Gör det du brinner för och låt inte andras förväntningar styra ditt livsval

Jag började min yrkeskarriär redan under gymnasietiden, då jag tyckte det var dags att börja tjäna lite egna pengar för att dryga ut studiebidraget litegrann. Efter visst letande efter passande jobb, som tidsmässigt gick att förena med studierna på gymnasiet blev det att jag började som tidningsbud på nätterna – och delade ut tidningar främst på helgnätterna i lilla Hudiksvall som jag kommer ifrån. Det här tilldrog sig nämligen till den tiden då de allra flesta människor prenumererade på papperstidningar som delades ut tidiga morgnar av ungdomar och andra som behövde tjäna lite extrapengar. Jag minns min första natt som tidningsbud, då det gick lite sådär med att få ut rätt tidning till rätt mottagare på det ganska stora distrikt som jag blivit tilldelad. Många hade ringt och klagat när de vaknat och inte fått sin tidning – men mina chefer tog det hela med ro eftersom de visste att det var mitt livs första tidningsrunda. Och med tiden lärde jag mig flera rundor och upplevde att jag trots allt blev omtyckt som kollega och ansågs vara ett flitigt bud som gärna åtog mig extrarundor och ryckte in när kolleger var sjuka eller behövde vara lediga. Men jag minns också att alla i min omgivning inte såg med så blida ögon på att det blev just tidningsbud jag jobbade som. Alla respekterade inte mitt val av extrajobb och vissa gånger kunde jag inte ens prata med jobbet på telefon utan att det blev konflikter med personer i min närhet, som mest verkade tycka att jag helst skulle säga upp mig. Men jag trivdes som tidningsbud, de okristliga tiderna och fysiska jobbet till trots och hade inga planer på att sluta förrän jag själv tyckte att det var dags att göra det. Jag blev kvar under några år, även sedan jag slutat skolan och delade ut tidningar om nätterna, fram tills jag började jobba heltid med annat och kände att det blev för mycket att dessutom dela ut tidningar på helgerna.
Ett av de första jobben jag hade efter studenten från gymnasiet var på en högstadieskola i Hudiksvall. Jag började i skolbiblioteket men fick så småningom en tjänst som lärare i engelska och tyska. I efterhand tänker jag ibland att det kanske var lite naivt av mig att hoppa på en sådan utmaning – att undervisa i ämnen jag själv var ganska osäker på en så pass hög nivå. Idag skulle jag aldrig hoppa på ett sådant jobberbjudande – men det har nog också med att göra att det är så länge sedan jag läste inte minst tyska, jag är helt enkelt för osäker på ämnet för att vilja undervisa i det. Oavsett nivå. Samtidigt ser verkligheten för lärare också annorlunda ut idag jämfört med när jag kom ut i yrkeslivet för 30 år sedan. Då krävdes ingen lärarlegitimation, utan man kunde få en tjänst som lärare bara man kunde ämnet någorlunda – och det var rektorns bedömning som gällde på den punkten. Jag gjorde mig visserligen skapligt förstådd på engelska och tyska, jag hade skaplig koll på grammatiken – men kanske inte så bra som skulle vara önskvärt av någon som ska undervisa i dessa ämnen på så pass hög nivå. Så det gick väl sådär helt enkelt att undervisa i dessa ämnen – jag var tvungen att själv hålla mig uppdaterad i ämnena och ibland blev det lite tokigt. Sen hade jag kanske inte den personliga mognad man kan vänta sig av en lärare, när jag som 19-åring började undervisa andra tonåringar i ganska svåra ämnen. Jag tyckte själv att det var roligt att komma ut i vuxenvärlden, att få ett av mina första jobb – men jag skulle förmodligen ha givit mig i kast med något lite enklare till att börja med. Och inte heller här var det alla som gillade mitt yrkesval, framförallt insåg jag snabbt det bland kollegerna på skolan, som ofta kommenterade att en ung person som knappt var torr bakom öronen fått en så pass tuff tjänst som jag hade fått. Själv hade jag under min egen skoltid drömt om att bli just språklärare, och tyckte att detta var ett ypperligt läget att få in en fot och att faktiskt testa på yrket innan jag utbildade mig. Men det lyckades mina kolleger ta ur mig ganska så fort, det kan jag säga. Rektorn på skolan var gravt alkoholiserad och även om han i grunden var den som anställt mig och borde ha trott på mig, så vände han sig snabbt emot mig istället. Jag blev snabbt utsatt för en tämligen bestialisk mobbing på skolan, blev motarbetad på olika sätt – och mitt i en termin när jag skulle ha fått jobba heltid hela terminen, bestämmer rektorn att min tjänst ska halveras och en annan person ta över halva min tjänst. När jag protesterade, blev jag ombedd att hålla käften om jag inte ville bli av med den andra hälften av tjänsten också. Det hela slutade med att jag en fredagseftermiddag strax innan 17:00 ringde upp rektorn och meddelade att jag inte skulle dyka upp för min första lektion på måndag morgon – de fick helt enkelt ordna någon annan som tog över min tjänst med en helgs varsel. Efter denna händelse hade jag ingen som helst lust att utbilda mig till lärare och bestämde mig för att med tiden bli något annat när det kom till yrke.

