Alla floder löpa i havet men havet blir aldrig fullt

Vecka fem har liknat de veckor jag är van vid att ha, med saker inbokade mer eller mindre varje dag. Det har varit en hel del flängande kors och tvärs över Stockholms län, mestadels till Södertälje förstås med tanke på att min arbetsplats ligger där. Men jag har även hunnit med en filminspelning i Gustavsberg liksom en sväng till Fittja liksom Solna. I tisdags var det dags för magnetkameraundersökning och jag går nu i väntans tider för att se vad undersökningen visar denna gång. Det är alltid en viss anspänning inför varje återbesök, eftersom man vet att de kanske kommer att hitta något. En gång har det skett att man hittat cellförändringar – och jag hade då inte känt något innan som kunde härröras till att något var fel i kroppen. Det var först när läkaren talade om att något var tokigt som jag fick reda på det – och det följdes av en tid av strålbehandlingar under några veckors tid. Så visst blir det alltid något av en anspänning, det går liksom inte att komma ifrån. Sen vet jag också att risken är liten att man hittar något, så jag försöker att inte ta ut något i förskott. Det brukar normalt ta ett par veckor från själva undersökningen tills jag får svar och det är ett par veckor av ovisshet.
Livet går dock vidare, oavsett resultatet av undersökningen. Nu har det gått några dagar sedan jag gjorde undersökningen, så det är inte alltför många dagar kvar innan läkaren hör av sig. Sedan kan jag släppa det hela för den här gången – och det ska bli så skönt att kunna göra det. Samtidigt känner jag mig ganska lugn inför det hela, jag är inte så oroas över ifall man hittar något. Hittar man cellförändringar, kommer det förhoppningsvis kunna behandlas, läkarkonsten har trots allt gått väldigt långt idag och man kan bota väldigt mycket. Den enda frustrationen kommer vara en eventuell sjukskrivning i samband med behandlingen, jag har inte alls lust att gå hemma under en längre period igen.

Äntligen har jag lyckats lösa allt strul som varit med bloggen på sistone. Det krävdes ett par vändor supporten på WordPress liksom en och annan googling på hur jag skulle lösa det hela, men slut så lyckades jag. Nu har jag lärt mig läxan att inte pilla med saker utan att veta vad jag håller på med. Jag hade installerat ett tillägg som skulle hjälpa till att sökmotoroptimera bloggen – men det enda som hände var att allt fungerade jättesegt när jag jobbade med den liksom att länkarna blev jättekonstiga när jag försökte länka inläggen på bland annat Facebook och Twitter. Enligt supporten, var det tillägget som ställde till det hela – och mycket riktigt, efter att ha plockat bort inlägget, fungerade bloggen som vanligt igen. Lite konstigt är det ju att WordPress har tillägg som uppenbarligen inte är kompatibla med bloggverktyget – eller så är det jag som kommit åt någon märklig inställning någonstans. På något vis ska det ju bara fungera liksom, men så var det inte den här gången.
Ibland önskar jag att jag kunde lite mer om datorer, att jag visste mer vad jag höll på med när jag pillar runt med olika programvaror. Men jag är egentligen ganska bortkommen och kan egentligen bara med datorer och dess program så länge de fungerar. Minsta lilla problem och jag står inte riktigt pall om man säger så. Och det är ganska frustrerande när man ägnar så pass mycket tid åt datorer som jag gör, jag skulle vilja kunna mer än vad jag gör. Visserligen är det aldrig försent att lära sig nya saker, så en liten datakurs kanske skulle vara på sin plats – men det är svårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på. Jag kan ju med en fungerande dator, men ska man börja läsa programmering omges man säkerligen av en massa datanördar som säkerligen kan väsentligt mycket mer om datorer än vad jag kan.

Så skönt att vi nu är inne i februari, inte sant?! Äntligen är trista januari över och vi kan sakta men säkert börja gå emot ljusare tider. Även om det är långt kvar tills det är vad vi kan kalla riktig vår, så går det ändå åt rätt håll nu. Man kan redan märka att blir ljusare och dagarna aningen längre – när jag kommer hem från nattskiften börjar solen gå upp, så var de inte för några veckor sedan. Eller rättare sagt, man börjar se lite ljus i horisonten, det är inte mycket till soluppgång att prata om. Men det är ett härligt tecken att dagarna återigen börjar bli lite längre och man kan få lite mer dagsljus – det gör så otroligt mycket för välmåendet. Sen är det fortfarande bara februari, så någon vår kommer vi inte att se än på ett bra tag. Det kommer fortsätta vara kallt, grått och trist ytterligare några veckor, först i mars kanske man lite sakta kan börja ana några enstaka vårtecken. Men nu går vi i alla fall åt rätt håll, eller hur?
Jag brukar inte ha så värst mycket emot hösten och vintern, men ska jag säga något negativt så är den mörka delen av året kanske lite väl lång. När det väl börjar bli vår, är man så törstande efter ljus och värme att man aldrig vill vara inomhus. Men tänk vad härligt att det om bara några veckor börjar bli vår, att det på allvar börjar gå åt rätt håll igen! Det må kännas avlägset, men ligger ändå inte alltför många veckor bort.

