Uthållighet kan förvandla misslyckande till otroliga bedrifter

Jag hatar verkligen att träna, jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt. Det spelar ingen roll vilken träningsform vi snackar, det är lika tråkigt hela rubbet. Jag hatar att anstränga mig, bli trött – och jag hatar att bli svettig. Kalla mig gärna lat, men det är så det ligger till! Och jag kan bli så trött på folk som – visserligen i all välmening – med huvudet på sned ska förklara att ”Ja men då har du inte hittat den rätta träningsformen”. Men tro mig, jag har verkligen testat allt. Jag har testat att spela fotboll, gått på gym, gått på klasser, aerobics – ja, säg vad inte provat.
Träning är inget annat än ett ont måste, något man liksom får genomlida för att det är något kroppen trots allt behöver. Jag har varit duktig de senaste åren och tränat regelbundet två till tre gånger i veckan, men det är för att jag behöver, inte för att jag tycker det är kul. Jag har lagt dyra pengar på gymkort och snällt gått dit på regelbunden basis för att träna. Jag har till och med fått ett träningsprogram av en sjukgymnast som jag följt när jag varit på gymmet.
Men nu under sommaren har det hänt något, jag har helt enkelt inte kommit mig iväg till gymmet som jag brukar – eller rättare sagt, jag har inte kommit iväg alls. Och det har märkts på konditionen inte minst, men även till viss del när jag ställt mig på vågen. Igår var tanken att ta sig förbi gymmet en sväng efter att jag kommit upp, men tror ni det blev så?! Nej, istället blev jag inringd på övertid på jobbet och valde att sova så mycket som möjligt under dagen för att orka med den kommande natten på jobbet. Så nån träning blev det inte av. Nu återstår att se om jag kan få till någon träning under helgen, eftersom jag även jobbar övertid på söndag natt.
Om knappt ett par veckor ska jag ha mitt första möte med en dietist i hopp om att gå ner i vikt. Och frågan kommer garanterat upp om ifall jag tränar eller ej på det mötet, så det skulle kännas bra att faktiskt ha kommit igång med träningen igen innan det mötet. Då kan jag åtminstone säga att jag tränar och slipper säga att jag slarvat så mycket som jag gjort.
Nu kommer jag som extra motivation att ha ett frikostigt friskvårdsbidrag när jag börjar på Trafikverket, så det kommer finnas ännu färre ursäkter till att inte träna från och med september. Och det är något som arbetsgivarna tycks ha förstått alltmer de senaste decennierna, att det lönar sig med frikostiga friskvårdbidrag – man tävlar nästan i att vara så frikostiga som möjligt på den punkten. Om jag, när jag kom ut i arbetslivet på 90-talet, sagt att jag ville att min arbetsgivare skulle betala för vad jag gjorde på fritiden – då hade jag förmodligen fått frågan om jag var dum i hela huvudet. För vad hade arbetsgivaren med att göra vad jag gjorde utanför arbetstid?? Men idag är det det omvända och man tävlar i att ha så bra personalvård som möjligt – även om det givetvis finns undantag.

