Bloggande är ett maratonlopp, inte en sprint – konsekvens och uthållighet är nyckeln

Länge publicerade jag dagliga inlägg på bloggen, under närmare två års tid dök det upp dagliga inlägg och jag kan nu i efterhand inte förstå att jag hann och orkade blogga så mycket. Under första tiden var jag visserligen arbetslös och kunde därmed sitta mycket vid datorn, men jag har sedan jobbat heltid och ändå hunnit med att skriva mycket. På senare tid har det istället blivit lite si och så när det kommer till att publicera inlägg och jag har varken haft tid, ork eller inspiration till att skriva dagligen. Länge hade jag någon slags ”policy” om att lägga ut en viss andel dagboksinlägg och en viss andel inlägg som avhandlade ämnen än min vardag. Onsdag och söndag var det dagboksinlägg som gällde, övriga dagar var det andra ämnen så länge det inte hände något speciellt i vardagen som jag bedömde fick förtur bland blogginläggen. Nu har jag semester några veckor framöver och hoppas på att komma ikapp på bloggen – och inte bara där, utan jag har annat jag måste hinna ikapp med också. Saker som redovisning för firman, gå igenom mejl och en hel del annat. Det är nog tur att vi inte gör så mycket på semestern i år, så att jag har tid att komma ikapp med allt som behövs under de kommande veckorna. Nu blir det bloggande, redovisning, mejlande och en massa annat så att det ryker ur öronen på mig. Låter det tråkigt så här i semestertider? Ja, lite kanske – men även sådant måste göras oavsett om det är semester eller ej. Och nu har jag trots allt tiden att göra allt detta när semestern är här – sedan kommer jag inte sitta hela dagarna i fyra veckor med allt pappersarbete, för fullt så mycket jobb är det inte som ska göras. Men jag kommer behöva lägga lite tid under semestern på pappersarbete, det går inte att komma ifrån.
Jag kommer säkerligen inte publicera blogginlägg varje dag heller, bara för att det är semester. Det kommer bli fler inlägg än i normala fall, men det kommer garanterat att bli inläggsfria dagar också. Jag har två veckor ledigt själv, sedan kommer även sambon att vara ledig och vi har två veckor tillsammans att göra saker ihop på. Under min första två veckor ska jag försöka komma ikapp med allt sådant som släpat efter på sistone för att sedan kunna vara helt ledig när även sambon är ledig. Snart är det dags för kvartalsredovisning på firman och jag måste se till att få in alla kvitton och fakturor i tid innan det är dags. Det känns skönt att det är saker som inte kräver någon fysisk aktivitet som jag ska ta tag i, utan sådant som enbart kräver att jag sitter vid skrivbordet och datorn ett antal timmar för att komma ikapp med saker och ting.