Jag började istället jobba på dåvarande Posten – vad som idag heter PostNord. Där var jag på det stora hela omtyckt, på alla de tre kontor jag hann jobba på innan jag för gott lämnade Posten strax efter millennieskiftet. Men jag minns hur jag förvånades över hur olika olika chefer kunde se på ens arbetsinsatser, för jag hann avverka några olika chefer inom mina år på Posten i Hudiksvall, Söderhamn och Danderyd. Min första chef gav aldrig uttryck för något negativt – åtminstone inte som jag hörde – medan chef nummer två hade desto fler negativa åsikter om min arbetsinsats. Jag utsågs till någon form av hackkyckling och kunde få utskällningar för minsta lilla grej – till och med när misstag begicks inom områden som inte ens var mitt ansvar och där jag inte ens haft med saken att göra. Den dåvarande chefen gjorde sig visserligen snabbt illa omtyckt hos de flesta medarbetare, mycket på grund av sitt heta temperament och vanan att röka inomhus, trots rökförbud. Det var total nolltolerans mot det ibland blev tokigt, att misstag ibland skedde – som anställd skulle man vara en robot som aldrig gjorde fel utan utförde sina sysslor exakt och på precis korrekt tid. Det vara helt enkelt management by fear som gällde, för blev något fel – då väntade en avhyvling utan dess like. Som tur var, bytte jag snart kontor och började jobba heltid på kontoret i Danderyd istället, ett kontor där jag dock också fick lite kluvna signaler kring hur man tyckte att jag skötte mitt jobb. Min första chef i Danderyd hade visserligen inte särskilt hett temperament – men man fick alltid veta när något gått fel. Vid något tillfälle hade jag gjort ett par lite tabbar med ganska tätt mellanrum, visserligen inga stora saker men ändock missat ett par saker. Då fick jag en smärre utskällning, där chefen klargjorde att nästa tabbe minsann skulle leda till löneavdrag – en utskällning jag dessutom fick inför en massa kolleger och inte i enrum, något som kändes otroligt förnedrande. Jag vet att upprepade och/eller allvarliga tabbar kan leda till löneavdrag, men här hade jag gjort några småsaker som inte stod i proportion till det ganska hårda straffet löneavdrag.
År 2001 blev det dags att byta jobb för min del, jag tröttnade helt enkelt på Posten – inte för hur jag blivit bemött, utan för att jag helt enkelt tyckte att det var dags att göra något annat. Istället började jag inom Polismyndigheten här i Stockholm, där min första tjänst var som passkontrollant på Arlanda. Jag trivdes på det stora hela, men hade somliga befäl som helt enkelt inte var lämpliga på sin position. Jag minns särskilt ett befäl som inför en hel grupp kolleger skällde ut mig när jag inte presenterat mig med namn i samband med att jag utförde en garantkontroll. Detta efter att den garant jag valt att kontrollera hotade mig till livet för att jag inte släppt in den aktuella resenären utan närmare frågor. Men det spelade ingen roll enligt mitt befäl, som dessutom vägrade att upprätta en anmälan om hot mot tjänsteman – som jag själv ville skulle upprättas. En annan gång stoppade jag en resenär som jag misstänkte reste på ett falskt pass – jag fick dessutom både tjänstgörande befäl och en kollega med mig, som båda höll med mig om att passet såg suspekt ut. Dock visade sig passet i slutändan vara äkta – och okej, jag får ta på mig att jag hade fel i just det här fallet. Men på ett personalmöte tar ett annat befäl upp det här fallet och fäller uttalandet att jag inte är lämplig som passkontrollant, eftersom jag inte kan avgöra huruvida ett pass är äkta eller ej. Att jag dessutom ”blåste” en polis och lurade honom att gripa resenären ifråga för brukande av falsk urkund gjorde inte saken bättre enligt det här befälet. När jag en tid senare själv valde att sluta på Arlanda och börja jobba på Polisens ledningscentral inne i stan, mejlade jag befälet som ansåg mig vara olämplig som passkontrollant och frågade om han var nöjd med att bli av med mig – eftersom jag ju var så olämplig för jobbet. Något svar på det mejlet fick jag dock aldrig.

