Datorer är de klokaste idioter som finns

Det var nära, riktigt nära, att jag bröt den långa eran av att komma ut med ett inlägg om dagen. Under snart ett års tid har jag publicerat ett inlägg om dagen, vilket är något av ett personligt rekord. Jag är uppe i över 300 inlägg i rad, vilket är långt mer än jag tidigare publicerat i en rad. Men så har jag också haft tiden till att blogga så pass mycket som jag kunnat göra på sistone – den här tiden har liksom inte funnits tidigare när jag jobbat heltid. Numera jobbar jag deltid och har tiden att lägga upp inlägg mycket mer frekvent än tidigare. Men ibland kommer liksom livet emellan och jag har inte riktigt samma tid att producera inlägg under vissa dagar som jag kanske egentligen skulle önska. Andra gånger tryter inspirationen och det blir svårt att producera så många inlägg som jag skulle vilja. Och senaste dagarna har varit just sådana dagar, då det både varit brist på inspiration och tid – och det var så nära att jag faktiskt bröt denna vana att publicera något varje dag, men hann rädda det hela i sista stund. Den observante har kanske noterat att jag publicerat inlägg på tider då jag inte brukar publicera – utan det har blivit långt mycket senare på kvällarna än i normala fall. Men det har varit enda sättet att komma ikapp och att faktiskt bibehålla vanan och rutinen att få ut ett inlägg om dagen.
Nu har jag suttit en del vid datorn på sistone och faktiskt kommit ikapp. Nu har jag haft tiden och inspirationen att få till en del inlägg och återigen kunnat fördatera en del inlägg så att jag inte behövt sitta vid datorn varje dag, utan kunnat hålla mig till att marknadsföra respektive inlägg allteftersom de har kommit ut. För det är ett visst jobb med att marknadsföra en blogg också, det är inte bara att lägga ut inlägg och hoppas på att någon läser dem. Varje inlägg som kommer ut, länkar jag i olika grupper på Facebook och – om det är relevant – på till exempel LinkedIn, Twitter och liknande sidor. På så vis kan jag nå ut till tusentals potentiella läsare, varav förhoppningsvis åtminstone några stycken klickar sig in på inlägget för att läsa det.

Sen ser jag själv inte hur många återkommande läsare jag har. Jag ser bara hur många som varit in på bloggen och läst något inlägg varje dag, men ser inte någon identitet på något vis – vare sig IP-nummer eller någonting annat som kan spåra en läsare. Det är på gott och ont, men oftast är det så statistiken för en hemsida fungerar, att det inte går att spåra besökarna. Jag själv skulle gärna vilja kunna se hur många som är återkommande besökare, men jag förstår också tanken med att inte kunna spåra läsare, att det helt ska finnas någon form av anonymitet. Däremot kan jag se IP-numret på den som kommenterar – och kan även blockera användare från att kommentera igen. Något som är rätt skönt, även om jag hitintills inte behövt använda den funktionen. De flesta kommentarer jag får är trevliga och konstruktiva, vilket är väldigt skönt. Jag behöver inte gallra bland de kommentarer som kommer, utan kan lugnt publicera i princip varje en som kommer in.
Men det vore kul att på något vis kunna se identiteten på besökarna, att kunna se hur många besökare som är återkommande. I nuläget vet jag ytterst lite om vilka som läser det jag skriver, även om jag har koll på somliga av er. jag vet att de flesta av nära och kära läser bloggen, men sen är det ju bra många fler som kommer in och läser med jämna mellanrum – och många gånger är det personer som jag aldrig ens har träffat.

Sen blir det många timmar framför datorn när man har en blogg, det ligger ju litegrann i sakens natur. Det är svårt att ta ledigt ifrån bloggandet, framförallt när man – som jag – tycker det är väldigt roligt att skriva. Och som bloggare är man nog i princip aldrig riktigt ”ledig” – om man ska se det hela som någon form av sysselsättning. Själv spanar jag ständigt efter nya ämnen att blogga om, även om jag inte sitter framför datorn. Ibland går jag till och med runt med en anteckningsbok för att skriva upp idéer allteftersom de dyker upp. Anteckningsboken ligger till och med bredvid sängen om nätterna, ifall jag skulle få ett uppslag till ett inlägg i samband med att man ska somna på kvällen. Så bloggandet är minst sagt en heltidssysselsättning på sitt vis, även om jag inte tjänar motsvarande en heltid på bloggen. Räknar jag med hur mycket tid jag lägger ner på bloggen, är det en brakförlust rent ekonomiskt – så jag lägger ner tiden för att jag tycker det är roligt och inte för att jag tjänar några större summor på bloggandet. Sen är det klart det hade varit roligt att kunna få in en och annan slant på att skriva, när man ändå lägger så pass mycket tid på det. Men jag hoppas kanske på att det kommer med tiden.
Det har också blivit svårare att sprida sina blogginlägg när man skrivit något, jämfört med hur det var för några år sedan. Då blev man länkad om man själv länkade en nyhetsartikel i någon av de större tidningarna, det fanns gott om sajter där man kunde lägga upp länkar när man skrivit något. Men riktigt så är det inte idag. Numera får man sprida bloggen på andra sätt, vilket inte alltid är helt lätt. Som bloggare hittar man dock vägar att sprida innehållet i sina inlägg och utan dessa vägar hade jag nog knappt haft några besökare överhuvudtaget. Jag har inte överdrivet många besökare i dagsläget heller, men några stycken är ni per dag i alla fall.