Ibland känner jag att det skulle vara skönt att kunna leva på firman och bloggen, att på heltid och totalt helhjärtat kunna gå in för att skriva och filma. Men jag vet att det inte är realistiskt, det är ytterst få som kan ha äran att leva på sådana saker. Sedan kan jag tänka mig aningen fler besökare på bloggen så att inkomsterna kanske blir lite mer kännbara. Idag är det ganska blygsamma inkomster jag har på bloggen, vilket framförallt hänger ihop med de skapligt låga besökssiffrorna. Jag har inte jättefå besökare, men ni kunde vara fler – vilket bara hade varit roligt. Det blir fler reaktioner på de inlägg jag lägger ut, det blir högre inkomster och så vidare. Jag lägger mycket energi på att marknadsföra bloggen och det är inte alltid helt lätt att nå ut till fler besökare – det är en sak som är säker. Men jag kämpar på och kommer förhoppningsvis få besökssiffrorna att stiga med tiden. Jag har sett vilka reaktioner inläggen skapar i exempelvis olika Facebookgrupper och det vore roligt att få samma reaktioner även på bloggen, med kommentarer, likes och så vidare. Med jämna mellanrum delar jag ju inlägg i olika grupper på sociala medier och det är där reaktionerna kommer med jämna mellanrum. Häromdagen skrev jag ett inlägg som avhandlade att så många bara är ute efter sex i Facebookgrupper där man egentligen ska söka efter vänner. Jag delade inlägget i några av dessa grupper – och det tog bara minuter innan debatterna var igång för fullt. Men det var på Facebook som debatten rasade som mest och jag kände att det hade varit roligt om debatten hamnat på själva bloggen istället. Så det är dit jag vill nå med tiden, att dra till mig debatter på bloggen och inte bara på Facebook, Twitter eller andra sociala medier. Samtidigt är det nog naturligt att det är så det blir när jag delar inläggen på exempelvis Facebook, då hamnar också debatten där.
Sedan har jag med tiden lärt mig vilken typ av inlägg som drar till sig besökare och vilka som inte gör det. Vissa inlägg har tämligen få besökare medan andra drar till sig besökare som lampan drar till sig mal. Ibland lyckas jag dessutom med bra länkningar som gör att jag får några besökare extra och det är alltid lika roligt att hålla koll på statistiken när besökssiffrorna rusar iväg. Vissa dagar kan jag ha flera hundra besökare, andra dagar avsevärt mycket färre – allt beroende på vilket ämne jag skrivit om och hur jag har länkat det inlägg jag lagt ut. När jag blev uppsagd från Trafikverket på ganska tvivelaktiga grunder för ett par år sedan, hade inlägget jag skrev om uppsägningen flera tusen besökare på bara några dagar. Då var det tydligen ett ämne som engagerade och jag gjorde länkningar som lockade många att besöka min blogg. Jag fick en lång rad kommentarer och reaktioner både på bloggen, LinkedIn och Facebook – och jag hade fullt upp med att hänga med i svängarna med alla kommentarer och reaktioner som kom. Det var roligt att jag fick spridning på mitt budskap, det är givande med alla reaktioner och otroligt stimulerande att läsa alla kommentarer. Vad gällde just det inlägget, tog de allra flesta mitt parti och jag fick otroligt mycket stöd i vad som hänt – när det kommer till andra inlägg kan jag inte vara fullt lika säker på att folk håller med mig eller tar mitt parti. Det är många gånger jag fått väldigt mycket kritik för mina ställningstaganden och åsikter och det gäller att ha en hel del skinn på näsan när man bloggar.

Sedan har jag bloggat i väldigt många år och med tiden märkt en enorm skillnad i hur folk och företag förhåller sig till att saker och ting hamnar på en hemsida (läs: blogg) till offentlig beskådan. Jag har blivit JK-anmäld för förtal när jag skrivit ett kritiskt blogginlägg om Däckhuset i Kalmar efter ett besök där. Under mina studier till sjökapten för nästan ett par decennier sedan blev jag uppkallad till rektorn på skolan som undrade vad jag hade för problem efter att jag kritiserat skolan för att man tagit bort en kurs från utbildningen och jag citerat rektorn i ett inlägg. Jag kontrade förstås med vad han hade för problem som inte kunde stå för vad han sagt. Efter denna händelse vägrade rektorn att alls besvara några mejl jag skrev till honom, utan sa uttryckligen att jag personligen fick komma till hans kontor om jag vill ha kontakt med honom. Inget av detta skulle ske idag är jag rätt övertygad om – idag är man så van vid att saker och ting är offentliga genom olika sociala medier att ytterst få nog tänker tanken på förtal eller tjurskalliga inställningar till sin studenter på en skola. Om man inte är chef på Trafikverket vill säga, för där avslutar man ju provanställningar bland annat med hänvisning till att den anställde bloggar. Vilket jag själv förstås tycker är otroligt märkligt, inte minst med tanke på att jag aldrig hymlat med att jag bloggar, utan till och med har en länk till bloggen i mitt CV. Så bloggen kände man med all sannolikhet till redan när jag anställdes.
Fortfarande finns det enstaka befattningshavare som inte kan tackla det där med att folk har sociala medier, det är helt enkelt bara att acceptera att det är så. Självklart har jag som bloggare ett ansvar vad gäller vad jag skriver om – men jag kan inte se skillnaden mellan att ha en blogg eller att vara väldigt aktiv på exempelvis Facebook. Självklart kan jag inte skriva om vad som helst på bloggen, vissa saker är rent olagliga medan andra är olämpliga ur olika aspekter. Jag diskuterar därför inte mitt jobb särskilt detaljerat på sociala medier till exempel – vad jag jobbar med är ingen hemlighet, men mycket annat lägger jag helt enkelt inte ut. Jag har ingen lust att få några arbetsrättsliga repressalier för att jag lägger ut saker om jobbet som inte hör hemma i ett öppet forum på internet – och på precis samma sätt har jag inte lust att åka dit för till exempel förtal. Det är så otroligt onödigt när det går att undvika, eller hur? Tilläggas ska att min arbetsgivare känner till min blogg, om sedan någon från Sjöfartsverket läser den är en helt annan sak – det vet jag inte.