Att skriva fritt är som att spela tennis med nätet nere

Det är fascinerande vilka ämnen det är som väcker reaktioner när man bloggar, har ni andra som bloggar upptäckt detsamma?! Vill man verkligen väcka reaktioner ska man skriva om invandring, klimat och vaccin – för att inte tala om att gå ner i vikt. Sen kan man alltid slänga iväg något syrligt inlägg om att man tycker att SD är ett skitparti, så kan man ge sig fasen på att man får en massa spydiga och språkligt illa formulerade kommentarer från diverse nättroll utan vare sig verklighetsuppfattning eller särskilt djupa kunskaper i svenska språket. Det slår liksom aldrig fel när man skriver om dessa ämnen, kommentarerna haglar alltid lika tätt.
Skriver man om invandring eller SD i någon bemärkelse, då haglar rasismen tämligen tätt bland kommentarerna och man får iklä sig en hel del skinn på näsan. Klimatet, ja då är det oftast återigen de så kallade sverigevännerna som är igång igen – oftast efter att ha matats med desinformation från SD:s trollfrabriker. Och kommer man till det där med vaccin, då är det fler med konstig verklighetsuppfattning som ligger bakom de kommentarer som kommer.

Men ska man diskutera vikt och viktnedgång, då är det kanske inte bristande verklighetsuppfattning som är det mest gemensamma bland kommentatorerna, utan snarare olika moralkakor som folk tar sig rätten att leverera. Oftast helt och hållet utan att ha en aning om vilken kamp som ligger bakom att gå ner i vikt, eller vad man gjort eller inte gjort för att nå sitt mål vad gäller vikten. Jag har själv har till exempel kämpat med min vikt under de senaste 5-10 åren på olika sätt, med alltifrån olika dieter till att på olika sätt lägga om kost och motion för att gå ner i vikt. Jag har lämnat prover hos läkaren, kollat sköldkörtel och diabetes och en lång rad andra saker för att kolla att allt står rätt till i kroppen. Och jag är frisk som en nötkärna, man hittar inget fel på mig.
Det ironiska är att folk tar sig just dessa friheter utan att ha den allra minsta aning om historiken bakom min vikt och utan veta det allra minsta om vad jag försökt med för att gå ner i vikt. Ni som följt min blogg under de senaste åren har en viss koll, men det är svårt att få med samtliga detaljer i sina inlägg – ofta sker så otroligt mycket mer i livet än av som framgår av en blogg. Om man inte är groteskt ärlig och detaljerad i sina inlägg, men det ligger liksom inte riktigt för mig att vara så.

En annan tendens man ofta märker av som bloggare, är att folk inte läser hela inlägget innan det ger sig till att kommentera. Misstolka mig rätt, det är jättekul med kommentarer, det är jättekul att man som läsare engagerar sig och tar sig tid att kommentera mina inlägg. Men läs gärna hela inlägget först – framförallt om du kommenterar på till exempel Facebook eller LinkedIn, där jag bara presenterar en ingress till inlägget och sedan en länk till själva inlägget. Ingressen är oftast till för att dra till sig uppmärksamheten till inlägget och tanken är att du ska klicka på länken för att läsa fortsättningen på inlägget. Det är många gånger jag bara besvarat kommentarer med svar som ”Läs hela inlägget”, som kanske kan upplevas nonchalant – men som i min värld är ganska självklart.
Det är för mig självklart att man läser ett helt inlägg innan man kommenterar det – och orkar man inte läsa allt, kan man låta bli att kommentera. Dock är det märkligt att man orkar skriva en lång kommentar utan att orka läsa hela det inlägg man kommenterar. Men det kanske är självklart i någon annans värld, vad vet jag? Någon som kan förklara detta beteende för mig?

