Det handlar inte om att gå ner i vikt – det handlar om att bli av med livsstilen och tankesättet som tog dig dit

Det går så där med dieten som jag gav mig in på för några veckor sedan. Jag gick ner några kilon, ligger kvar på den vikten men har inte fortsatt att gå ner. Varför? För att jag börjat slarva igen förstås. För några veckor sedan gav jag mig själv ”tillståndet” att göra ett undantag från dieten i samband med en fest – och sedan var jag fast i gamla vanor igen. Det är liksom hopplöst att tro att jag ska kunna hålla en diet, utan jag glider snabbt tillbaka till gamla vanor igen. Känns det som i alla fall. Jag börjar så saktelige ledsna på det där att vissa kläder inte längre passar, att magen är i vägen i olika sammanhang, att det är jobbigt att röra sig och så vidare. Lite snopet var det trots allt att jag var tvungen att flytta på tiden hos dietisten för någon vecka sedan. Nu har jag en ny tid i början av december istället, så det är en bit bort i tiden. Inte för att jag riktigt vet vad en dietist ska kunna hjälpa mig med, men det kan ju i alla fall vara en början att gå dit.
Någonstans är det trots allt så att jag vet vari problemet ligger för min del, jag vet vad det är jag måste ändra på. Somliga tänker säkert att det är väl bara att ändra sina vanor, vet du vad problemet är så gör något åt det då. Men fullt så enkelt är det trots allt inte – det är inte bara att ändra på sina vanor som suttit i ryggmärgen sedan många år tillbaka. Det är något man ofta måste ha hjälp med på ett eller annat vis. Sen vet jag inte om det är terapi eller medicinering jag behöver, det är nog läkare mer lämpade att avgöra. Det är som med rökning eller andra vanor, det är inte bara att sluta utan ofta behöver man någon form av hjälp för att komma tillrätta med rejält inbitna varor.

Sen är det nog ganska typiskt mig att gå in i något med full energi, för att sedan snabbt tröttna och komma av mig med det hela. Åtminstone när det är något som känns lite tråkigt – som att banta. Jag tycker det är skittråkigt att behöva avstå från sådant jag tycker mycket om – som god mat, sötsaker och öl. Och jag har oändligt svårt för att vara måttlig med sådant jag tycker om, vilket jag vet att jag måste vara – för det är just det som är mitt problem! Jag klara helt enkelt inte av att vara måttlig med saker och ting, det blir gärna en portion extra av god mat, några godisbitar för mycket och kanske aningen mer än en eller två öl. Och det är just sådant som jag måste ändra på, men kanske inte alltid mäktar med att göra på egen hand. Lite besviken är jag på vården, för när jag bett och någon form av hjälp är ”allt jag fått” en tid hos en dietist. Jag tror nämligen att jag behöver någonting helt annat för att komma tillrätta med detta, en dietist kommer förmodligen bara att säga ungefär sådant som jag redan vet. Hen kommer att ge mig rådet att dra ner på onyttigheterna, äta mer frukt och grönt (något som jag är urusel på), vara mer måttlig med saker och ting – ja, ni vet…
Jag trodde att jag skulle ha större chanser att få hjälp med vikten efter mitt giktanfall för ett tag sedan, men så var inte fallet. Giktanfallet har liksom viftats bort litegrann, passerat i periferin på ett märkligt sätt. Förutom för mig, eftersom det gjorde fruktansvärt ont när jag väl fick anfallet. Jag har ganska hög smärttröskel och brukar inte vara den som klagar när jag har ont – men då hade jag verkligen rejält ont. Om det inte vore för att jag inte haft något trauma mot foten, hade jag trott att något var brutet – och det var med nöd och näppe jag ens kunde stödja på den. Allt gjorde ont; beröring att gå på foten, nästintill att titta på den. Men inte ens det fick vården att dra öronen åt sig och tänka att jag kanske behöver hjälp med att ändra mina levnadsvanor. Jag fick antiinflammatoriska tabletter utskrivna och sedan var det hela ur världen tycktes man anse.

Nåja, dietisten skall väl återkoppla till remitterande läkare misstänker jag – så kanske kan det bli så att hen ser mig som ett hopplöst fall ur dietistsynpunkt och förordar annan typ av vård. För jag vet att jag behöver gå ner X antal kilo i vikt, jag vet bara inte riktigt hur jag ska tackla det hela. Nu får jag lägga min tillit till dietistbesöket i december och se vad det kan ge trots allt. Sedan ska jag nyttja mitt friskvårdsbidrag efter årsskiftet och faktiskt köpa ett gymkort. Anledningen till att jag väntar till efter årsskiftet är att min arbetsgivare höjer bidraget efter årsskiftet och då mer eller mindre kommer att täcka ett årskort på gymmet. Jag kommer få lägga till 1.500 ur egen ficka, men det får det vara värt. Och efter det ska jag förhoppningsvis börja träna regelbundet igen. Jag har slarvat under två års tid och inte tränat alls – men ska det efter årsskiftet förhoppningsvis bli av. Då ska jag planera in två till tre träningspass i veckan och återgå till det träningsprogram jag fick av sjukgymnasten efter min operation för elva år sedan. Då gick jag länge hos en sjukgymnast för att komma tillbaka efter operationen och jag fick ett väldigt bra program att följa. Jag kommer fortfarande ihåg programmet och vet vad jag ska göra, så det är bara att tuta och köra egentligen. Och vad jag lärt mig, är att om det ska ge någon nämnvärd effekt så ska man träna minst tre gånger i veckan – så det är målsättningen att hinna med.
Jag avundas folk som verkligen tycker om att träna och som tycker det är roligt att gå till gymmet – själv har jag svårt att hitta motivationen till att gå och träna. Vissa uttrycker att de ”unnar sig” ett träningspass och tränar så fort tillfälle ges. Till och med när folk är på semester, nyttjar de gymmet på hotellet för att få träna – medan en annan hellre sätter sig i baren eller restaurangen. Jag strävar inte efter att vara någon träningsfanatiker, men ett litet intresse och en dos motivation för det där med träning skulle jag gärna vilja ha. Än så länge har jag få krämpor som en följd av att jag inte tränar, men de lär knappast bli färre med åren – utan snarare tvärtom. Det är förbaskat lätt att skjuta saker och ting på framtiden, men efter helgerna ska jag banne mig ta tag i detta med träning i alla fall och förhoppningsvis komma ett steg närmare någon form av viktnedgång.