Folk är oftast ungefär så lyckliga som de själva bestämmer sig för att vara

Så är det sommar och det märks inte bara på vädret, utan även i vissa andra avseenden. Det kan inte vara lätt att vara turist i Sverige under sommaren och försöka ta sig runt med spårburen trafik nämligen. I tunnelbanan är det ständiga spårarbeten under somrarna med avstängda linjer och ersättningsbussar som följd. Ingen del av tunnelbanan förskonas utan det kan vara såväl inne i city som i ytterstaden som spårarbetena pågår. Ska du sedan åka pendel- eller fjärrtåg är det inte enklare, utan även där är det spårarbeten som gör att tåg leds om och/eller ersätts med buss. Det är tur för min del att jag har semester under juli i år, eftersom det är då de allra flesta spårarbeten pågår. Precis som förra året drabbas linjen mot Södertälje, som jag åker flera gånger i veckan till och från jobbet. Fram till andra augusti är det banarbeten på sträckan och man får ta buss sista biten till Södertälje. Det är bara aningen längre än min semester, så de första passen efter semestern får jag lösa mina resor på annat sätt. Eftersom jag alltid har mycket packning att släpa på till/från jobbet är det inte ett alternativ med ersättningsbussar och fler byten än jag redan har, så det blir till att lösa det hela på något sätt. Men jag tar förmodligen en Bolt eller bokar hyrbil, så det kommer att funka för min del – men jag undrar hur folk gör som inte har möjlighet till detta? Om du av någon anledning har svårt med alla byten och inte har råd med taxi eller hyrbil, vad gör du då? Och jag lider med dem som bor längs vissa delar av tunnelbanans gröna linje, där det också är ersättningsbussar som gäller. De senaste åren har vi sluppit banarbeten på linje 17, där jag bor – men vi har också haft vår beskärda del om man tittar längre tillbaka i tiden. Man har under flera sommarveckor varit tvungen att byta flera gånger under resorna mot stan och ibland har en resa som normalt tar tio minuter tagit bortåt 40 minuter. Någon sommar var linje 17 helt avstängd och man tvingades att åka buss till Gullmarsplan för fortsatt resa med tåg emot stan.
Nu funkar ju detta för en annan som bor i stan och hittar någorlunda, men jag undrar hur det går för de turister som besöker Stockholm och ska försöka ta sig fram genom stan. I synnerhet om man inte talar svenska och kanske knackig engelska, då är resorna inte lätta med tanke på alla arbeten överallt. Sommaren 2026 är det dock inga banarbeten i centrala Stockholm vilket känns skönt både för oss stockholmare och säkerligen också för de turister som kommer hit på besök. De största banarbetena inom tunnelbanan är utanför stan där det inte är fullt lika mycket folk som åker. Sen är det förstås så att jag förstår att man måste ha banarbeten ibland och att det smartaste är att förlägga dessa arbeten är det är som minst antal resenärer. Men det är ganska frustrerande med alla arbeten år ut och år in. Jag har bott inom tunnelbanenätet sedan 2005 och varje år är det samma visa under sommarveckorna – det känns som någon form av lotteri om man ska drabbas eller ej. Ibland är det omfattande arbeten, andra somrar är man mer eller mindre förskonad från detta otyg.

