte går så många bussar per dag. Vi som bor i storstäderna kan trots allt vara lite mer kräsna – och min vän i exemplet här ovanför hade förmodligen inte haft några problem att få jobb på en lite större ort, med tanke på att barnomsorgen skriker efter folk. Hade hen bott i Stockholm, Göteborg eller Malmö, hade jag haft lättare att köpa att hen argumenterat som hen gjorde – men inte när hen bor på en ort med kanske ett par tusen invånare.
Jag vet att jag kan låta hjärtlös, men jag tycker faktiskt att man – oavsett var man bor – inte kan vara jättekräsen när det kommer till jobb om man går arbetslös. Man får söka lite allt möjligt och i värsta fall söka sig vidare om man inte får ett jobb som man trivs med till hundra procent. Som sagt, jag är utbildad sjökapten men har sökt jobb som jag är rejält överkvalificerad för – men har tänkt att det viktigaste är att komma ut på arbetsmarknaden igen, inte att direkt få ett jobb som man drömmer om. Och sedan ser det bättre ut på ditt CV om du har jobbat mer eller mindre sammanhängande och gått hemma i flera år – såsom min vän här ovan gjorde. Och det ser inte bara bättre ut i ditt CV, utan dessutom får du en chef i närtid som du kan använda som referens om du vill söka dig vidare – vilket inte heller är något negativt.

Men jag kan också störa mig på andra saker hos mina medmänniskor när man diskuterar det där med att söka jobb. Många är helt enkelt inte tillräckligt duktiga på att tänka utanför sin comfortzone, utan söker bara jobb inom ett visst område – oavsett om vi pratar geografi eller ett yrkesområde. Nu tänker jag inte bara på om du är arbetssökande utan även om du vill byta jobb och söker jobb av den anledningen. Söker du jobb för att du ”bara” vill byta jobb, kan du självklart vara mer kräsen – det köper jag absolut. Då ligger du inte samhället till last, utan är trots allt självförsörjande hela tiden. Men vill du verkligen byta jobb, så tänk lite utanför boxen – gallra inte bort ett intressant jobb bara för att det kanske är en bit att åka för att komma till arbetsplatsen. Många arbetsgivare av idag erbjuder möjligheten att jobba hemifrån tämligen mycket vilket kanske innebär att du inte behöver infinna dig på kontoret varje dag. Andra arbetsgivare erbjuder möjligheten att du kan resa till/från jobbet på arbetstid mot att du sitter på exempelvis tåget (eller hur du nu reser) och jobbar. Det kan finnas möjlighet till övernattning på arbetsplatsen (jag har varit på i alla fall två sådana arbetsplatser) och ytterligare andra arbetsgivare löser resor till och från jobbet för sina anställda genom till exempel inhyrda bussar. Det sistnämnda vet jag åtminstone ett par stora arbetsgivare i Stockholmsområdet som fixar.
Alla som bor eller bott i Stockholm vet hur krångligt och dyrt det kan vara att ta sig till Arlanda från stan. Men det går faktiskt att köpa månadskort på flygbussarna och Arlanda Express – som du sedan kan dra av på skatten eftersom det blir så pass mycket pengar på ett år. Och det finns ibland alternativ till exempelvis SL – om vi ska diskutera just Stockholm – om man ska åka lite längre. Vissa arbetsgivare ordnar som sagt resor åt sin anställda, det finns flygbussar, Arlanda Express och så vidare – det blir kanske i vissa fall ganska dyrt, men istället kanske du får ett jobb som du trivs väldigt bra med och kan tycka att det är värt att lägga ut lite mer tid och pengar på pendling för.

Min poäng är helt enkelt att hittar du ett intressant jobb, men där du kanske får lite krångliga resor så låt inte resorna avskräcka dig från att söka jobbet! Många gånger kan det faktiskt gå att lösa på olika sätt, inte bara genom att skaffa körkort och/eller bil. Sök jobbet – och kommer du till intervju, så ta upp resfrågan med arbetsgivaren. Förklara att du kanske kommer ha lite svårt att lösa resorna och fråga hur möjligheten ser ut att jobba hemifrån, resa på arbetstid, övernatta på jobbet – eller vad som nu skulle lösa problemet för just dig. Många gånger kan arbetsgivaren kanske faktiskt vara tillmötesgående om de vill anställa just dig. Sedan är det självklart så att alla jobb inte ger en möjlighet att jobba hemifrån, utan du måste faktiskt vara på plats för att arbetet ska fungera. Men kolla då möjligheten till övernattning på jobbet, att kanske vissa dagar kunna komma in senare eller gå tidigare och så vidare. Sedan har jag själv till och med varit så drastisk att jag de gånger resorna inte gått att lösa på annat sätt faktiskt tagit taxi till/från jobbet. Taxi är självklart inget man kan ta varje dag, men det kan vara en nödlösning vid enstaka tillfällen.
Sedan tänker nog många storstadsbor att man vill ha så korta resor som möjligt till jobbet – vilket jag också kan förstå att man vill ha. I en storstad lägger man väldigt mycket tid på resor åt höger och vänster, inte minst till/från jobbet. Självklart vill man ha överkomliga resor, men man måste också vara realistisk. Åker man kollektivt, är det inte ovanligt att ha upp till en knapp timme till jobbet – så enkelt är det bara i en storstad. Så man får ibland bita i det sura äpplet och acceptera att man får lägga lite tid på resor – inte minst om man hittar ett intressant jobb som man gärna vill ha. Själv väljer jag att pendla från Stockholm till Södertälje eftersom jag hittat ett jobb som jag trivs fantastiskt bra med – och jag vet många som pendlar avsevärt mycket längre än så. Så det går faktiskt att lösa många gånger, bara man vågar ta upp frågan med en potentiell arbetsgivare.

