Andra lever för att äta, jag äter för att leva

Det där med diet är riktigt, riktigt tråkigt – det är inte bara svårt, det är tråkigt till tusen. Jag tar återigen tag i det där med vikten och har bestämt mig för att jag ska försöka gå ner några kilo och minska mitt midjemått så gott det går. Och jag måste ta i med hårdhandskarna, det går uppenbarligen inte att dutta litegrann här och där. Jag har försökt att hålla nere på vissa saker, jag har försökt att tänka på vad jag äter och dricker – och inte minst på på mängderna. Men det händer liksom ingenting när jag ställer mig på vågen, vikten minskar inte. Så nu är det hårdhandskarna som gäller ett tag framöver. Det betyder avhållsamhet från onyttigheter såsom alkohol och socker – med allt vad det innebär.
Jag börjar tröttna på kläder som inte sitter bra, att släpa runt på överflödiga kilon som sitter där de inte ska. Nu ska det bli annorlunda trots allt och ett helt annat leverne. Det känns jättetrist att behöva göra det, att ta bort ”allt” som är roligt i tillvaron. Men det måste göras helt enkelt, det funkar liksom inte längre. Även om jag inte går upp något nämnvärt i vikt, så är det nu dags att gå ner X antal kilo för att inte få en massa följdsjukdomar.

Det börjar bli dags att betala tillbaka vad man lånat av framtiden, som någon klok man en gång sagt (inte jag dock, citatet är stulet). I ärlighetens namn har jag njutit lite för mycket av livet under de senaste åren och det är dags att göra något åt det. Med åren blir det inte direkt enklare att gå ner i vikt, jag minns hur det var för 20 år sedan när jag försökte göra något åt vikten – då hjälpte det att lägga om kosten litegrann, så märktes det direkt på vågen. Numera går det inte alls lika lätt, det är inte bara att lägga om kosten med lite duttande – utan man får verkligen ta i ifrån tårna för att något ska ske när man ställer sig på vågen. Nu kör jag stenhårt ett tag och ser om något händer, sen får man omvärdera beslutet om man märker att det inte går som man har tänkt.
Jag har inte lyckats få tag i vårdcentralen angående den medicin jag har fått utskriven – som skulle kosta mig cirka 12.000 kronor i månaden. Det är horribla summor och skulle inte funka ens om jag hade ett jobb att gå till. Jag ska göra ett nytt försök under den här veckan och se om det blivit något fel, eller om det är jag som misstolkat något. Men så mycket pengar går det inte att lägga ut på medicin – hade det varit något livsavgörande, hade man fått lösa det men nu är det ju inte så… Självklart är det så att man får lägga om kost, motion och så vidare – men det kan ibland också vara bra med en medicin som ger kroppen en spark i rätt riktning.

Jag har nog – som rubriken skvallrar om – levt för att äta under väldigt många år. Till saken hör att jag tycker alldeles för mycket om mat, gärna skräpmat, såser och röror ska det vara. Skulle jag få välja en rätt att leva på resten av livet, skulle det förmodligen bli pizza eller hamburgare, så illa är det. Nu måste jag vänja om mig och börja äta annat, försöka hitta andra favoriträtter för att helt enkelt få midjemåttet att minska i den takt jag vill. Jag vägrar nämligen att övergå till att äta för att leva, mat är alldeles för gott och roligt för sådana dumheter. Istället får man försöka hitta god mat som inte påverkar vikten lika mycket – eller möjligen påverkar vikten i rätt riktning.
Till min stora glädje, har min nya livsstil tämligen snabbt givit ett – om än väldigt litet – utslag på vågen. Några hekto har jag trots allt gått ner och det är sådan som trots allt peppar en fortsätta slita och tänka på vad man äter och dricker – eller rättare sagt vad man inte äter och dricker.

Det stora problemet kommer vara när man gått ner i vikt, att sedan bibehålla vikten. I det sammanhanget känns grejen att gå ner i vikt som det minsta problemet. Varje gång jag lyckats gå ner i vikt, har jag nämligen alltid gått upp igen och det gäller förstås att hitta strategier för att så inte ska ske igen. Jag vet inte om jag vill ha denna restriktiva livsstil för resten av livet, utan vill kunna unna mig saker ibland trots allt. Det funkar att vara nykterist ett tag, men jag vill fortfarande kunna ta en öl ett ett glas vin lite då och då, liksom kunna unna mig en pizza eller hamburgare någon enstaka gång. Och det är väl just där det känns som att skon klämmer allra mest, att kunna hitta en sådan balansgång att man inte går upp de kilon man har förlorat – då är liksom allt slit bara förgäves.
Men i och med att jag numera äter mindre och tar mindre portioner, tänker jag att kanske – om jag har tur – drar magsäcken ihop sig litegrann, vilket gör att jag kan bibehålla de mindre portionerna och fortsätta äta mindre än vad jag gjort hitintills. Men det går inte att komma ifrån att det som sagt är riktigt, riktigt tråkigt att gå på diet. Jag avskyr det verkligen och hade helst sluppit, det är en sak som är säker.