Från och med idag är i alla fall månadskortet hälften så dyrt som tidigare – nu betalar man 530 kronor i månaden mot det dubbla i vanliga fall. Det är naturligtvis inget annat än valfläsk från högerregeringen, så har månaderna innan valet, allt annat är ju ren lögn – men visst kommer jag dra nytta av det lägre priset ändå, man får inte vara dumsnål. Jag har inte köpt något månadskort på några månader – mest på grund av att jag inte åkt så mycket kollektivt, inte för att jag inte haft råd. Det har helt enkelt blivit billigare att lösa enkelbiljetter de gånger jag åkt kollektivt. Men nu när det kostar en dryg femhundring kan det trots allt vara värt att köpa ett kort. Jag kommer inte åka mer kollektivt bara för att det blivit billigare, jag kommer åka ungefär lika mycket som tidigare – men jag kommer kosta på mig ett månadskort eftersom det förmodligen blir billigare än att lösa enkelbiljetter. En sak är i alla fall säker – och det är att jag kommer inte rösta på något av Tidöpartierna bara för att de sänkt priserna på kollektivtrafiken. Det är självklart bra att man sänker priserna, att fler kan ha råd att åka kollektivt istället för att ta bilen – eller rentav faktiskt har råd att åka någonstans överhuvudtaget. Men jag hoppas förstås på att det hela görs permanent istället för något tillfälligt på bara några månader – och det har sossarna lovat att göra om de vinner valet i september. Om det blir så återstår förstås att se, men jag tror mer på sossarna än vad jag litar på högerpartierna. Ett steg för att folk ska välja bort bilen är förstås att det är billigt att åka kollektivt, att man för en billig peng kan åka någonstans med tunnelbana, buss och pendeltåg. Sen har jag och övriga stockholmare det väldigt förspänt vad gäller en väl fungerande kollektivtrafik – inte minst om man ska jämföra med hur det är på landsbygden eller mindre orter. Där går det i bästa fall några få bussar per dag, så det hjälper föga att man sänker priserna utan det behöver satsas på fler avgångar istället. Jag tror inte alla hjälps av lägre priser när det ändå inte går några bussar.
Så närmsta dagarna ska jag investera i ett månadskort, inte minst nu under semestern kommer det att bli en del resande med kollektivtrafiken eftersom jag ändå är kvar i stan under merparten av min lediga månad. När jag jobbar blir det – konstigt nog – inte fullt lika många resor med kollektivtrafiken, men det har nog med att göra att jag jobbar som jag gör. Jag jobbar och bor på jobbet knappt två dygn i stöten, så det blir inte resor varje dag som för de flesta andra. När jag haft mer ”normala” arbetstider med tre till fem arbetspass i veckan och då man åkt hem emellan arbetspassen har det varit något helt annat. Numera åker jag inte så ofta att ett månadskort lönar sig varje månad – men det blir säkerligen annorlunda när det blivit hälften så dyrt med ett månadskort.

Så är semesterfirandet i alla fall i full gång, jag är i skrivande stund inne på dag två av semestern och jag njuter för öppna spjäll. Jag börjar redan känna mig aningen utsövd efter att ha tagit ett par rejälare sovmorgnar, även om jag haft en del inplanerat på dagarna så här i början av semestern. Igår hade jag ett läkarbesök och fick (äntligen) medicin utskriven för att få hjälp att gå ner i vikt. Det är fortfarande ingen mirakelmedicin, utan jag måste fortfarande tänka på vad jag stoppar i mig och i vilka mängder – liksom träna regelbundet. Men medicinen är i alla fall en bra hjälp för att gå ner i vikt och nu hoppas jag på viss effekt vad gäller vikten. Sen är det sprutor som man sticker sig själv med, vilket kan kännas en aningen läskigt – men det får i alla fall funka, jag har inte mycket att välja på just nu. Jag ska börja med en mindre dos i veckan och sedan öka på dosen under tidens gång. Och framåt höstkanten skall läkaren följa upp det hela för att se att effekten blir som förväntat. Nu ska jag boka in mig hos dietisten igen för att fortsatt få råd och tips kring mat och dryck och även se till att nyttja mitt gymkort så mycket det bara går för att hålla igång kroppen. Jag behöver verkligen hålla igång med träningen, inte bara för viktens skull utan även konditionen som på sistone blivit alltför dålig. Trots att jag aldrig varit någon träningsfreak, så har jag förr tillbaka haft en skaplig kondition. Jag har cyklat mycket och jobbade under flera år som brevbärare, vilket är ett otroligt fysiskt jobb – men idag skulle jag inte orka med en brevbärarrunda utan förmodligen få en infarkt efter en fjärdedel av rundan.