På ledningscentralen kände jag att jag snabbt kom in blev en bra och omtyckt del av arbetslaget och jag kände att jag hade bra koll på mina arbetssysslor. Men det var inte alla som höll med mig blev jag snart varse – jag har varit tämligen förskonad från det här med vuxenmobbning, men här kom ett av undantagen. Det var i synnerhet en tjej som satt på samma tjänst som jag hade, som hade bestämt sig för att jag inte passa in på ledningscentralen. Trots moderna tider körde Polismyndigheten fortfarande körde med fax trots att vi pratade om år 2011 – tro det eller ej. En dag när jag kom till jobbet och skulle jobba kväll, hade dagpasset lämnat ett papper som kommit som fax framme på skrivbordet, med en postitlapp på där det stod att mottagaren av faxet skulle hämta det under eftermiddagen. Jag såg förstås ingen anledning att dubbelkolla vad mina kollegor gjort under dagpasset, utan tänkte att då kommer man och hämtar faxet under eftermiddagen – precis som det stod på den handskrivna postitlappen. Men tiden gick och ingen hämtade pappret. Och jag hade ett extremt stressigt kvällspass, där jag helt enkelt var tvungen att prioritera annat än att leta efter mottagaren av faxet. Så dert blev liggande tills det var dags för nattpasset att börja sitt skift – och min kvinnliga kollega skulle lösa av just mig. När hon ser faxet ligga på skrivbordet, får jag en sådan utskällning att jag aldrig varit med om något liknande. Hon går mer eller mindre upp i falsett och skriker åt mig att jag ska sköta mitt  jobb, att jag inte bryr mig om vad som sker på arbetsplatsen och en massa andra dumheter – varpå hon dundrar iväg med faxet i högsta hugg för att lämna över till mottagaren.
En annan gång skulle jag påbörja nattpasset vid niotiden på kvällen och min vana trogen tog jag ett tidigare tåg än jag egentligen behövde för att ha lite marginal. Men det blev strul i tunnelbanan och jag insåg rätt snart att jag skulle bli cirka fem minuter sen. Så jag försökte ringa jobbet för att meddela att jag skulle bli sen, men det tutade bara upptaget. Jag försökte ringa flera gånger, varav den sista medan jag stod i rulltrappan upp från tunnelbanan mot jobbet. Men inget svar. Jaja, tänkte jag – det var trots allt bara fem minuter det rörde sig om, så jag tänkte att jag får förklara mig när jag kom fram helt enkelt. Vilket jag också gjorde. Även dagen efter skulle jag jobba natt – och hur osannolikt det än må vara, så hände exakt samma sak igen. Jag tog ett tidigare tåg, men det blev förseningar i tunnelbanan och jag blev återigen cirka fem minuter sen. Och återigen försökte jag ringa utan att komma fram. Och jag tänkte återigen att jaja, det är bara fem minuter – jag får ta diskussionen när jag jag kommer fram. Men den här gången gick det inte fullt lika bra. Jag skulle även denna kväll lösa av min kvinnliga kollega – som den andra kväll på rad inte var fullt lika road över att jag var sen. Återigen gick hon upp i falsett, skrek och gormade om att jag måste sköta mitt jobb och en lång rad dumheter som inte stämde med verkligheten (som att jag skulle missköta mitt jobb till exempel). Jag fick inte en spottstyvel i luften, hann aldrig förklara att förseningen inte var mitt fel eller något annat. Det värsta enligt min kollega var att hon inte kunde gå hem klockan 21:00, trots att hon hade arbetstid till 22:00.

