Jag lämnade Vänsterpartiet – min kompass behövde kalibreras

Så har jag bestämt mig för något som för ett antal år sedan skulle varit mig totalt främmande. Jag har nämligen valt att säga upp mitt medlemskap i Vänsterpartiet, ett beslut som växt fram under senaste månaderna. Det har egentligen inte mycket med att göra att jag inte sympatiserar med vad partiet står för, utan mer för att det varit så många avslöjanden kring olika knäppgökar och diverse misstag som partiet gjort. Man har fått höra om mordhot och personer som sympatiserat med dömda mördare – bland annat. Jag känner att vissa av de saker man hört om helt enkelt inte hör hemma i ett parti som kallar sig demokratiskt och dessutom kandiderar för en regeringsposition i kommande val. Det gör inte Vänsterpartiet ett smack bättre än exempelvis SD, snarare tvärtom. Det som gjort det hela extra allvarligt är att jag inte tycker att partiledningen tillräckligt starkt tagit avstånd från det som hänt, utan det har nästan ibland känts som att man inte sett problemet i det som skett. Så visst har det med att göra att jag tycker partiet och dess ledning gjort bort sig – inte att jag ändrat åsikt rent politiskt. Jag står fortfarande ganska långt till vänster när det gäller mina politiska åsikter, även om jag nog betraktat mig som en ”vänsterpartist light” sedan jag gick med för ganska många år sedan. Med det menar jag att jag håller med om mycket som Vänsterpartiet står för och att det är det parti som ligger mig närmast rent politiskt, men att jag inte håller med om allt man står för. Jag tror inte att lösningen på allt är bidrag åt höger och vänster, jag tror inte att lösningen på allt är öppna gränser eller att helt stoppa all privatisering. Samtidigt är Vänsterpartiet en bra motpol som jag tror behövs när högervindarna blåser över världen – och det är inte en politik som är skadlig för någon. För jämför man med SD, så för det partiet en skadlig politik där man vill begränsa invandringen starkt, utvisa folk åt höger och vänster, begränsa barnadoptioner från utomnordiska länder – och en hel radda av andra, helt idiotiska saker. Där kan man snacka om att skada folk, något vänsterpolitik trots allt inte gör. Så därav anser jag att Vänsterpartiet trots allt behövs som motpol till högervindarna, men jag har inte längre lust att vara medlem i partiet med tanke på de avslöjanden som kommit på sistone.
Hur jag röstat på senare år har varit ganska givet eftersom jag varit medlem i Vänsterpartiet. Men hur jag röstar i kommande val är inte fullt lika givet, eftersom jag nu valt att lämna partiet i ren protest. Jag vet vilket block jag kommer att rösta inom, men vilket parti som ska få äran att få min enda röst – det får vi helt enkelt se, jag har faktiskt inte bestämt mig än. Och nej, jag kommer inte att byta block och rösta på den blåbruna röran som haft makten de sista fyra åren – där går gränsen även för mig. Så någonstans till vänster röstar jag, som längst till höger blir det sossarna som får min röst. Men exakt vilket parti det blir får jag se, jag medger att det inte är ett helt lätt val när man inte längre – som jag är van vid – är medlem i ett parti. Som partimedlem är det enkelt att välja parti, men fullt lika lätt är det inte när man inte längre är medlem någonstans. Jag kan förstå dem som velar mellan olika partier inom samma block – däremot har jag svårt att förstå hur man velar mellan blocken! På något vis känns det som att man borde vara vänster eller höger i grunden och sedan väljer mellan de partier som finns inom blocket. Men någon som velar mellan blocken kanske kan förklara det hela för mig, för för min del är det självklart att man håller sig inom samma block från val till val – men det kanske inte är en självklarhet för alla. Så jag behöver inga heja-rop från högerfalangen om att jag nu kan går över till Moderaterna eller Sverigedemokraterna – för det kommer helt enkelt inte att ske. Så vi kan döda den diskussionen redan här och nu.