Gårdagen var en produktiv dag och jag åkte raka vägen från läkaren till optikern för att hämta ut mina nya glasögon som nu blivit klara att börja använda. Och det är en enorm skillnad när jag nu har de nya glasögonen på mig – jag märker att jag blir mindre trött i huvudet och känner att jag orkar sitta längre vid datorn eller med en tidning eller bok. Till helgen har jag fått tid hos en ögonklinik för att följa upp mitt förhöjda tryck i ögonen liksom att jag har början till gråstarr. Jag hoppas förstås någonstans att optikern har fel, att jag inte alls har början till starr, men sådan tur har jag förmodligen inte – utan optikern skulle förmodligen inte sagt så om det inte vore så. Nu får jag avvakta läkarens utlåtande och se om det är något som behöver opereras eller ej. Jag har redan opererat ögonen en gång, för cirka 20 år sedan och då för att operera bort ett allvarligt synfel. Jag har ett medfött synfel som gjort att jag haft glasögon med glas likt flaskbottnar under hela min uppväxt. Det var därför en fantastisk upplevelse när jag dagen efter operationen kunde slå upp ögonen och se vad klockan var utan att först kränga på mig ett par glasögon. Jag hoppas därför att en eventuell gråstarrsoperation inte gör att jag kommer tillbaka till mitt gamla synfel och återigen tvingas ha starka glasögon.

Visst är det fantastiskt vilken fotbollsfeber som plötsligt råder, bara för att Sverige tagit sig till VM?! Jag brukar ha radion på i bakgrunden både hemma och på jobbet – och man matas med program kring fotboll så det sprutar ur öronen på en. Ja, som ni förstår är jag själv inte särskilt intresserad av fotboll – jag kan titta när det väl går bra för Sverige, men inte förrän vi verkligen kommer till slutspel. Igår spelade vi mot Frankrike och där vet ju alla hur det gick, eller hur?! Det var liksom dömt att misslyckas när vi ställdes emot ett lag som Frankrikes, inte sant?! Jag kan inte mycket om fotboll, men vet på ett ungefär vilka länder som är duktiga och vilka som inte är det. Och Frankrike är överlägsna Sverige – det visste vi ju redan från början, inte sant? Nåja, jag håller mig ännu hellre till att se hockey-VM när det går i maj varje år – där har i alla fall Sverige en chans att gå åtminstone till slutspel, men i fotboll är vi liksom lite underdogs. Vi lever fortfarande på bronsmedaljen från 1994, men det är trots allt över 30 år sedan och man kan inte leva på gamla meriter. Självklart tycker även jag att det är roligt om det går bra för Sverige i någon sport, även om jag generellt är totalt ointresserad av sport. Just därför kan jag titta om Sverige faktiskt spelar exempelvis bronsmatchen eller går längre än så. Men fram till dess är jag tämligen ointresserad av fotboll – till skillnad från när hockey-VM spelas, då jag följer Sveriges matcher nästintill maniskt. Alla har vi dock våra avvikelser, men jag har faktiskt lite svårt att förstå dem som maniskt följer alla matcher i fotbolls-VM och till och med tycker det är intressant när Uzbekistan spöar Nordkorea (eller tvärtom). Själv jag som sagt inte mer intresserad än att jag på sin höjd ser Sveriges matcher i slutspel.
Nu får jag mer eller mindre ofrivilligt fotbolls-VM på köpet under min sommarsemester 2026, nu har vi åkt ur i och med förlusten mot Frankrike under den gångna natten och jag kan faktiskt inte känna att jag bryr mig särskilt mycket. Jaja, lite tråkigt är det att vi åkt ur VM, men jag kan inte säga att jag sörjer det heller. Nu kan jag hoppas på damerna istället, som faktiskt är mycket duktigare på fotboll än vad männen är. Då kanske jag till och med tittar, när det är dags för damernas fotbolls-VM. Hur tänker ni andra kring dessa sportjippon? Tittar ni för man borde och känner att man ”bör hänga med” eller för att ni är genuint intresserade? Eller gör ni som jag och knappt tittar alls?