Missförstå mig nu rätt – självklart ska jag vara i tid till jobbet! Men sedan kan det hända saker som jag inte kan rå över som gör att jag blir sen – som till exempel att det blir strul i tunnelbanan. Och det är inget att bli förbannad över att du får gå 21:05 från jobbet när du har arbetstid i 55 minuter till. Det här är bara brottstycken av en lång historia av konflikter med min kvinnliga kollega, som hade ett ytterst hett temperament. Till sist fick jag nog och tog upp det hela med cheferna, som naturligtvis i slutändan höll med mig. Jag och min kollega blev kallade till samtal hos cheferna, där kollegan också fick lite av en tillrättavisning för sitt beteende. Att hon på något vis gjort fel ville hon dock inte erkänna, istället framhärdade hon att det inte gick att prata med mig om jag skulle springa till cheferna i tid och otid – hur skulle hon då våga prata med mig undrade hon. Medan jag å min sida menade att man visst skulle våga prata med mig och att man gärna får påtala om något blivit tokigt i mitt arbete – bara man tog det i korrekt ton.
Till historien hör att just denna kvinnliga kollega vid ett senare tillfälle fick en skarp varning från cheferna för hur hon betett sig emot andra kollegor. Då fick hon ett ultimatum, att skärp dig eller du blir uppsagd för samarbetssvårigheter. Och faktiskt skärpte hon till sig, även om det blev hundraprocentigt bra. Utskällningarna upphörde, men hon kunde fortfarande komma med spydiga kommentarer emellanåt. Ungefär samtidig slutade vi bägge två på den aktuella arbetsplatsen, av vitt skilda anledningar. Hur hon bemött mig under årens lopp hade ytterst lite med saken att göra, även om det naturligtvis bidrog.

Jag slutade på Polisen och började på Trafikverket som tågtrafikledare istället. Jag blev kvar några månader, gjorde merparten av internutbildningen, men klarade inte av det högt ställda kraven i det mycket stressiga jobbet. Så i överenskommelse med cheferna valde jag att sluta och istället gå vidare i yrkeslivet. När det nu var dags att börja söka jobb igen, kom jag på att jag inte begärt något skriftligt betyg från Polisens ledningscentral. Jag försökte få tag på min närmsta chef på ledningscentralen, men lyckades inte – hon svarade varken i telefon, på sms eller mejl. Slutligen hörde jag av mig till nästa chef i hierarkin via mejl – och där fick jag svar. Jag bad om ett skriftligt betyg och frågade om jag kunde lämna min närmsta chef som referens när jag sökte jobb. Jag fick mitt betyg – och ett gott sådant – och också ett ja på att lämna henne som referens, även om jag fick känslan av att det var med viss tvekan. Snart fick jag ett nytt jobb på Stockholms stad, där jag blev kvar i närmare två år. Men eftersom jag bara hade ett vikariat som förlängdes med sex till tolv månader i stöten, så sökte jag mig vidare. Jag fick en ny tjänst på Trafikverket, den här gången som tågtrafikplanerare – men trivdes aldrig med kontorsjobbet och att springa på olika möten. Under min tid som planerare, fick jag en parallell tjänst som tjänsteman i beredskap, jag var tilltänkt som avdelningschef för planeringen och upplevde att jag blev väldigt omtyckt av både chefer och kolleger. Men eftersom jag inte trivdes, fortsatte jag att söka jobb och fundera på vad jag ville göra istället för att planera tågtrafik. Det blev i slutändan att jag sökte och kom in på en ettårig författarutbildning, jag fick tjänstledigt och började plugga.
När det var dags att gå tillbaka till Trafikverket efter min tjänstledighet, fick jag smått panik – jag ville verkligen inte tillbaka utan kände att jag kunde tänka mig vad som helst utom Trafikverket. Så istället sökte jag jobb som skyddsvakt på Securitas, ett jobb som jag fick och jag började direkt efter att min tjänstledighet från Trafikverket tog slut. Till en början trivdes jag bra på Securitas, men det var ett otroligt lugnt jobb där nästan ingenting hände. Jag valde att söka mig vidare inom företaget, hade kontakt med min chef om att kunna tillträda en tjänst med lite mer happening under det långa arbetspassen. Min chef tillgodosåg mina önskemål och jag fick snart en annan tjänst. Men där blev jag extremt illa bemött av de nya kollegerna, det var snudd på mobbing som förekom och folk var extremt otrevlig – i synnerhet mot mig som ny. Jag tog upp det med min chef, att det inte fungerade på den nya arbetsplatsen och att jag hellre sade upp mig än att fortsätta på det nya stället. Han förstod, men tog (vad jag vet) aldrig tag i händelserna med mobbing – trots att jag detaljerat berättat vad som hänt och kunde namnge vilka de skyldiga var. Däremot gick man med att jag fick ytterligare en ny tjänst på ytterligare ett nytt bevakningsobjekt. Här fick jag ett snarlikt bemötande av mina nya kolleger och stod inte ut många veckor – innan jag återigen kontaktade min chef. Det visade sig då att även mina kolleger varit i kontakt med vår chef – och påstått en massa saker om mig som inte var sant. Bland annat att jag inte klarade jobbet, att jag var lat och inte klarade stressen. Chefens lösning blev att jag helt frikopplades från allt jobb på Securitas; jag skulle vara på plats under mina arbetspass, men jag behövde inte jobba utan fick sitta i en soffa i fikarummet hela arbetspassen. Jag stod förstås inte ut, utan fortsatte att söka jobb.