Under mina första månader i Bagarmossen, pendlade jag till Arlanda vilket tog mig knappt en timme när jag åkte Arlanda Express. Det var dyrt eftersom jag behövde månadskort på SL och Arlanda Express, men det funkade faktiskt. Jag sparade sedan alla kvitton och drog av för kostnaderna på skatten när det var dags att deklarera. Men dit jag vill komma är att man ibland får försöka se möjligheterna och inte problemen om man vill byta jobb. Behöver du bara inställa dig på kontoret två till tre dagar i veckan, kanske det är okej med lite längre resor. Finns möjligheten till övernattning kanske du slipper hålla på att spendera timmar varje dag på resor. Och andra gånger går det att sitta på tåget eller bussen och jobba och på så vis kunna resa på arbetstid. Det gäller bara att våga ställa frågan till en potentiell arbetsgivare, framförallt om det inte är rent uppenbart att man inte kan jobba hemifrån. Jag själv har inte möjligheten att jobba hemifrån – och det visste jag redan när jag sökte min nuvarande tjänst att det inte skulle gå. Men eftersom jag gärna ville ha just det här jobbet, så tyckte jag att det var värt att pendla för att kunna få jobbet. Och jag tänker att det är lite så man får resonera om man hittar ett jobb man gärna vill ha – var då lite lösningsorienterad och fundera på hur just du kan lösa just detta, kanske med lite hjälp ifrån arbetsgivaren.
Har du väl bestämt dig för att byta jobb, öppnas ju en lång rad möjligheter. Fundera på vad du vill göra istället, om du det finns något speciellt område du vill jobba inom – eller om det kanske till och med är dags att skola om dig. Det finns ofta möjligheter att gå utbildningar som inte är alltför långa – kanske bara ett till två år – eller gå påbyggnadsår på en utbildning du redan har. Snöa inte in på vad du har gjort de senaste åren, utan låt fantasin flöda och fundera på om det finns andra områden du kan tänka dig att jobb inom. Ofta kommer på man idéer på nya yrken just genom att man söker nytt jobb. Sen ger inte jag särskilt mycket för de jobb som finns hos Arbetsförmedlingen. Oftast är det jobb som städare, serveringspersonal, kundtjänst och andra tämligen okvalificerade jobb som man hittar där – sällan jobb som åtminstone jag är intresserad av att söka. Istället lönar det sig att söka på företag och myndigheter på nätet och sedan besöka deras respektive hemsidor. Alla företag med någon form av självaktning har en bra hemsida där de lägger ut lediga tjänster när de väl dyker upp. Och många gånger det dessutom att prenumerera på lediga jobb hos vissa arbetsgivare – det vill säga att du får ett mejl varje gång en ny ledig tjänst blir utlyst.

Nu har jag säkerligen retat gallfeber på åtskilliga personer därute, men så får det förbli. Kanhända har jag låtit hjärtlös och hård, men det är inte min mening. Hela min poäng är att man får lösa problemet oavsett om du är arbetssökande eller bara vill byta jobb. Snöa inte in på att jobba inom ett visst område eller att jobba på ett visst ställe rent geografiskt – är det till exempel långt pendlingsavstånd, jamen se om det går att lösa på något vis. Faktiskt så kan man många gånger lösa sådant genom att göra olika dealer med arbetsgivaren – inte alltid, men många gånger… Och inte minst om du bor på en mindre ort så kanske du inte kan vara särskilt kräsen när det kommer till jobb, utan du får många gånger ta det som erbjuds. Svårare än så är det faktiskt inte – det funkar inte att alla på en liten ort kan få exakt det jobb man vill ha, utan man får tänka utanför boxen och söka de jobb som faktiskt finns. Något som trots allt är lite enklare i en storstad, där det finns lite fler jobb att välja på.
Bara för att var tydlig, jag är själv uppvuxen på en liten ort och har gått den långa vägen för att avancera till lite mer avancerade jobb. Jag började min yrkeskarriär med att dela ut tidningar på nätterna i Hudiksvall, där jag kommer ifrån. Jag övergick till att jobba deltid på Posten, där jag till sist fick fast anställning. Och sedan har jag så småningom pluggat på högskola för att kunna få lite mer avancerade yrken. Men även som högskoleutbildad, har jag sökt jobb som legat utanför mitt kompetensområde – inte minst som arbetssökande nu under det senaste året. Så ja, jag tycker att jag lever som jag lär – punkt slut.