Blott Sverige svenska krusbär har

Det finns mycket i tillvaron som jag stör mig på i någon utsträckning. Vissa saker lite mer, andra lite mindre. Men är det något jag verkligen stör på mig i ganska stor utsträckning, så är det den svenska konflikträdslan, att inte vilja stöta sig med någon. Den genomsyrar liksom allt socialt umgänge i Sverige, oavsett om det är privat eller på jobbet. Man pratar ofta om att barn kan vara så elaka, eftersom de är så brutalt ärliga och säger precis vad de tycker – men vi vuxna kan vara än elakare genom att vi inte är tillräckligt ärliga, utan håller tillbaka och inte alls säger som det är för att vi är så extremt rädda för hur mottagaren ska reagera. Barn kan vara elaka, ja – men vi vuxna är faktiskt inte mycket bättre och skulle behöva rannsaka oss själva i många bemärkelser. Och kanske rentav lära oss lite av barnen och ibland vara ärliga – och inte bara svansa kring het gröt i rädsla att såra någon.
En sådan sak har ploppat upp i min tillvaro på sistone, där jag verkligen stört mig på det där med att vara konflikträdd. För en tid sedan sökte jag nämligen ett jobb inom en svensk myndighet, en tjänst som jag även sökt vid ett tidigare tillfälle. Vid det tidigare tillfället gick jag långt i processen, men det tog stopp när man tog referenser. Jag tänkte inte mer på det då, utan tänkte att jag helt enkelt inte stod mig i konkurrensen med de andra kandidaterna. Men så annonserades samma tjänst ut igen några månader senare – och jag sökte den igen och tänkte att jag torde ha tämligen goda chanser att åtminstone komma på intervju. Men med vändande mejl kom svaret att jag inte ens skulle bli en del av rekryteringsprocessen mot bakgrund av vad som framkommit i samband med referenstagningen i den tidigare anställningsprocessen.

Någonstans blev jag rätt putt, eftersom jag tyckte att jag skulle bli en del av rekryteringsprocessen och kanske åtminstone få en chans att komma på intervju. Så jag överklagade beslutet till Kammarkollegiet, med hänvisning till att detta är en tjänst jag haft tidigare – och dessutom med goda vitsord. Några dagar efter mitt överklagande kom det papper från Kammarkollegiet, med bland annat den potentiella arbetsgivarens utlåtande liksom utdrag från vad de tidigare chefer jag lämnat som referenser sagt om mig. Och jag bara häpnade när jag läste vad en tidigare chef sagt. Personen ifråga har varit en av mina närmsta chefer under många år och aldrig sagt något negativt till mig om hur jag skött mitt jobb. Men som referent lät det plötsligt totalt annorlunda. Plötsligt har jag inte skött mitt arbete överhuvudtaget och bland annat ofta misskött min åtaganden genom att inte alls göra det jag ska göra.
Det tog mig inte många minuter att bestämma mig för att begära ut det kompletta dokumentet om vad den aktuella chefen sagt om mig. Inte för att sätta dit någon, utan för att jag blev genuint nyfiken. Och där fortsatte det i ungefär samma ton – jag hade inte skött mina åtaganden överhuvudtaget. Jag skulle vara oflexibel, pyssla med annat än mina arbetsuppgifter på betald arbetstid och göra allt annat än sköta mina åtaganden som anställd. Något som jag givetvis inte alls känner igen mig i. Och detta utan att någon sagt något under alla år jag varit hos den aktuella arbetsgivaren – är inte det märkligt?! Istället har jag fått goda skriftliga vitsord från mina chefer – och bara beröm från kolleger i olika sammanhang.

Är inte detta så otroligt, typiskt svenskt?! Att inte våga säga något direkt till en person – men sedan kunna säga det när personen ifråga inte hör. Jag stör mig så innerligt mycket på detta svenska sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, att vara så feg att man inte kan säga till någon som inte sköter sitt jobb. Allra minst som chef – då ska du verkligen ha stake nog att kunna säga till någon som det gör det hen ska. I en sådan position ska du inte komma i efterhand och säga att vederbörande misskött sina åtaganden. Här har jag under flera år haft en tjänst, där varken min närmsta chef eller den aktuella referenten sagt något om att de tycker att jag missköter mitt jobb. Och då har vi haft årliga medarbetarsamtal, där man just ska gå igenom hur det går på jobbet. Inte ett enda ord har kommit över deras läppar om att man inte varit nöjd med vad jag presterat på jobbet – tvärtom har jag fått beröm från chefer och kolleger för att vara kunnig, flexibel och att jag med råge gör det jag ska.
För mig dyker två tankar upp när jag läser vad min före detta chef har sagt om mig. Till att börja med måste vi ha två vitt skilda uppfattningar om verkligheten, då jag själv anser att jag gjort exakt vad jag ska i mitt arbete – och ofta mer än så. Jag har absolut inte tummat på kvalitén i mitt arbete, utan gjort precis vad jag ska göra, för att inte säga mer. Tanke nummer två är just varför man som chef inte säger något till en person som man inte tycker sköter sitt jobb? När jag läser vad min före detta chef sagt om mig, låter det som att jag grovt åsidosatt mina arbetssysslor – vilket jag själv inte anser att jag har gjort. Men har jag nu gjort det som hen säger – varför inte påpeka det för mig?! Är du chef, ska du våga ta just dessa jobbiga samtal med din personal. Och hur ska jag kunna bli bättre på mitt jobb om ingen påpekar när det blir fel, när jag inte gör vad som förväntas av mig?

Jag är inte på något vis perfekt när det kommer till vare sig hur jag sköter mitt jobb eller någonting annat. Jag gör tabbar som alla andra, glömmer och missar saker, försover mig, kommer försent – och så vidare. Helt enkelt sådant som de flesta gör någonstans här och där i sitt arbete. Men min poäng är att om en chef faktiskt tycker att jag missköter mig så gravt som denna chef uppenbarligen tycker, varför tar man då inte upp det med mig?? Vad är det som gör att man inte vågar prata med mig och påpeka att jag borde göra vissa saker bättre i mitt yrkesutövande? Det kanske inte är ett roligt samtal att ta, men trots allt ett samtal man ska ha stake nog att kunna ta om man är chef – annars är man i min värld inte lämplig som chef. Och återigen, jag känner överhuvudtaget inte igen mig i det den aktuelle chefen sagt om mig, jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan ha denna uppfattning om mig på just den aktuella arbetsplatsen. För det är klart att jag som alla andra kunnat göra enstaka tabbar, men inga så illa att man – som min före detta chef – borde avråda en ny arbetsgivare att anställa mig. För det var nämligen just precis det hen gjorde. Jag anser själv att jag är både flexibel och gör det jag ska på jobbet, jag gör gärna till och med saker som ligger utanför mina ordinarie arbetssysslor om tid finns.
Och faktum kvarstår, tycker man att jag missköter mig så här grovt – ta då upp det med mig direkt! Annars har jag ju inte en chans att bättra mig överhuvudtaget, eller hur?! Inte minst om man är hos en arbetsgivare som har just tillfällen för detta – i form av medarbetarsamtal och annat. Det är liksom inte så svårt. Eller är jag helt ute och valsar? Jag vill gärna kunna ha den typen av kommunikation med min chef, det känns som A och O för att en arbetsplats ska kunna fungera på ett bra och smidigt sätt utan en massa friktion. Men i Sverige är vi helt enkelt för konflikträdda för att ta upp obekväma saker med kolleger, även om man är chef – det är helt uppenbart.