Att leva utan att älska är ej att leva ett verkligt liv

Jag hade mitt första samboförhållande som 21-åring för drygt 25 år sedan. Det var ett turbulent förhållande med mycket svartsjuka, mycket bråk och gräl, hot om det ena med andra och en lång rad strul av olika slag. Förhållandet tog slut snabbare än det inletts och jag flyttade till Stockholm för att komma ifrån mitt galna ex, som inte ville lämna mig ifred. Jag valde sedan att leva som singel under ganska många år, jag tyckte det var skönt att få rå mig själv och inte ta hänsyn till någon. Det var först när internetdejting började bli vanligt som jag fick för mig att lägga upp en profil och börja dejta. Då hade jag varit singel i cirka sju år och tänkte att det var dags att gå vidare i livet.
Men jag tänker ibland på alla knäppgökar jag råkat ut för genom åren som aktiv på olika dejtingsajter. Det verkade inte som att det fanns några normala människor som fanns på dessa sidor, jag råkade ut för den efter den andra som hade en hel del problem av olika slag. Ofta var det säkerligen personer som inte klarade av att träffa någon på något annat sätt, som lade upp en annons på dessa dejtingsajter. Åtminstone till en början, när fenomenet var tämligen nytt tror jag att det var så. Idag är det väldigt vanligt att träffa någon via internet eller någon dejtingapp, det är liksom inte alls lika tabubelagt. Men då, i början av 2000-talet var det nog fortfarande ganska tabubelagt – och jag upplevde att inte alla ville tala om öppet om hur man träffats.

Men jag har lärt känna en och annan någorlunda normal människa den vägen också – och fått en och annan god vän med tiden. För det är inte alltid det blir kärlek, utan relationen kanske blir på en vänskaplig nivå också, sådant kan man inte alltid styra över. Jag vet dock inte om jag idag saknar dejtinglivet och skulle vilja tillbaka dit. Jag trivdes bra med att dejta när jag var mitt uppe i den tillvaron, men vet inte om jag skulle vilja ha tillbaka den tillvaron igen. Inte minst med tanke på hur många näsbrännor jag åkte på, hur många det var som var svartsjuka och mer eller mindre galna. De var så många, att man gärna glömmer dem som var normala – för dessa tjejer fanns de också.
Ofta var jag själv nog för snäll i det olika relationerna och sa ifrån alldeles för lite. Egentligen borde jag satt ner foten och avslutat relationerna långt tidigare än jag faktiskt gjorde. Jag kände ganska tidigt i de flesta relationer om det skulle komma att hålla eller ej – och bara det är varningssignal nog. Är det något jag lärt mig genom åren, så är det att man ska lita på sin magkänsla och gå efter vad den säger. Om varningsklockorna ringer när det kommer till en dejt, då ska man avsluta och gå vidare. Men tyvärr gjorde jag inte det alla gånger, utan jag bet mig kvar aningen för länge och lät relationen gå alldeles för långt. Samtidigt som jag lärde mig mycket på vägen – och idag skulle jag inte låta det hela gå så långt som jag gjorde då.

