Ambition är den misslyckades sista tillflykt

Det är lätt att bli aningen paranoid som arbetssökande, inte minst när man får nej efter nej på sina platsansökningar – och det efter att man blivit uppsagd på de grunder som jag blivit. Ibland funderar jag på om jag döms utifrån min blogg, om jag döms utifrån någon skitsak jag sagt på en intervju. Andra gånger funderar jag på om arbetsgivare verkligen tror på det humbug som gjort att jag blev uppsagd från min senaste provanställning. Jag blev uppsagd med motiveringen att jag var en säkerhetsrisk, ja. En säkerhetsrisk för att jag bloggar och för att jag äter antidepressiva mediciner. Det var den förklaring jag själv fick när jag blev uppsagd från min provanställning. Får jag frågan under en anställningsintervju kring varför jag slutade på Trafikverket, säger jag naturligtvis som det är – jag ser ingen anledning att ljuga kring min situation. Men ibland undrar jag hur jag döms utifrån detta. Hur ställer sig potentiella arbetsgivare till att jag sagts upp på dessa grunder?
Det är ju inte så att jag berättar direkt i ansökan varför jag slutat på Trafikverket, men dyker frågan upp då säger jag givetvis som det är. Samtidigt har jag goda referenser från andra tidigare arbetsplatser och tycker inte att det borde vara en omöjlighet att få ett nytt jobb. Fram tills dess hankar jag mig fram på lite filmjobb, skrivande och att stämpla. Och det funkar, även om det är lite kämpigt rent ekonomiskt ibland.

Och man stöter verkligen på olika sätt att rekrytera personal i och med att man söker så många jobb som arbetssökande. Vissa arbetsgivare vill inte ha något personligt brev, andra vill inte att man skickar in några dokument överhuvudtaget – medan man i andra rekryteringsprocesser förväntas inkomma med en mindre uppsats för att visa vem man är. Jag börjar vänja mig vid att bli kartlagd, att redovisa in i minsta detalj vem jag är. Det är ibland en svår balansgång hur mycket man ska redovisa om sig själv, hur ärlig man ska vara. Självklart ljuger jag inte under en rekryteringsprocess, men ibland kanske man inte behöver säga hela sanningen i alla lägen.
I vissa rekryteringsprocesser undrar man vad rekryterarna går på, vad som faktiskt krävs för att få en viss anställning. Att inte begära in några som helst dokument känns oerhört konstigt, på något vis vill man ju som sökande till en tjänst visa vad man har att konkurrera med. Samtidigt blir det i andra rekryteringsprocesser nästan lite absurt när man begär in de ena dokumentet efter det andra – framförallt när det kanske inte ens rör sig om något välavlönat och särskilt ansvarsfullt jobb.

Jag ska väl villigt erkänna att jag gått långt i somliga processer, jag har kommit på intervjuer och gjort tester – och har fullt upp med att söka jobb. Det är verkligen en heltidssysselsättning på flera vis, jag har fullt upp dagarna i ända med att författa ansökningar, göra diverse tester och gå på intervjuer. Och vissa processer är som sagt mer krävande än andra, man blir verkligen förvånad över hur olika processerna kan gå till. Det är så svårt att veta vad som förväntas av mig som sökande, hur ambitiös man ska vara och vilka detaljer som är viktiga för att man ska nå fram så långt som möjligt i processen. Jag försöker vara framåt, ambitiös och ärlig för att komma så långt som möjligt. Ibland tycks det funka rätt bra, andra gånger funkar det uppenbarligen mindre bra. Hittills har jag som bäst stupat på mållinjen, andra gånger har jag inte ens kommit till intervju.
Och det är just där jag ibland undrar vad det är man går på hos rekryterarna. Jag tycker inte jag gör så mycket annorlunda när det kommer till rekryteringsprocesser, utan gör det jag blir ombedd att göra och inkommer med de dokument och intyg man efterfrågar. Många gånger kommer jag inte ens till intervju, trots att jag själv kan tycka att jag mer än väl uppfyller kriterierna för att åtminstone komma på en intervju. Visserligen vet man ytterst sällan som sökande vad det är man har att konkurrera med, utan det kan självklart finnas andra saker än konkreta meriter som inverkar.

Så tiden räcker numera knappt till till allt jag vill att den ska räcka till. Jag har fullt upp med mitt jobbsökande, parallellt med att jag sköter firman med allt som hör därtill. Häromdagen satt jag med redovisningen och laddade upp ett stort antal kvitton för de senaste veckorna. Det är ganska mycket arbete man lägger ner på att få en firma att fungera, inte minst när det kommer till all redovisning. Och då har jag inte en firma med särskilt stor omsättning, utan det är en liten enmansfirma med en omsättning som räknas i några tiotusen per år. Men ändock är det en hel del som ska skötas, som tar en hel del tid. Och det är jobb som inte ger några pengar, utan liksom bara måste göras med jämna mellanrum. Sen gör det mig inte så mycket att sitta med den lilla redovisning som är, det är ett ganska avkopplande arbete. Jag laddar dessutom bara upp kvitton, sedan sköter redovisningsbyrån resten.
Långtråkigt att gå hemma? Nejdå, inte alls, utan jag har fullt upp hela tiden. Är det inte jobb som ska sökas, tester som ska göras eller intervjuer som ska genomföras – då är det filminspelningar, barnvakt och allt annat som hänger med att plötsligt ha tid till just sådant.