Nu behöver jag inte längre känna att jag behöver stå till svars för vad vissa rötägg inom ett visst parti gör. Jag kan själv ondgöra mig över vad folk i vissa partier gör och behöver inte känna att det är något på något som helst vis spiller över på mig. För så fort jag offentligt pratat om att jag är medlem i Vänsterpartiet, har jag fått stå till svars för vad vissa inom partiet har gjort och haft för sig. Direkt har det kommit kommentarer där man frågat om min åsikt vad gäller olika saker som offentliggjorts kring det parti där jag är medlem – ungefär som att jag skulle försvara dem som missköter sig på olika sätt. Det som fick bägaren att rinna över för min del var det filmklipp som cirkulerat på sistone, där en vänsterpartist med politiska uppdrag i kommunfullmäktiga i Upplands Väsby mordhotar en sverigedemokrat. Det hela slutar med att hon forslas bort av polis. Självklart vet jag att detta inte är representativt för medlemmar i Vänsterpartiet, men det är ändå en skamfläck för partiet. Jag gillar heller inte sverigedemokratiska åsikter, men skulle för den sakens skull aldrig förespråka mord av dem som står för dessa vedervärdiga åsikter. Hela klippet går att se i slutet av detta inlägg – och ni får själva dra era egna slutsatser kring om man vill vara med i samma parti som denna person! Det gör inte den här personen ett dugg bättre än meningsmotståndarna, där man kanske inte direkt mordhotar folk – men gör en jäkla massa andra dumheter. Det finns liksom vissa gränser och ramar man får hålla sig inom om man är förtroendevald för ett parti – oavsett partitillhörighet. Och den gränsen går definitivt vid att missköta sig så hemskt vid en demonstration att polisen känner sig manad att ingripa. Det är liksom inte de metoderna man bör ta till i en demokrati. Jag förstår att filmklippet kommer från någon som ligger långt ifrån mina egna värderingar, men i det här fallet har man faktiskt gjort rätt att opponera sig emot en av mina nu före detta partikolleger.
Jag tror att de flesta medlemmar inom Vänsterpartiet trots allt sköter sig, det gör jag. Självklart finns det rötägg överallt, men när saker och ting mer eller mindre sopas under mattan av partiledningen, då får i alla fall jag nog och vänder mig om efter ett annat parti. Processen när man vill gå ur Vänsterpartiet är enkel, man mejlar medlemsservice och meddelar att man vill gå ur partiet, sedan får man en bekräftelse tillbaka om att medlemskapet är avslutat. Så jag gjorde som man skulle göra och mejlade medlemsservice – och lade en kopia till Nooshi Dadgostar bara för att meddela även partiledningen vad jag tycker om att vara medlem i Vänsterpartiet. Att jag kommer få svar från partiledaren tvivlar jag på, men jag hoppas åtminstone att hon läser mitt mejl och kanske någonstans tar till sig av vad jag skriver. Ja, i mejlet finns också även en länk till min blogg och förhoppningsvis kanske man klickar in sig här och även läser detta inlägg. Dock misstänker jag att man som partiledare så här i valtider har ganska mycket att stå i, så jag tror faktiskt inte att jag kommer få svar från Nooshi, men man vet ju aldrig.

Så nu tackar jag Vänsterpartiet för de år som varit och hoppas trots allt någonstans att det går bra i det kommande valet, även om man eventuellt inte får min röst. För jo, vi behöver mer vänsterpolitik i den svenska politiken – och hoppas att Vänsterpartiet får den chansen. Egen majoritet är det ytterst osannolikt att man får, men förhoppningsvis kan man få lite mer att säga till om än vad man haft de senaste mandatperioderna. Och jag tror faktiskt att om sossarna ska kunna skrapa ihop någon form av majoritet, då måste man ta stöd av Vänsterpartiet på ett eller annat sätt – kanske inte nödvändigtvis ge dem ministerposter, men i alla fall ha vänsterns stöd. Så vi får se hur politikerna löser detta efter den kommande valnatten nästa söndag. Risken finns att det blir ett fruktansvärt jämnt val, såsom det varit de senaste gångerna vi haft val här i Sverige. Det blir svaga regeringar på så vis tyvärr, regeringar som måste söka stöd hos oppositionen för att få igenom somliga beslut. Nåja, jag är glad att jag slipper arbetet som politiker, att jag ”bara” är en vanlig knegare som så många andra. För är det något jag inte skulle vilja jobba som, så är det faktiskt politiker – jag skulle inte klara klimatet, diskussionerna, debatterna utan att bli fly förbannad på mina meningsmotståndare. Jag skulle inte mordhota någon, men jag skulle förmodligen bli riktigt förbannad ibland.
Jag har aldrig drömt om att göra någon politisk karriär, det var inte därför jag gick med i Vänsterpartiet. Snarare ville jag göra vad jag kunde för att putsa till statistiken för de parti som jag hållit på de senaste valen. Jag har alltid varit passiv medlem och inte deltagit särskilt mycket i politiska aktiviteter. Vid ett par val har jag stått i valstugor och delat ut material inför valet, men det har liksom inte riktigt varit min grej. Flera gånger har frågan kommit om jag vill vara med vid dörrknackningar och en massa andra saker, men alltid tackat nej. Nu kommer de frågorna att utebli, vilket egentligen inte gör mig särskilt mycket – andra får sköta valarbetet hädanefter.