Jag minns till exempel relationen – som blev alldeles för lång – där vi hade livliga diskussioner kring vad jag lade ut på Facebook eller ej, liksom vem jag lade som vän eller ej. Detta var nämligen något som tjejen ifråga ansåg sig ha rätt att ha åsikter om, medan jag själv ansåg att det förblev min ensak även om jag/vi var en relation. Bland annat har jag aldrig haft min relationsstatus utlagd på Facebook. Det står inte att jag är singel, utan det står alltså ingenting. Det hade hon svårt att acceptera och krävde att jag skulle lägga ut att jag var i en relation, annars skulle hon göra slut. Med tanke på hur hon lade fram det hela – mer eller mindre som ett ultimatum – så blev jag mer eller mindre obstinat och stod på mig, jag tänkte inte lägga ut något annat än vad som redan stod på min profil. Hade hon istället lite snyggt sagt att ”Du, detta är viktigt för mig, skulle du kunna ändra?” – då hade det varit något helt annat. Men nu frågade hon hur seriös jag var i vår relation och hotade med att göra slut om jag inte ändrade – med en underton att jag använde Facebook för ragga på tjejer.
När jag sedan lade till en kvinnlig kollega som vän på Facebook blev min flickvän svartsjuk och började dividera om vilka jag lade till eller ej. Jag kontrade med att min flickvän ifråga var (eller är väl fortfarande misstänker jag) bisexuell – skulle jag då bli svartsjuk oavsett vem hon lade till på Facebook?? Alla diskussioner kring mina förehavanden på Facebook gjorde till sist att jag sonika gav upp och tog bort min profil. Jag lade helt enkelt ner att vara på Facebook, med tankar kring att det kanske inte fanns några seriösa förhållanden innan Facebooks tid. I alla fall inte om man skulle resonera som min dåvarande flickvän. Men inte heller det var bra för henne, hon blev oerhört förolämpad när det kom fram att jag gått ur Facebook – jag tänkte att hon kanske faktiskt skulle bli nöjd trots allt, att slippa oroa sig för vad jag har för mig eller på internet.

Men diskussionerna kring Facebook var inte de enda. Diskussionerna haglade tätt kring det där med barn – något som hon gärna ville ha, men inte jag. Jag är barnkär, men vill helt enkelt inte ha några egna sådana. Varför vet jag inte riktigt, det bara är så – jag har aldrig längtat efter egna barn och har numera steriliserat mig för att det inte ska bli några barn. Min flickvän förbjöd mig plötsligt att gulla med några barn, att ens titta åt ett barn på tunnelbanan, bussen eller i övrigt i det offentliga rummet. Hon ville inte påminnas om att jag var barnkär men inte ville ha några egna barn. Jag fann mig givetvis inte i en så konstig regel, det stred ju helt och hållet emot vad som är jag och min personlighet. Vilket ledde till ännu fler diskussioner och gräl – eftersom jag ”inte gjorde som jag blev tillsagd”.
Till det var den aktuella tjejen lite för glad i flaskan och kunde dricka ganska stora mängder alkohol – många gånger med följden att hon inte mindes saker och ting dagen efter. Dessutom blev hon vissa gånger verbalt elak när hon druckit och kunde ställa till med stora gräl och konflikter för absolut ingenting. Något som förtog glädjen från att gå ut, gå på fester eller på annat sätt umgås där alkohol förekom.

Sen ska vi inte tala om henne inställning till att man kan ha olika smak kring olika saker. Jag minns så väl en gång när vi träffades henne hos henne en varm sommarkväll och jag kom dit, iklädd ett tunt linne och shorts. Hennes första kommentar var, att ”Umgås man med mig, får man acceptera att jag alltid är ärlig. Och är man så överviktig som du är, ska man inte klä sig som du gör.”.
Hon får gärna tycka så, men behöver kanske inte tala om det för mig. Jag är fullt medveten om min övervikt och har kämpat med den i många år, men man behöver inte tala om det för mig på ett sådant sätt. Och det var inte bara min klädstil hon klankade ner på, utan även hur jag såg på det där med inredning. Vi bodde ihop en kort period och när vi i början av samboskapet skulle inreda lägenheten, hade vi delade åsikter om en inredningsdetalj. Det blev en diskussion kring det hela, varpå hon kläcker ur sig att ”Du ska lyssna på mig, för vi kvinnor kan det här med inredning. Ni män förstår er inte på sådant!”. Och det kom alltså från en person som i övrigt påstod sig vara feminist för jämställdhet. Jag blev lite stött av det hela och sa då att om vi ska köra på de traditionella könsrollerna, då kan ju jag gå ut och meka med bilen, så kan hon ropa när middagen är klar.

