En människa kan inte trivas utan att ge sig själv tillåtelse

Jag vågar inte räkna hur många arbetsplatser jag varit på genom åren. Vissa har jag trivts bättre på än andra, på somliga ställen har jag totalt vantrivts och snabbt sökt mig vidare. Från något enstaka ställe har jag till och med sagt upp mig utan att ha ett nytt jobb att gå till eftersom jag vantrivts så fruktansvärt. Dit hör till exempel skolan jag jobbade på Hudiksvall innan jag flyttade ner till Stockholm. Det var nog senaste gången jag utsattes för vad man skulle kunna kalla någon form av mobbing eller utfrysning, vilket tydligen är en populär metod inom skolan – eftersom jag blivit utsatt för det tidigare i just skolan. Men den här gången var det av lärarna, som ju skall vara de som motarbetar mobbing och föregår med gott exempel. I alla fall rann bägaren över till sist för min del och jag minns hur jag ringde rektorn – som även han deltog i mobbingen – vid femtiden en fredagseftermiddag och meddelade att jag inte skulle dyka upp till jobbet kommande måndag. Det var precis sådant jag kunde göra eftersom bara var timanställd.
Sedan dess har jag inte direkt blivit utsatt för mobbing någonstans, men har vantrivts av andra anledningar på många ställen. På Posten trivdes jag med arbetssysslor och kolleger, men hade oerhört mycket övertid och lång resväg – och valde därför att söka mig vidare. Jag hamnade på Gränspolisen på Arlanda och blev kvar så länge jag bodde i Upplands Väsby och hade nära till jobbet. Men när jag flyttat till Bagarmossen blev resorna för långa och dyra och jag valde att söka mig vidare. Då hamnade jag på Polisens ledningscentral som assistent och trivdes bra till att börja med. Men med tiden kändes det alltmer som att man inte existerade för cheferna och att vi assistenter knappt existerade. Lönen var heller inget att skryta med och jag kan lugnt säga att jag gått upp flera tusen kronor i månaden sedan jag valde att helt lämna Polisen.

På Trafikverket trivdes jag när jag började, men sedan jag började få indikationer om att min chef inte gillade mig – vilket han också visade med all tänkbar tydlighet – så började vantrivseln sakta att stiga och blev slutligen ganska påtaglig. När jag slutligen blev uppsagd från min provanställning, var det nästan med en lättnad jag lämnade Trafikverkets lokaler och åkte hem. Hade jag haft ekonomin att gå utan inkomst den tid som A-kassan kräver, hade jag förmodligen sagt upp mig själv långt tidigare. Men så var tyvärr inte fallet, utan jag bet mig liksom kvar av ekonomiska skäl. Något som naturligtvis inte är särskilt sunt på något sätt, inte minst för mig som enskild anställd. Men det är givetvis inte bra ur ett arbetsgivarperspektiv heller, för hur bra presterar personal som inte trivs? Det blir i slutändan inga bra resultat om personalen vantrivs av olika anledningar. Och jag tänker ibland att det är konstigt att så många arbetsgivare/arbetsledare inte tar bättre hand om sina anställda än vad de faktiskt gör – trots allt är väl personalen den viktigaste tillgången man har som arbetsgivare. Utan personal, ingen produktion – oavsett vilken bransch du verkar inom.
Men sådant har inte alla arbetsgivare och chefer fattat, utan istället vill man suga ut så mycket som möjligt av personalen, som helst ska lyda blint. Jag tänker på Polisen, som betalar undermåliga löner – oavsett om du är civilanställd eller utbildad polis. Jag slutade på Polisen 2016, då hade jag drygt 24.000 i månaden efter 15 års tjänstgöring inom myndigheten. Oavsett vilket jobb jag haft sedan dess, har jag gått in på runt 30.000 direkt i ingångslön – på vissa ställen avsevärt mer än så. Jag tänker på Trafikverket, där den lokala chefen inte alls förstått det där med gott ledarskap – och för att inte tala om skolan där jag jobbade för 25 år sedan.