Slutligen erbjöds jag ytterligare en tjänst på Trafikverket, denna gång som vägtrafikledare – och den historien misstänker jag att många av er redan känner till. Det hela började redan när jag började på Trafikverket och ansökte om bisyssla – bland annat att jag ville läsa ryska vid sidan av mitt ordinarie  arbete på Trafikverket. Men svaret blev nej, jag fick inte plugga vid sidan av mitt arbete. Något jag själv tycker är väldigt konstigt, det borde vara till gagn även för arbetsgivaren att medarbetarna vill plugga vid sidan av sitt arbete. Och inte minst med tanke på att flera andra av mina kollegor pluggade vid sidan av arbetet. Redan då började jag så smått titta på annat arbete och slänga iväg enstaka ansökningar för andra arbeten. Så blev jag sjukskriven för lunginflammation och var borta från jobbet i ganska exakt en månad. Den biten var det ingen som egentligen opponerade sig emot, det ska jag ärligt säga. Men när jag kom tillbaka till jobbet efter min sjukskrivning, fick jag en inbjudan från mitt chef för ett uppföljningssamtal. Jag tog förgivet att han ville kolla hur jag mådde och hur det gick med utbildningen till trafikledare. Men ack, så fel jag hade. Istället gick han till vad jag skulle kalla för rena personangrepp om hur olämplig han ansåg mig vara som trafikledare. Jag ansågs vara en säkerhetsrisk eftersom jag driver en blogg vid sidan av min anställning, liksom att jag tar antidepressiva mediciner.
Som trafikledare är man säkerhetsprövad och man jobbar i ett skyddsobjekt. Jag har trots blogg och mina mediciner tidigare arbetat på flera skyddsobjekt, jag har haft bland de högsta säkerhetsklassningar man kan ha inom Polisen och aldrig har någon kommenterat vare sig min blogg eller mina mediciner. Och ja, man har varit fullt medvetna om dessa båda ting. Men som trafikledare är det tydligen inte okej att vara vare sig bloggare eller äta vissa mediciner. Grejen är att jag tror inte att reaktionen varit densamma om jag varit diabetiker, epileptiker eller ätit blodtrycksmedicin – utan här är det rena fördomar som talar.
Det ska även tilläggas, är att det i mitt CV finns en länk till min blogg, så det är knappast en nyhet för min arbetsgivare att jag bloggar. Av bloggen framgår med all tänkbar tydlighet vilka mediciner jag äter. Så är det nu så känsligt att man som Trafikverksanställd bloggar och äter antidepressiva mediciner, då har mina chefer gjort ett dåligt  jobb när man rekryterat mig som trafikledare.

Efter detta samtal med min chef, börjar jag på allvar titta mig om efter ett annat jobb. Jag kände mig helt enkelt inte välkommen på Trafikverkets vägtrafikledning. Under tiden gör min chef inofficiellt klart var han står någonstans när det gäller mig. Han hälsar inte, tilltalar mig inte – jag existerar knappt i min chefs närvaro. Medan han slänger käft med övriga anställda, finns jag knappt på kartan och nonchaleras totalt. Jag börjar känna mig utfryst och utanför, jag kände inget som helst stöd från min chef, det kändes som att vad jag än gjorde så var det fel. Under några veckor bet jag ihop, försökte härda ut och bestämde mig för att ändå göra vad jag kunde av situationen. Av ekonomiska skäl hade jag helt enkelt inte råd att säga upp mig själv, utan jag valde att vara kvar trots hur jag bemöttes av min chef. Men så blev det dags för nästa uppföljningssamtal. Min chef tar återigen upp ungefär samma saker som vid tidigare samtal, att jag ansågs vara en säkerhetsrisk av personliga skäl. Och den här gången var det allvar, min provanställning avslutades och jag fick lämna ifrån mig mitt passerkort. Det känns som att min nu före detta chef väldigt tidigt bestämt sig för att jag inte passar in på vägtrafikledningen och vad han tycker om mig. För min del är det fördomar och okunskap som talar och ingenting annat när det kommer till min före detta chefs ställningstagande. Vi har säkerligen lite olika syn på vad som har hänt, men det här är alltså min version.