Precis som vissa andra tjejer jag dejtat, hade hon en hel del åsikter om mig som person – hur jag förde mig i sociala sammanhang, hur jag betedde mig, klädde mig – och så vidare. Och jag kände allt starkare att det inte var mig hon ville vara tillsammans med, utan någon helt annan. Hon ville ändra på så mycket hos mig att det kändes som att jag faktiskt inte dög, att allt som var jag helt enkelt var fel. Och jag kände allt starkare att jag borde satt ner foten för länge sedan, att jag borde avslutat förhållande nästan innan det hade tagit sin början. För vill du ändra på en massa saker hos din partner, då är det inte honom/henne du vill ha ihop det med, utan då är det någon annan. Och det var så jag mer och mer kände; det var fel på min smak, min klädstil, hur jag betedde mig och en lång rad andra saker. Det vill säga, jag dög bara åt henne om jag ändrade på en lång rad saker som gjorde mig till den jag är.
Ja, efter något år som sambo så tog också relationen slut – vilket kanske inte var så oväntat. Även om jag var den som slutligen gjorde slut, tror jag att vi båda var ganska så överens om att det var det rätta beslutet. Vi har fortfarande sporadisk kontakt – framförallt vi Facebook, som jag numera återupptagit – men har båda gått vidare i livet och träffat nya partners.

Sen tycker jag att dejtingappar och -sajter är en fantastisk uppfinning, det är otroligt mycket lättare att träffa någon idag än för 25 år sedan. Kontaktannonser för 25 år sedan var för desperata personer som inte kunde träffa någon på annat sätt, medan idag är det helt normalt att träffas via exempelvis Tinder, Mötesplatsen – eller allt vad sidorna och apparna numera heter. Det är ju några år sedan jag var singel, så jag hänger liksom inte med i vad som sker på dejtingfronten numera. Men visst är det fantastiskt att kunna komma i kontakt med någon att inleda något med, som du kanske annars inte skulle ha kommit i kontakt med?! Många av dem jag dejtat genom åren, skulle jag förmodligen inte träffat om det inte vore för internet och de möjligheter som detta verktyg ger. Ofta rör man sig i ungefär samma kretsar hela tiden och det är ofta svårt att hitta den rätta ”bara” genom jobbet, gemensamma vänner och krogen. Nu kan du hitta personer utanför den bubbla de flesta av oss rör oss i, vilket trots allt har enorma fördelar.
Jag har träffat personer som rört sig långt utanför mina kretsar och som jag förmodligen aldrig lärt känna på annat vis. Min nuvarande sambo hade jag förmodligen inte heller träffat om det inte vore för möjligheterna som internet ger. Jag har vänner som jag lärt känna genom olika internetsidor, inte bara dejtingsidor. Något som tidigare varit ganska tabubelagt, är inte längre särskilt tabubelagt – utan idag kan man tala ganska öppet om att man träffat någon via kontaktannons utan att få konstiga blickar riktade emot sig.

Och det ser säkerligen annorlunda idag än för 20 år sedan, när jag började internetdejta. Dårarna är knappast borta, men det finns garanterat fler normala människor på dessa ställen idag än vad det gjorde förr. Förhoppningsvis behöver man inte vara fullt lika selektiv som när jag var med på Mötesplatsen för ett par decennier sedan. Då fanns inte Tinder och liknande appar, utan det var det sajter via datorn man fick hålla sig till. Man chattade ett tag och kändes allt bra, bytte man nummer och hördes den vägen. Kändes allt fortfarande rätt, sågs man och sedan fick det helt enkelt visa om det blev fler träffar. Jag trivdes på många sätt i den världen, tyckte det var roligt att träffa nya människor, även om man som sagt gick på en och annan näsbränna.
Jag ångrar ingenting, även om jag ibland tänker att man kunnat göra vissa saker annorlunda med facit i hand. Det blev trots allt ett och annat roligt blogginlägg av de historier jag kunnat berätta genom de dejter jag gått på. Jag hade en ganska händelserik vardag på så vis under tiden som aktiv dejtare via internet. Samtidigt har det sina fördelar att inte behöva dejta längre, jag har ett stadigt förhållande sedan tio år tillbaka och trivs bra i den rollen också.