Hur man överlever en diet utan att äta upp någon

Kilona fortsätter att rasa från kroppen och jag är verkligen supernöjd med att ha börjat med sprutorna. Jag märker en markant skillnad i hungerkänslorna och suget efter mat, jag är inte lika sugen längre utan äter avsevärt mycket mindre – men fortfarande känner jag mig mätt när jag ätit färdigt. Och det känns så otroligt skönt att det kan vara så, att jag faktiskt kunnat minska på portionerna och på så vis gå ner i vikt. Mina portioner har nästan halverats och det gör ju fantastiskt mycket till på vikten. Hur länge jag ska köra på med sprutorna vet jag inte, men så länge läkarna inte säger något annat kommer jag fortsätta att ta dem. Visserligen betalar jag dem själv, vilket kostar ungefär 2.000 kronor i månaden – men jag tänker att det är en investering i min hälsa, för jag behöver verkligen gå ner i vikt. Jag har gjort viss tappra försök tidigare, både med och utan mediciner – men utan att riktigt lyckas. De mediciner jag testat har givit alltför starka biverkningar och jag har valt att sluta med dem. Sedan har jag kört stenhårt på att gå på olika dieter, men det har bara funkat i bästa fall några veckor – sedan har jag glidit tillbaka i gamla vanor igen. Den här gången känns det dock mycket bättre eftersom jag får medicinsk hjälp och då av mediciner som faktiskt fungerar. Det är inte så bara att försöka gå ner i vikt, ibland måste man helt enkelt ha medicinsk hjälp för att det ska fungera. Folk må ha gått ner i vikt i alla tider utan medicinsk hjälp, men när det nu finns bra hjälp att få varför då inte ta emot den hjälpen? Och jag märker att suget efter såväl mat som sötsaker och alkohol har gått ner. Nu hoppas jag att detta gör att jag vänjer om mig till mindre portioner och mindre mängder av allt som är onyttigt.
Jag märker redan hur kläderna börjar sitta aningen bättre och hur det är lättare att röra sig – jag blir inte längre lika trött och svettig av att vara igång fysiskt. Och då har jag inte gått ner massor av kilon utan ”bara” cirka sju kilo. Jag tänker att om det fortsätter så här, kommer jag snart att vara av med min ölkagge som jag släpar runt på dagarna i ända. Och det vore så skönt om jag snart kunde komma i de kläder jag lagt undan på vinden eftersom jag inte kommer i dem. För ett tag sedan gallrade jag i garderoben och slängde en del kläder som det kändes orealistiskt att jag skulle komma i igen. Men några plagg sparade jag eftersom de bara vara lite för små – och just dessa plagg hoppas jag på att snart komma i. Fortsätter jag att gå ner i den takt jag hittills gjort, så kommer jag snart vara där. Cirka sju kilo på bara tre veckor är jag supernöjd med, snabbare än så bör man nog inte gå ner. Det sägs ju att det inte är bra att gå ner för fort och dessutom lättare att behålla vikten om man inte gått ner för fort. Så jag får hoppas på en lagom viktnedgång framöver. Sedan tror jag att det går lite extra fort i början, sedan planar det ut lite – så kanske kommer det inte gå lika fort framöver som det gjort nu i början.

Sen ger medicinen inga underverk, utan det är mycket upp till mig också. Jag måste fortsätta att tänka på vad jag äter och dricker, jag måste fortsätta att träna och så vidare för att viktnedgången ska bli optimal. Och just träning är extra viktig medan man tar medicinen för att man inte ska förlora muskelmassa – det är ju fett man vill bli av med, inte muskler. Så jag får ligga i som vanligt och tänka på vad jag äter, även om jag gått ner otroligt mycket i mängden mat. Det så lätt att slänga i sig ett par korvar, en fryspizza eller liknande till lunch om man vill ha något snabbt. Och det är just sådant man inte ska slänga i sig i onödan, utan det är bättre att ta annat med färre kalorier. Jag har helt enkelt haft lite galna matvanor på senare år, därav min övervikt – men nu ska jag göra vad jag kan för att ändra på det. Självklart kan man ta en korv ibland, men det ska inte vara någon vana att ta det varje gång man vill ha något snabbt till lunch. Och för min del har det blivit mycket av en vana att korv, pizza och annat onyttigt när man vill ha något snabbt. Dessutom är jag barnsligt förtjust i skräpmat som hamburgare och pizza, så det är lätt att ta till sådant när man inte borde. Enstaka gånger är det okej, men inte lite titt som tätt – och det är väl just det som hänt mig. Så från och med nu ska jag tänka mer på vad och hur mycket jag äter för att hålla vikten nere. Godis och snacks är nog egentligen mitt minsta problem, men visst går det att skära ner även där. Det är mat och öl som mina största laster och det är där jag kan och ska göra de största förändringarna. Men jag märker genom medicinen – som sagt – att suget gått ner markant och jag blir snabbare mätt. Så det är verkligen positivt, allt annat är lögn att påstå. Så nu är jag petigare med vad jag beställer in på restaurang till exempel. Det blir inte hamburgertallrikar och pizzor i samma utsträckning – istället kan jag ta en pasta eller rentav en sallad eller en matig smörgås.
Än så länge har jag inte riktigt lärt mig när jag blir mätt och hur mycket mat jag ska beställa när jag går ut och äter. En förrätt blir för lite medan en varmrätt blir för mycket och jag lämnar en tredjedel av maten. Så kanske ska jag börja med en förrätt och en efterrätt – men då kommer man inte på det där att jag vill undvika sötsaker. Hursomhelst kommer det framöver bli svårt att äta trerätters middag, eftersom jag knappt får i mig en varmrätt. Och nu börjar vi närma oss julbordstider – som jag undrar hur det ska gå med sådan mat? Jag kommer ju vara mätt efter sillen, medan det fortfarande finns massor kvar som jag vill äta av. Så jag måste verkligen tygla mig och bara ta pyttelite av varje rätt när det är buffé – annars kommer det inte att funka! I normala fall är jag van vid att kunna ta en del av varje rätt på en buffé, men det funkar ju inte längre – eftersom jag helt enkelt inte får i mig så mycket mat. Så det ska bli spännande att se hur det blir med julbord och annat när det nu börjar närmar sig. Jag kommer inte skippa julmaten, men det kommer bli väsentligt mindre mängder av den biten.