När jag nu återigen började söka jobb, kom nästa kalldusch. Referens efter referens drog sig liksom ur och ville inte ställa upp med referenser för mig – eller så lämnade man helt usla vitsord som jag inte kände igen mig i. Bland annat sökte jag en tjänst inom Polisen, där jag lämnade ett befäl från ledningscentralen som referens – något jag fått godkänt att göra. Men jag fick ganska snabbt svaret att man inte gick vidare med mig med tanke på vad som sagts om mig när man tog mina referenser. Jag blev fruktansvärt nyfiken på vad som hade sagts om mig, eftersom jag någonstans trodde att de personer jag lämnat som referenser hade positiva saker att säga om mig och min arbetsinsats. Och eftersom det var en statlig myndighet jag sökt jobb på, så var min jobbansökan liksom vad referenserna sagt offentlig handling – och jag begärde därför ut alla handlingar kring min ansökan. Och i ärlighetens namn spaknade jag ganska rejält när jag fick hem dokumenten om vad som sagts om mig – för det var saker jag inte alls kände igen mig i. Enligt det befäl som jag lämnat som referens, var jag osmidig som person, gjorde inte det jag skulle och var inte alls ansvarstagande. Jag har enligt mitt före detta befäl inte visat några som helst tecken på flexibilitet och ofta missat viktiga saker. För mig är det som att han pratar om en helt annan person, jag känner inte igen mig i beskrivningen för fem öre. Visst låter det som att det kunnat vara min tidigare chef från Trafikverket som lämnat detta utlåtande, men honom skulle jag aldrig lämna som referens överhuvudtaget eftersom hans bild av mig inte alls är förankrad i verkligheten. Här har vi istället ett befäl som dock aldrig har sagt något direkt till mig om att han tyckt att jag på något vis misskött mig på jobbet – och då undrar jag om man faktiskt är lämplig som chef? Det är just sådana samtal man ska vara beredd att ta som chef, just de där lite obekväma samtalen. Vi pratar om en arbetsplats med årliga medarbetarsamtal och lönesamtal mellan chef och medarbetare, men jag har aldrig hört någon säga något som helst negativt om min arbetsinsats, snarare tvärtom. Så när jag lämnade denne chef som referens, var jag ganska övertygad om att få bra vitsord – men istället känns det som att jag får en kniv i ryggen.

Hade jag varit chef och haft en medarbetare som betett sig på det vis som jag beskrivs av det här befälet, då hade jag vänligt men ytterst bestämt tagit den aktuelle medarbetaren i örat. Jag hade definitivt inte suttit på olika medarbetarsamtal år efter år och givit beröm, jag hade inte lagt den anställde i det högre spannet för lönepåslag vid de årliga löneförhandlingarna och där de bäst presterande är just de som får högst lönepåslag. Då anser i alla fall jag att man är rent olämplig som chef och faktiskt borde göra någonting annat. Hur ska jag annars bli bättre på det jag gör om jag inte får höra när det blir fel eller tokigt?? Jag kan absolut ta kritik, framförallt om den välgrundad och sanningsenlig – men här har man under alla de år jag var anställd inte sagt ett ljud. Vilken känns framförallt sårande – men också absurt på något vis. Jag känner verkligen inte igen mig i det min före detta chef sagt om mig i den gångna rekryteringsprocessen, snarare tycker jag tvärtom att jag ställt upp och gjort mitt allra bästa på jobbet.