Nu har jag påbörjat förberedelserna inför mina kommande studier i ryska och rysk kultur- och idéhistoria på allvar. Det har mest varit frågan om att få ordning på alla papper som tillhör kurserna. Jag har skrivit ut och försökt få ordning på alla kompendier som kommer med dem – och det är inte så lite papper som ska hållas reda på får man ju lugnt erkänna. För varje föreläsning är det en rejäl bibba med papper som ska läsas igenom och som man i någon utsträckning ska ha koll på. Tanken är att vara så förberedd jag kan vara inför de första föreläsningarna som är i vecka 36.
Men det känns märkligt med alla dessa papper i det samhälle av idag som ska vara så pappersfritt. Visserligen väljer jag själv att skriva ut de kompendier som hör till kurserna, men jag tycker det är vanvettigt mycket enklare att få en överblick över allt material på så vis. Och jag har nu fyllt inte mindre än två pärmar med papper inför de två kurser jag ska gå. Det blir billigare än att köpa kurslitteratur, som ju kan vara hutlöst dyrt. Den enda bok jag behövt köpa för dessa två kurser kostade nästan 900 kronor inklusive frakt. Inför förra kursen i ryska köpte jag ett ryskt lexikon, som också det kostade någonstans i de slängarna. Så det är en del pengar som springer iväg när man ska plugga, så det är tur att man inte behöver betala för själva utbildningen i sig – som det ju funkar i många andra länder.
Jag kommer säkerligen få plugga mycket hårdare detta läsår när det kommer till ryskan än vad jag behövde göra förra året. Då var det mesta gammal skåpmat, som jag hade koll på någonstans sedan jag läste ryska på gymnasiet. Mycket kunde jag plocka fram från gömmorna i bakhuvudet trots att det gått 26 år sedan jag läste språket senast. Men kommande läsår lär det bli lite tuffare har jag en känsla av, eftersom vi säkert kommer gå igenom grammatik som jag tidigar inte hört talas om.
Eftersom jag vet att det kommer bli snärjigt att hinna med allt, så får jag ta alla tillfällen i akt att plugga och jag ska passa på att plugga riktigt mycket när jag är stugan under vecka 35. Plugga ryska och skriva är ungefär vad tiden kommer att gå åt till när jag är där. Men det är en fantastisk miljö att plugga och skriva i och jag verkligen fram emot att kunna sitta där några dagar och bara ägna mig åt dessa passioner. Nu återstår att se hur vädret blir och hur mycket man kan vara utomhus under dagar jag ska vara i skärgården. Jag har väl inga större förhoppningar, med tanke på hur vädret varit tidigare under sommaren. Huvudsaken är väl dock att inte blåser särskilt kraftigt, i övrigt får det väl vara i princip vilket väder det vill. Det är ju ingen fara att åka båt om dt regnar, men inte fullt lika kul om et blåser kraftigt. Så jag får hålla lite koll i väderapparna, så att man vet att man tar sig hem när man behöver och liknande. Det är inte så kul att behöva ringa till jobbet och säga att man inte kommer för att man är fast i skärgården på grund av vädret. Framförallt inte när man – som jag – påbörjar en ny anställning på måndagen efter min vistelse i Söderhamn. Det vore ingen bra start på den nya anställningen.

Nu börjar jag så sakteliga vänja mig vid min nya telefon, som jag köpte efter min lilla olycka i somras då förra telefonen hamnade i sjön. Jag har köpt fodral till telefonen, fått till det tema jag vill ha och ställt in en ringsignal jag tycker om. Men det är fortfarande lite ovant, efter att haft samma telefon i flera år. Nu måste jag vänja om mig – och ni vet det där med att lära gamla hundar att sitta. Det är i alla fall tur att jag köpt en telefon snarlik den jag hade tidigare, så det är många funktioner som påminner om varandra.
Det känns bara lite surt att sumpa den gamla telefonen i sjön. Inte för att jag förlorat särskilt många foton eller kontakter, allt sådant hade jag backup för. Utan mest för att den gamla telefonen sedan ett bra tag var betald – och det var inget fel på den trots att den hade några år på nacken. Jag hade tänkte behålla den så länge det inte var något fel på den, men så blev det alltså inte. Istället ligger telefonen på havsbotten, trott att jag till och med dök efter den några gånger innan jag gav upp försöken och lät den ligga. Nu har jag en sprojlans ny telefon som jag är supernöjd med och som får hänga med några år framöver – om jag inte ar oturen att tappa den här också.
Men med tanke på att jag har med telefonen i princip överallt, så är det ändå förvånansvärt sällan jag genom åren haft olyckor med den. För dryga 20 år sedan tappade jag mobilen i en toalett i samband med att jag reste mig upp – och ja, jag hade gjort båda delarna i toaletten, men inte hunnit spola efter mig ännu. Den telefonen gick inte att rädda, på den tiden fanns inga vattentäta telefoner utan man fick vara väldigt försiktig i närheten av vatten när man handskades med telefonen. En annan gång tappade jag även då telefonen i sjön, när jag skulle böja mig fram för att förtöja en båt. Det var grunt på platsen, så jag sprang ut i vattnet för att fiska upp telefonen – men inte heller den klarade sig. En tredje gång tappade jag telefonen på bildäck när jag var till sjöss – och innan jag hann upptäcka att jag tappat den, kom en lastbil och körde över den. Sen var det bara småbitar kvar av telefonen.
Men om man tänker på att jag haft mobiltelefon sedan 1996 och totalt sumpat tre telefoner under dessa knappa 30 år, så är det trots allt rätt bra statistik. Jag tror det finns folk som har mycket mer otur än så med sina telefoner.