Men det märks en markant skillnad i besökssiffrorna med tanke på vad jag bloggat om tidigare och vad jag bloggar om idag. Förr tillbaka var jag extremt personlig i mina inlägg och hade väsentligt många fler läsare än vad jag har idag. Det är uppenbarligen intressantare att läsa extremt personliga inlägg än lite mindre personliga sådana, det är uppenbart. Men jag har lärt mig att dra en gräns för det personliga och vill inte lägga ut alltför personliga ting längre, jag har väl helt enkelt blivit mer mån om mitt privatliv. Man måste alltid tänka sig för när det kommer till vad man lägger ut på internet. Dels kan ju vem som helst läsa det som läggs ut och man ska tänka på att potentiella arbetsgivare, kolleger, chefer, släktingar och vänner läser det man skriver. Sedan finns saker och ting kvar på nätet vilket gör att det går att läsa ting under väldigt lång tid – även om själva blogginlägget plockas bort.
Själv prioriterar jag dock mitt privatliv framför höga besökssiffror på bloggen. Det var skillnad för några år sedan, då det var roligt med alla kommentarer och reaktioner man fick på sina inlägg. Vissa saker drar jag mig dock inte för fortfarande – och skulle definitivt skriva inlägg med dem skrev om Däckhuset i Kalmar igen om situationen uppstod. Även om det skulle innebära ytterligare en JK-anmälan. Jag är dock alltid försiktigt med att hänga ut enskilda personer på bloggen, något jag alltid har varit. Det har med flera saker att göra, men inte minst att jag inte vill hamna i sitsen att jag gör mig skyldig till förtal. Ett företag kan i lagens ögon inte utsättas för förtal, men det kan dock en privatperson – så där är jag noga med vad jag skriver om enskilda personer.

Men det är ,också stor skillnad idag kontra hur det var för 15 år sedan, när jag började blogga. Företag får helt enkelt vänja sig vid att omnämnas i mer eller mindre smickrande sammanhang på internet. Missköter man sig, är risken stor att man omnämns på mindre smickrande sätt i sociala medier eller på någons blogg. När jag skrev om vad som hänt på Däckhuset, var det där med sociala medier fortfarande ganska nytt och företag var nog relativt ovana vid att omnämnas överhuvudtaget i offentliga sammanhang. Numera är det lätt för oss kunder att sätta press på företag genom att offentligt kunna lägga ut när ett företag missköter sig. Företag som Däckhuset, där man skällde ut mig för en skitsak eller Krögers, som ringde polisen när jag kom dit får vänja sig vid att omnämnas i de sammanhang de gör bort sig. Likväl som jag personligen gärna rekommenderar företag som sköter sig väldigt väl också. Är jag supernöjd med ett företag, då kommer det garanterat ett positivt inlägg också.
Och där finns en enorm skillnad idag gentemot för 15 år sedan, det är inte ofta jag hör något negativt i samma bemärkelse idag när jag omnämner företag som misskött sig. Jag har inte fått några JK-anmälningar emot mig, eller ens något mejl eller meddelande när jag kritiserat ett företag på bloggen. Krögers var i slutändan inte så nöjda med att skrev om historien då de ringt polisen under ett av mina besök där – och bad mig på ett ganska otrevligt sätt att sluta hänga ut företaget och dess personal på internet. Jag stod dock på mig och lade ut precis vad som hänt och hela händelseförloppet med den nedlagda polisutredningen efteråt. Och jag skulle agera precis likadant idag, det är en sak som är säker.

Sociala medier, inklusive personliga bloggar, är enligt mig här för att stanna – och det är bara för alla att vänja sig vid detta. Jag skulle personligen aldrig hänga ut en enskild person på internet, oavsett vad som inträffat. Men däremot drar jag mig inte för att omnämna företag som gjort bort sig på olika sätt. Senaste exemplet är inlägget om Motionmedia, som inte betalat för min medverkan i två reklamfilmer – trots flera påtryckningar från min sida. Jag förväntar mig inte att få betalt som en följd av mitt inlägg, men jag vill varna andra inom samma bransch som jag så att inte fler blir lurade. Förmodligen har man inte tänkt betala alls, men man muckar med helt fel person – jag har verktyg att ta till som de kanske inte riktigt räknat med, detta utöver att lägga ut varningar på internet.
Internet är ju fantastiskt på det sättet, att det ger oss konsumenter/kunder en fantastisk makt gentemot olika företag. Dels är det lättare att jämföra priser och villkor – och på så vis kunna välja det företag som erbjuder bäst villkor till bäst pris. Dels blir det lättare för en enskild person att sprida när ett företag inte sköter sig på något sätt. Och jag nyttjar gärna den möjligheten som bloggen och sociala medier ger. Något som olika företag bara får acceptera.