Jämför jag chefen ovan med chefen på Trafikverket, så hade åtminstone den sistnämnde mer stake än den första. Sen kan man alltid ha åsikter om hur båda cheferna betett sig – men oavsett om man fått det hela om bakfoten eller ej, så är det ju bättre att ta upp saker och ting med den anställde än att bara låta tiden ha sin gång. Jag anser att jag blev uppsagd från Trafikverket på helt befängda grunder och att jag fått ett arbetsbetyg som är helt uppåt väggarna idiotiskt – dels för att det inte stämmer om man frågar mig, men också för att den aktuelle chefen borde ha tagit upp med mig vad han tyckte om min arbetsinsats. Framförallt med tanke på alla medarbetarsamtal man har hos den arbetsgivaren, samtal som har just detta syfte – att man ska ta upp saker som inte funkar av olika anledningar. Men det här exemplet visar ju att medarbetarsamtalen inte fungerar. Det som gör det hela än mer gåtfullt, är att jag från en annan chef fått ett skriftligt arbetsgivarintyg med ett helt annat innehåll – nämligen att jag gjort ett bra  jobb. Kommunicerar inte cheferna på en arbetsplats med varandra?? Hur kan en chef rekommendera mig för en ny anställning medan en kollega inte gör det?

Själv skulle jag dessutom inte ställa upp som referens om jag inte hade något gott att säga om den aktuelle personen – eller åtminstone säga att jag ställer upp, men jag kommer inte säga något positivt. Så får jag själv avgöra om jag vill ha personen som referens eller ej. Som tur är, har jag fler personer att lämna som referenser om det skulle bli aktuellt att söka nytt jobb, men det känns ändå märkligt att få sådana här otroligt dåliga vitsord från en tidigare arbetsgivare. Och det är något jag på något sätt har lite svårt att släppa på något vis – det finns någonstans i bakhuvudet hela tiden när jag ibland tittar lite på platsannonser. Man blir liksom lite paranoid och undrar vad andra tycker om mig och min arbetsinsats på olika arbetsplatser? Jag brukar få goda vitsord på de allra flesta arbetsplatser, men undrar ibland om folk verkligen är ärliga när de talar gott om mig och min arbetsinsats. När en chef under flera års tid ger mig beröm på medarbetarsamtal och så vidare, men sedan hugger mig i ryggen genom att ge urusla vitsord till en potentiellt ny arbetsgivare, då blir man liksom lite paranoid på något vis.
Ibland efterfrågar ju arbetsgivare referenser från en specifik arbetsgivare i samband med en rekrytering, men då får jag neka det helt enkelt om jag söker nytt jobb. Inte minst om man efterfrågar referenser från den arbetsgivare som den här chefen företräder – jag får hitta på något helt enkelt, någon undanflykt till att lämna referenser därifrån. I synnerhet har jag inga planer på att söka mig tillbaka till den aktuella arbetsgivaren, så det kommer förmodligen inte vara aktuellt med referenser just därifrån. Att jag inte tänker söka mig tillbaka har med helt andra saker att gör än att jag fått dåliga vitsord därifrån – det är snarare lönenivå och liknande saker som gör att jag inte lockas av att söka mig dit igen. Nu blir jag kvar på Sjöfartsverket och tänker inte mer på tidigare, usla arbetsgivare.

Så visst har jag genom åren haft en del motgångar när det kommer till arbetslivet – men jag har positiva erfarenheter också. Nu är jag på Sjöfartsverket, där jag trivs fantastiskt bra – och får mycket beröm från cheferna. Här är det ingen som är elak och jag är tämligen övertygad om att få goda referenser om jag en dag skulle få för mig att söka mig vidare och ta ett nytt jobb. Det är nämligen inte bara befälet från Polisens ledningscentral som fått för sig att ge mig usla vitsord – det gäller min chef från Securitas, medan andra helt enkel inte svarar när potentiella arbetsgivare ringer och vill ta referenser. Från Trafikverket är det helt tyst när jag försökt få referenser från trafikplaneringen, där jag som sagt till och med var tilltänkt som chef – så man måste ju trots allt varit ganska så nöjd med min arbetsinsats. Men referenser vill man inte lämna, utan svarar helt enkelt inte i telefon när arbetsgivarna ringer. Nu vet jag inte om det kommer ske att jag söker fler jobb i livet, eftersom jag trivs så bra som jag gör där jag är just nu – men visst hade det varit sympatiskt om fler velat ställa upp som referenser om jag nu fått för mig att söka mig vidare en dag. Så tydligen har jag en tendens att skaffa mig ovänner genom åren som yrkesverksam – trots allt det i år 30 år sedan jag kom ut i yrkeslivet och under de åren har jag fått en och annan ovän på några av de arbetsplatser jag varit på. Man pratar ofta om hur elaka barn kan vara, eftersom de alltid är så brutalt ärliga – men vuxna kan vara minst lika elaka genom att vi är ungefär motsatsen till de ärliga barnen. Istället säger vi ingenting i rädsla av att såra och göra någon ledsen. Mitt före detta befäl på Polisens ledningscentral hade tio år på sig att säga något, eftersom jag jobbade där under just så många år. Men inte ett ord, ingenting fick jag höra – utan istället fick jag beröm för min arbetsinsats. Är inte det lite märkligt, så säg!