Det är många faktorer som inverkar för att jag ska trivas på en arbetsplats, inte bara gott ledarskap och en skälig lön – även om det är två av de viktigare faktorerna. Sedan tillkommer förstås saker som stimulerande arbetsuppgifter, arbetsmiljö, arbetstider liksom resor till och från jobbet – allt sådant som ger en förutsättningar att göra ett bra jobb. Sedan är det ren bonus om man erbjuder saker som friskvårdsbidrag och andra förmåner, det är inget krav men definitivt ett plus. Sedan kan det förstås ske ett givande och tagande; har jag mycket av en faktor kan jag ta bort lite av något annat. Har jag till exempel förmånen att jobba med en hobby kanske jag inte kräver jättehög lön – och får jag snorbra betalt kanske jag kan tumma på det där med stimulerande arbetsuppgifter. Sen finns förstås en gräns för allt. Jag har fortfarande räkningar som ska betalas, så jag kan inte tjäna hur lite som helst – och jag gör inte vad som helst för pengar. Jag skulle nog exempelvis inte prostituera mig även om det så gjorde mig ekonomiskt oberoende.
Så det är många saker som inverkar för att man ska trivas på jobbet och det är sällan jag känt att jag verkligen trivts fullt ut på en arbetsplats. Alltid har det varit något som gjort att jag inte riktigt trivts och valt att söka mig vidare förr eller senare. Har det inte varit lönen, så har det varit arbetssysslorna, ledarskapet eller något annat som gjort att jag något vis inte velat vara kvar. Och det känns lite trist ibland att det blivit så att jag känt mig tvungen att söka mig vidare. Men jag är nog ganska petig när det kommer till val av yrke har jag en känsla av, jag vill att så mycket som möjligt ska stämma för att jag i slutändan ska hålla mig kvar.

Men nu känns det faktiskt som att jag just har hittat rätt och att jag hamnat någonstans där jag kan tänka mig att bli kvar i många år framöver – kanske till och med tills jag går i pension. Nu är det inte så hemskt många år kvar tills dess, det är 18 år kvar, så jag kommer förmodligen inte byta jobb så hemskt många gånger till i livet. Så får jag med tiden fast tjänst på Sjöfartsverket, då blir jag med all säkerhet kvar tills jag slutar jobba helt om 18 år. Och det tycks vara en arbetsplats där många trivs och det är liten personalomsättning liksom många som blir kvar efter pensionsåldern – antingen på heltid eller som timvikarier. Vad gör då Sjöfartsverket som ingen annan arbetsgivare kommit på? I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag ska svara på den frågan, men något gör de ju rätt eftersom de får personalen att stanna så länge. Men det är okej löner, bra ledarskap och helt fantastiska arbetsuppgifter. Det är i synnerhet det sistnämnda som får mig att trivas så pass bra som jag gör. Jag får äntligen ägna mig åt något inom det område jag trots allt har utbildat mig till och känner att jag hamnat precis rätt. Nu kan jag jobba med sjöfart, men slipper vara borta så mycket som det innebär att vara borta om man är sjöman.
Så man har väl hittat det som behövs för att få personalen att trivas helt enkelt. Jag har hållit koll på lediga tjänster hos Sjöfartsverket under många år och noterat att det är få lediga tjänster som kommer ut – så det säger väl en hel del. Tittar man på många andra myndigheter av ungefär samma storlek, har man en helt annan personalomsättning – åtminstone om man tittar på hur många platsannonser man lägger ut på sina hemsidor. Så Sjöfartsverket har uppenbarligen lyckats med något som många andra arbetsgivare inte lyckas med, vad vet jag dock inte – för det är ju en ganska enkel matematik vad man ska göra för att personalen ska trivas och bli kvar.

Jag kommer med andra ord att bita mig kvar så länge jag kan, men håller samtidigt ögonen lite halvöppna för andra möjligheter också. Och det är av två anledningar framförallt. Dels är det ju så att jag bara har ett timvikariat och naturligtvis helst vill ha en fast tjänst någonstans – sedan kräver Arbetsförmedlingen det av mig för att jag ska kunna stämpla upp till heltid. Så jag söker det antal jobb i månaden som jag är ålagd att söka och sedan får vi se om jag blir kvar eller går vidare – trots att jag trivs så pass bra som jag gör. Det skulle kännas surt att behöva gå till ett jobb jag kanske inte trivs lika bra med bara för att Arbetsförmedlingen och A-kassan kräver det. Men sådana är ju trots allt reglerna så länge jag förväntar mig att få stämpla upp, så det är bara att gilla läget och rätta in sig i ledet.
Och jag gör mitt bästa i varje rekryteringsprocess för att åtminstone komma till intervju. Det ser annars konstigt ut, om jag söker en massa jobb med aldrig kommer på intervju. Och jag vill inte få en massa strul med A-kassa och Arbetsförmedling, det har jag inte tid med just nu. Det räcker att jag redan rapporterat in fel till A-kassan och fått för mycket pengar som jag nu förmodligen behöver betala tillbaka. Fler sådana saker behöver jag inte just nu, utan jag sköter det jag ska sköta – och försöker göra det utan några anmärkningar.