Nu har jag börjat schemalägga min träning och lägga in träningspass i kalendern igen – precis som jag gjorde förr tillbaka när jag faktiskt lyckades träna regelbundet två till tre gånger i veckan. Sen gäller det att hålla planeringen också, att faktiskt komma iväg till gymmet när jag planerat in ett besök. Men det känns lättare att få det gjort om man faktiskt planerar in det och skriver upp det i kalendern – då har man liksom inga undanflykten när dagen för träningen kommer. Hittills har jag hållit min planering och tränat de gånger jag planerat in träningspass, med något ytterst enstaka undantag då jag varit tvungen att prioritera annat. Efter mitt första träningspass för ett antal veckor sedan, hade jag grotesk träningsvärk dagen efter – men det var också enda gången jag råkade ut för det. Sedan tycks kroppen liksom ha vant sig vid träningen igen och jag har inte fått någon träningsvärk trots att jag tagit i för kung och fosterland på gymmet. Denna vecka är två pass inplanerade – torsdag och idag lördag. I torsdags pallrade jag mig motvilligt iväg till gymmet och idag blev det också ett besök, precis som jag planerat. Synd är bara att jag tycker det är så urbota tråkigt att träna, jag tycker verkligen att det är djävulens påfund att röra på sig i onödan. Jag vet att det är bra att röra på sig, jag vet att vi behöver det – men tycker det är fruktansvärt tråkigt. Nu har jag i alla fall återupptagit träningen sedan några veckor tillbaka och kör minst ett par gånger i veckan – beroende på hur schemat ser ut i övrigt. Ibland jobbar jag mycket, andra gånger har jag annat inplanerat som gör att jag inte hinner förbi gymmet. Men en normal vecka ska det bli minst två träningspass, det är liksom utgångsläget. Och jag kör stenhårt på att det ska vara minst en vilodag mellan träningspassen, jag har läst någonstans att det är att föredra att lägga upp sin träning på det viset. I annat fall skulle det inte vara några som helst svårigheter att hinna med tre pass i veckan eftersom jag alltid är ledig minst tre dagar per vecka. Men enligt vad jag läst mig till, är det bra med vilodagar – så jag kör stenhårt på det systemet.
Efter att ha forskat lite i vad jag har för träningskort hos Friskis och Svettis, har jag förstått att jag har ett så kallat Sverige-kort – vilket jag inte fattat tidigare. Jag trodde jag kunde välja vilket gym jag ville i Stockholm – men det här gör att jag kan träna var jag vill i Sverige, vilket ju är fantastiskt bra eftersom jag då inte har någon ursäkt till att avstå träning när jag jobbar eller är bortrest. Jag kan med andra ord träna när jag är i Södertälje och jobbar eller hälsar på släkten i Hudiksvall. Framförallt är det Södertälje som blir aktuellt, eftersom jag är där en till två gånger i veckan och jobbar – men självklart kan jag träna även när jag är på annat håll i Sverige. I normalfallet besöker jag gymmet vid Skanstull här i Stockholm eftersom det är närmast från Bagarmossen, men självklart kan jag nu utforska fler gym. Och det är bra, eftersom jag vet med mig att jag verkligen behöver hålla igång fysiskt – inte minst nu när jag går på bantningsmedicinen och (förhoppningsvis) kommer gå ner i vikt framöver.