Annars har jag själv varit tämligen förskonad från det där med näthat, inte minst på senare tid. Det var en tid, då jag ofta fick hatiska, hotfulla och ytterst otrevliga kommentarer. Vissa var regelrätta hot – och det har blivit X antal polisanmälningar genom åren. Men kanske börjar dels folk skärpa till sig och kanske börjar lagstiftningen också hänga med lite bättre och täcka upp även för vad som händer på nätet. Internet är en fantastiskt uppfinning, men ska inte på något vis vara något laglöst land där ”allt” är tillåtet. Sen hänger antalet hatiska kommentarer säkerligen ihop med att mina besökssiffror minskat markant sedan jag med åren lagt om mitt bloggande. Jag märker fortfarande vilken typ av inlägg som drar till sig flest läsare. Ju personligare jag är i mina inlägg, ju större spridning får inlägget. Detsamma gäller som jag skriver om något ”avslöjande” – som exempelvis när jag skrev om hur det gick till när jag slutade på Trafikverket i januari. Det är ett inlägg som lästs i runda slängar knappt 2.500 gånger sedan det publicerades i januari – vilket är något av ett rekord för min del.
Och det är klart, får jag spridning på ett inlägg – då får jag också reaktioner, så är det ju bara. Det är liksom två saker som går hand i hand. Ju fler som läser ett inlägg, ju fler reaktioner får man – enkel matematik. Men bara för att jag får reaktioner, så betyder det inte att jag bara får en massa hat riktad emot mig. Jag får mycket kärlek också – inte minst på inlägg som det om Trafikverket och hur man hanterade min uppsägning. Där har jag inte fått några som helst negativa kommentarer vad jag kan minnas. Sen har jag lite olika strategi när det kommer till olika otrevliga kommentarer. Många låter jag bara passera obesvarade, jag nedlåter mig inte ens till att ta diskussionen. Andra gånger kommer jag med något syrligt svar – och de allra grövsta kommentarerna polisanmäls. Även om det är ytters sällan det händer någonting med dessa anmälningar.

Sen går det inte att frångå att man på sätt och vis har en viss makt som bloggare – det skrämmer uppenbarligen många att någon har en blogg, där vad som helst kan hamna och vem som helst kan läsa om det. Jag tänker till exempel på händelsen för några år sedan, när jag blev JK-anmäld av Däckhuset i Kalmar efter att ha skrivit ett kritiskt inlägg om hur jag blivit bemött där. Eller sedan jag greps av polis på Krögers i Kalmar, misstänkt för narkotikabrott efter att ha varit där i någon halvtimme (givetvis inte påverkad av något annat än lite alkohol). Krögers JK-anmälde mig aldrig, men var inte helt förtjust i att jag skrev om händelsen på bloggen. Och Däckhusets JK-anmälan blev vida känd sedan det skrivits om det samtliga lokalmedier i Kalmar med omnejd. Det var insändare i tidningarna, andra bloggare hakade på och skrev om sina (dåliga) erfarenheter av företaget – och vad man inte räknat med, var att det hela fick en väldigt stor spridning.
Själv tänker jag att såväl företag som arbetsgivare får finna sig i att folk av idag är aktiva på sociala medier i någon utsträckning och att kritik emot företag kan spridas extremt fort. Internet har helt enkelt ökat konsumentmakten ur flera synvinklar – och företag får helt enkelt vänja sig vid att kritik sprids som en löpeld om det vill sig illa ur företagets synvinkel. Detsamma gäller arbetsgivare, man får vänja sig vid att anställda är aktiva i sociala medier och det är så tillvaron ser ut idag. Självklart finns det gränser för vad man ska/bör lägga ut om sitt arbete i sociala medier – men att anställda är aktiva i sociala medier får man helt enkelt vänja sig vid. I mars hittade jag en väldigt intressant artikel i Dagens Nyheter om hur mycket arbetsgivare får lägga sig i vad du gör på internet. Och det finns faktiskt en del regler kring detta, som arbetsgivare torde ha koll på – men enligt min erfarenhet inte alltid har.