Det är bättre att slåss med hårda ord än med hårda tillhyggen

Ibland trillar jag över artiklar om andra män som blivit utsatta för våld i nära relationer – och tänker att jag är trots allt inte ensam om att vara eller ha varit utsatt. För min del är det 25 år sedan jag bröt upp från ett kort men våldsamt förhållande, fyllt av extrem svartsjuka, horribla anklagelser och sönderslagna föremål. För er som inte gjort det, kan jag tipsa om att läsa om hela historien här. Jag brukar själv läsa igenom inlägget ibland, mycket för att påminna mig själv om vad jag varit med om. Det har gått drygt 25 år sedan den aktuella relationen tog slut, men jag har fortfarande svårt för tendenser av svartsjuka, falska anklagelser och liknande beteenden. När jag sedan ramlar över artiklar som den här, får jag direkt flashbacks till det jag gick igenom för 25 år sedan. Jag minns hur jag trippade på tå för att inte väcka sambons ilska, hur jag verkligen tänkte på vad jag gjorde och inte gjorde för att inte väcka någon svartsjuka.
Samtidigt hade jag ju svårt att finna mig min dåvarande sambos beteende, jag fann mig liksom inte i anklagelserna och svartsjukan. Jag tyckte det var helt naturligt att jag åtminstone skulle kunna gå på personalfester, träffa min familj och andra saker – trots att jag befann mig i en relation. Men det tyckte inte mitt ex. Hon blev till och med svartsjuk när och min syster skulle gå och köpa en födelsedagspresent till vår mamma. För att inte tala om att hon påstod att jag hittat på att min morfar gått bort för att kunna åka till Stockholm och ha vänsterprassel.

När jag väl lyckades få till en flytt ut ur det destruktiva förhållandet, tog det inte många dagar innan hon hörde av sig igen. Hon ringde i tid och otid, stundom anklagade hon mig för olika saker, stundom ville hon att vi skulle bli ihop igen och att allt skulle bli bra. När hon inte ringde, spred hon rykten om mig i lilla Hudiksvall – och alla fördomar man kan ha om att leva på en liten ort besannades. Plötsligt trodde sig många i den lilla staden ”veta” att jag misshandlat, våldtagit och bedragit henne mer eller mindre systematiskt. Vilket självklart inte var sant. Jag krökte aldrig ett hår på henne, varken fysiskt eller psykiskt. Men många som jag trott varit mina vänner, vände mig plötsligt ryggen. Man slutade ringa, hälsade inte längre på stan – och jag fick ta emot en lång rad hot och konstiga samtal vid de mest udda tider på dygnet.
Slutligen stod jag själv inte ut med stämningen i lilla Hudik, det kändes som att jag hade ovänner i varje gathörn – och jag bestämde mig för att flytta. Att det blev just Stockholm jag hamnade i var mycket av en slump, det var helt enkelt här jag först fick lägenhet och jobb. Men det tog inte många veckor, så fick jag veta att min före detta sambo också flyttat till Stockholm – och hon började höra av sig igen. Men plötsligt slutade samtalen från henne att komma. Det tog inte många veckor, så blev det till sist helt tyst från exsambons sida. Långt senare fick jag veta varför – hon hade knivhuggit sin nya sambo och satt helt enkelt i fängelse för mordförsök.

Men så, för lite drygt tre år sedan, var det dags igen. Plötsligt dyker en vänförfrågan på Facebook upp från henne. Jag minns det fortfarande väldigt tydligt, det var en tidig helgmorgon och jag var uppe för att åka till jobbet när det plötsligt plingar till i telefonen. Jag tänker inte ens, utan vet exakt vad jag ska göra; jag skriver ett kort och koncist meddelande till henne, där jag mer eller mindre ber henne dra åt helvete. Sekunderna senare kommer svaret: ”Jag ville bara säga hej!”. Jag har länge fasat över att hon förmodligen en dag kommer att höra av sig igen – och har mer än en gång fått frågan varför hon skulle vilja göra det, om jag nu är en så hemsk pojkvän som jag är enlige henne. Svaret är ganska enkelt: för att hon är hon. Hon är totalt verklighetsfrånvänd och skyr absolut ingenting för att få sin vilja igenom – och just därför är jag tämligen säker på att det bara är en tidsfråga innan hon börjar höra av sig än en gång. Hitintills har hon respekterat min uppmaning om att inte höra av sig igen, men frågan är hur länge.
Min nästa åtgärd var givetvis att blockera henne på Facebook, men det är trots allt något som är tämligen lätt att kringgå. Det är bara att lägga upp en ny profil, så kan hon leta reda på mig igen. Och det är inte så att jag lever undangömd, jag har inget hemligt telefonnummer, skyddade kontakt-/personuppgifter eller liknande, så jag är relativt lätt att hitta om man bara bestämmer sig för det.

När man pratar om våld i nära relationer, är det i första hand mäns våld mot kvinnor man syftar på. Och det är ju den i särklass vanligaste formen av våld i nära relationer. Och jag inbillar mig någonstans att om det är tabubelagt för misshandlade kvinnor att göra anmälan och utåt berätta om vad som hänt – så är det än mer tabubelagt för män. Själv har jag inga som helst problem att prata om vad som hänt så här 25 år senare, men när jag var mitt uppe i det hela var det något helt annat. Och det där med att göra polisanmälan var inte aktuellt. Vem skulle helt enkelt ha trott mig om jag sa att jag blivit misshandlad av en liten asiatisk kvinna på strax över 150 centimeter? Jag hade förmodligen inte blivit trodd av någon. Det är lätt att vara fördömande mot personer i den sitsen som inte gör en anmälan, men jag kan till fullo sätta mig in i hur man resonerar. Inte minst om man som man blir utsatt för något sådant, för man kommer förmodligen inte att bli trodd någonstans.
Så jag är övertygad om att samhället har extremt mycket att jobba med när det kommer till våld i nära relationer – oavsett vilket kön det är på offer respektive förövare. Vi måste komma ihåg att både män och kvinnor kan var såväl förövare som offer i sådana här sammanhang – och det måste finnas rätt hjälp att få för offren när sådant här händer. Sedan är jag skeptisk till att enbart straff hjälper den här typen av förövare att bli laglydiga medborgare igen. Vad gäller min egen exsambo, var hon psykiskt sjuk och hon skulle snarare vara i behov av vård än ett fängelsestraff.

Sen lever jag själv på hoppat de allra flesta människor kan bättra sig, att de allra flesta ändå kan inse sina fel och brister och i slutändan ändra sig till det bättre. För somliga behövs vård och/eller en tankeställare i form av till exempel ett fängelsestraff – för de flesta av oss andra räcker det att någon påtalar att vi har gjort bort oss. Så jag är inte bitter, utan hoppas förstås att min exsambo kan bli en bättre människa i slutändan. Inte för att jag vill bli tillsammans med henne igen, utan för att fler inte ska utsättas för hennes sjukliga beteende. Hon är för alltid ute ur mitt liv, men kanske kan hon slutligen hitta någon att leva tillsammans med utan att blanda in en massa sjuklig svartsjuka.
Men jag erkänner att finns en gnagande oro någonstans för att hon återigen ska börja höra av sig, för att telefonen återigen ska börja ringa på konstiga tider. Hon är extremt manipulativ och kan smälla i folk de mest horribla historier på ett väldigt trovärdigt sätt. Och hon skulle kunna ställa till med väldigt mycket elände om hon plötsligt dök upp i mitt liv igen, det är en sak som är säker.

Relaterade artiklar

Dagens Nyheter 1