Och att man 2024 – när jag blev uppsagd från Trafikverket – inte kommit längre än att man säger upp folk för en blogg och att man äter antidepressiva mediciner är för mig en riktigt stor gåta. Hade jag i bloggen lämnat ut mycket om min arbetsgivare, skrivit om sekretessbelagda saker eller kritiserat min arbetsgivare, då hade det varit något helt annat. Men som min blogg är upplagd, framgår det vad jag jobbar med, men inte så hemskt mycket mer – och då förstår jag faktiskt inte vad som är problemet, jag gör faktiskt inte det. Jag ser ingen skillnad mellan en blogg och att exempelvis vara aktiv på Facebook, X, Youtube eller TikTok. Det är innehållet på sociala medier som spelar roll, inte vilken typ av sociala medier man ägnar sig åt. Och jag är väldigt restriktiv med vad jag skriver på bloggen, just för att inte riskera jobbet. Nu har jag en fast anställning, men även en sådan kan upphöra om man beter sig på fel sätt i sociala medier. Så visst tänker jag på vad jag skriver om, inte bara på bloggen utan även på Facebook och X. Jag vill inte ha fler trista historier där jag blir av med jobbet för att jag är aktiv på internet. Sociala medier har funnits i över 20 år och vi borde ha kommit längre än att avsluta folks anställningar med hänvisning till en oskyldigt utformad blogg. Men Trafikverket är uppenbarligen undantaget när det kommer till den frågan – åtminstone om man ska vägtrafikledare.

Jag har aldrig haft som målsättning att bli chef någonstans, att nå några höga positioner i yrkeslivet. Chef skulle jag vantrivas som och förmodligen vara helt olämplig på den positionen. Istället trivs jag bra med att vara på golvet och låta andra ta de obekväma besluten, de jobbiga samtalen med medarbetarna och så vidare. Däremot hade det varit trevligt med lite bättre bemötande på somliga arbetsplatser jag varit på – vill man behålla sin personal, då är personalvård A och O. Ska jag säga något negativt om Polisen från de år jag var där, så är det trots allt lönerna jag kommer att tänka på. Jag har idag cirka 17.000 mer i månaden än vad jag hade efter 15 år inom Polisen – vilket ju säger en hel del om Polisens löner. För jag har idag inte heller något höglöneyrke, utan faktiskt ett medelmåttigt betalt sådant. Sedan kan man givetvis ha åsikter om enskilda chefer och befäl inom Polisen, eftersom jag anser mig ha fått veta om man nu tyckte att jag misskötte mig så radikalt som min referens ansåg. Men det har inget med myndigheten som arbetsgivaren att göra. Mycket har jag dock lärt mig genom åren – och det är hur viktigt det är att ha ett jobb där man trivs och som man tycker det är roligt att gå till varje dag. Just ett sådant jobb har jag nu hittat – och bryr mig inte om vad andra tycker om mitt yrkesval. När jag fick mitt första jobb som tidningsbud, var det inte alla som gillade mitt val. Detsamma gällde när jag under några månade jobbade på Hertz biluthyrning, vilket var ett jobb somliga uttryckligen avrådde mig ifrån att ta. Men jag trivdes som tidningsbud och jag trivdes med att jobba med hyrbilar – och brydde mig inte om vad andra sa eller tyckte.
Mig veterligen är det ingen som ogillar mitt nuvarande yrkesval, jag har i alla fall inte hört något negativt från något håll. Snarare tvärtom har jag fått frågan från folk om de får komma och hälsa på och se vad det är jag gör om dagarna. Och jag får mycket beröm från mina chefer, folk verkar nöjda med min arbetsinsats och det känns väldigt skönt. Jag har sluppit jobbiga uppföljningssamtal, jag har sluppit jobbiga beslut kring att vara tjänstledig eller fortsätta jobba någonstans där jag inte trivs. Nu trivs jag med det jag gör och kommer fortsätta där jag är idag i flera år framöver – så sorry, Sjöfartsverket, ni kommer inte bli av med mig på många år framöver! 😊