Hos Hemvärnet tycks man ha haft någon form av datahaveri på sistone. Det är flera år sedan jag gick ur, men plötsligt har det börjat komma kallelser till årsmöte liksom inbetalningskort för medlemsavgift. Jag har inte fått det sedan jag gick ur, men nu helt plötsligt har det börjat dråsa in i mejlboxen igen. Jag har förstås kontaktat Hemvärnet och meddelat att jag sedan länge gått ur och inte ämnar vare sig betala för mig eller gå på årsmötet. Man har dock inte besvarat mina mejl, utan det har förblivit helt tyst efter att jag kontaktat dem. På något vis har jag tydligen ploppat upp i längorna igen trots att jag inte längre är intresserad av att vara med. Så länge jag var aktiv inom Hemvärnet, betalade jag snällt min medlemsavgift liksom gick på de årsmöten jag kunde, men nu är jag inte längre aktiv och då vill jag inte betala någon medlemsavgift. Visserligen är det inga stora summor vi pratar om, men det är mer principen att jag inte ska betala för mig om jag inte är aktiv.
Det är märkligt att det funkat tidigare år, det är länge sedan jag fick någon betalningsavi eller kallelse till årsmöte – men nu helt plötsligt kommer det. Än konstigare är det att man inte besvarar min mejl när jag mejlar och meddelar att jag inte längre är intresserad av att vara med. Jag har till och med begärt en bekräftelse på att man mottagit mitt utträde, men inget händer. Jaja, jag får väl förbli gratismedlem då helt enkelt, inaktiv och utan att betala för mig. Jag har gjort vad jag kunnat för att registrera att jag gått ur – vilket vid det här laget som sagt är ganska många år sedan. Det är någonstans lite oroväckande att en organisation som Hemvärnet inte har bättre koll än så här på sina medlemmar. Man får hoppas att de har bättre koll på saker som vapen och annan militär utrustning än sina medlemmar. För kommer sådant på avvägar och hamnar i fel händer, kan det gå riktigt illa.

Igår skickade jag in min aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen och har jag tur, är det en av de sista rapporterna jag behöver skicka in. Snart kanske jag får skriva på papper för min fasta tjänst och slipper därmed all administration kring att vara deltidsarbetslös. Det går inte att komma ifrån att det är en hel del administration kring att vara arbetslös, det ska skickas rapporter och sökas ett visst antal jobb varje månad liksom att A-kassan ska ha sin veckovisa rapporter kring vad jag gjort under den gångna veckan. Jag köper att man ska ha viss koll så att ingen fuskar och missbrukar systemet, men ibland blir det ganska tröttsamt med all administration. Det är nästan ett heltidsjobb i sig att vara arbetssökande, man hinner inte riktigt med saker som att jobba extra eller liknande – som ju borde vara grundtanken med att man är arbetssökande, att man kommer tillbaka ut i arbete. Drar det ut på tiden med min fasta tjänst, ska jag höra av mig till Arbetsförmedlingen och kolla om det fram tills dess är lika hårt att jag söker en massa jobb varje månad. Jag är ju trots allt lovad en heltidstjänst, en fast sådan men har ännu inte tillträtt – fram tills dess vill jag förstås fortsätta att stämpla så ekonomin går runt smärtfritt.
Det är lite frustrerande att man i dagens högteknologiska samhälle inte kan kan skicka ett mejl till Arbetsförmedlingen med sina frågor. Det går att chatta, men det är ofta lång kö och det är inte säkert att man alltid har tid att sitta och vänta på svar. Detsamma gäller om man ska ringa, det kan vara telefonkö på bortåt någon timme är min erfarenhet. Så har man lite allmänna frågor och vill slippa sitta i telefonkö, borde det gå att mejla. Men icke – vilket känns väldigt gammalmodigt.

Nu väntar ytterligare en ganska intensiv vecka med en hel fel inplanerat. Jag har två inspelningsdagar inplanerade och ska till Strängnäs för att spela in. Turligt nog inte särskilt långt borta, det tar runt en timme med bil, vilket ändå är tämligen överkomligt. På onsdag ska jag till tandhygienisten, vilket kanske inte är någon favoritsysselsättning direkt. Men det måste göras, det är viktigt att ta hand om sina tänder. Jag har inte brukat ha några problem med mina tänder, men på sistone har det börjat bli lite strul trots allt. Precis efter jul gjorde jag mitt livs andra lagning, men hade även lite mindre hål som det i dagsläget inte behövde göras något åt enligt tandläkaren. Jag har inte ändrat mina matvanor särskilt mycket på sistone och har alltid borstat tänderna två gånger om dagen, det har liksom inte riktigt varit förhandlingsbart att frångå den vanan. Men lik förbaskat har jag börjat få lite problem med tänderna, ett tag pratade man till och med om tandlossning. Så jag har blivit än noggrannare men tandborstning och tandtråd för att slippa att bli av med tänderna. Nu ser det bättre ut enligt tandläkare och tandhygienist, men jag måste fortsätta vara noggrann med tandborstning och tandtråd.
Och mellan tandhygienistbesök och filminspelningar, ska jag hinna med att jobba också. Det är tur att jag har ett så pass luftigt schema på jobbet, att jag har tid att göra annat än bara jobba. Lång ifrån alla har den förmånen att ha så mycket ledigt att man har tid med en firma vid sidan av jobbet. Men det är också därför jag föredrar att jobba skift, eftersom det ger lediga vardagar och därmed möjlighet till att göra annat. Sen jobbar jag ju samtidigt inte heltid just nu, utan har därmed ännu mer tid än i normala fall.