Bloggen gör dig synlig i en värld full av brus

Det där med att blogga gör liksom att den lilla människan får en röst i det totala mediebrus som råder just nu i vårat högteknologiska samhälle. Vi som är lite äldre minns hur det var för 30 år sedan, innan bloggar och andra sociala medier – då hade man inte samma möjlighet som idag att komma ut med åsikter eller att sprida fakta om saker som har hänt. Idag kan vem som helst med något mått av IT-kunskaper skapa en blogg eller hemsida som ser någorlunda proffsig ut och på så vis kunna marknadsföra sig själv som person och vad man står för. Jag minns hur det var när bloggen precis började bli vanlig för cirka 20 år sedan, hur lätt det var att nå ut med saker och ting på den tiden. Idag är det lite, lite tuffare eftersom bloggen nog haft sin storhetstid och det är annat som gäller numera. I dagens läge är det andra sociala medier än bloggar om gäller och dagens ungdomar är aktiva med TikTok och allt vad det heter. Jag har själv bloggat sedan tidigt 2000-tal och det är först nu jag börjat få till hur jag vill ha min blogg, vad jag vill blogga om och hur inläggen ska utformas. Till en början var jag groteskt ärlig i mina inlägg – och skrev om saker som jag idag inte ens skulle tänka tanken att lägga ut på internet. På något vis har jag blivit mer mån om mitt privatliv och vill inte dela med mig av varje liten detalj som händer i mitt privatliv. Men det går fortfarande inte att komma ifrån att man får en bra röst när man har en blogg och vet hur man ska nå ut med sina inlägg. Jag tänker ibland på hur det gick när jag bloggade om hur jag blev bemött på Däckhuset i Kalmar i samband med en service av en moped – eller när man ringde polisen när jag var på Krögers och anklagade mig för att vara narkotikapåverkad. Då skrev jag om vad som hänt – och nådde ut till många som fick reda på vad som försiggick på dessa respektive företag. På senare tid har jag skrivit om exempelvis Grand Hotell Saltsjöbaden, där jag och min sambo var tämligen missnöjda vid de tillfällen vi bokat in oss på hotellet. Grand Hotell gjorde ingen grej av att jag skrivit om dem, men det gjorde däremot både Däckhuset och Krögers. Däckhuset JK-anmälde mig för förtal och Krögers skällde ut mig för att hänga ut dem och deras personal. Nu är detta ett antal år sedan – och idag får företag finna sig i att bli omnämnda i mindre smickrande sammanhang om de missköter sig.
Grejen med en blogg, är att inläggen ligger kvar tills jag som bloggare aktivt väljer att radera inlägget. Detta gör förstås att något – som i det här fallet – skedde 2009 fortfarande syns på internet och är lätt att hitta för någon som ger sig den på att leta lite. Jag skriver fortfarande mindre smickrande inlägg om företag som inte sköter sig – och skriver mer än gärna positiva inlägg när jag jag får ett bra bemötande. Men inläggen får nog inte samma spridning som för ett antal år sedan, så är det nog. När jag fick sparken från Trafikverket på grund av min blogg, skrev jag förstås ett inlägg om vad som hänt – och det inlägget fick flera tusen besökare under bara några dagar. Jag tipsade även Aftonbladet om vad som hänt, men de var inte intresserade av vad att skriva om det hela. Och där er man viktig bloggen eller andra sociala medier trots allt är! Folk hade inte fått veta vad som faktiskt skett på Trafikverket i samband med att jag slutade om jag inte kunnat blogga om det hela och fått bra spridning på inlägget. Inte minst på Facebook och LinkedIn rasade debatten het kring vad som skett – och de flesta tog givetvis mitt parti. Jag uppmanades att koppla in facket och en lång rad andra saker – vissa råd följde jag, men facket kopplades aldrig in i just det här fallet. Vad facket kunnat göra kring en avbruten provanställning vet jag inte och jag hade där och då inte ork och lust att processa kring det hela. Men spridning fick mitt inlägg, vilket jag tyckte var positivt – och var kanske det viktigaste i det här fallet. Och jag vet att min före detta chef på Trafikverket varit inne och läst inlägget – liksom nästa chef i hierarkin över honom. Så vad som hänt har fått den spridning jag velat, även om inlägget kunnat få ha nått lite fler kanske.

Under den gångna semestern har jag haft mycket tid att ägna mig åt bloggen, vilket trots allt har varit skönt och roligt. Jag har kunnat sortera bland inlägg, skapat nya kategorier och fått en bra ordning på saker och ting. Som bloggare måste man emellanåt gå igenom bloggen för att sortera bland inläggen och ibland även radera sådant som inte behöver ligga kvar. Må så vara att jag ytterst sällan raderar något, men sorterar gör jag med jämna mellanrum, liksom skapar nya kategorier för att hålla en viss ordning bland alla inlägg. I skrivande stund ligger jag på ganska exakt 2.000 inlägg på bloggen, vilket förstås kräver en hel del arbete när det kommer till att hålla ordning bland allt som skrivits. Härom natten när jag inte kunde sova, satt jag och sorterade inlägg och skapade två nya kategorier för att hålla någon form av ordning på bloggen. Det är kanske inte världens roligaste jobb att pyssla med, men det behöver göras med jämna mellanrum. Med 2.000 inlägg är det viktigt att ha gott om kategorier så att det är lätt för både mig som bloggare och er som besökare att navigera runt på bloggen. Vissa kategorier fick dessutom nya namn, vilket ibland kan behövas – och numera är kategorierna så många att jag behöver använda sökfunktionen i bloggverktyget för att hitta rätt kategori att placera in nya inlägg i. Sen ska vi inte tala om arkivet, som sträcker sig från februari 2009 fram till idag – vilket trots allt är några år. Jag har dessutom gallrat lite bland de länkar som ligger ute på bloggen, där jag både tagit bort och lagt till länkar för att hålla allting uppdaterat. Bland annat länkar jag till andra bloggar, men för att hamna på den listan krävs att din blogg uppdateras regelbundet. Jag har nu tagit bort vissa blogglänkar, där bloggarna inte uppdateras så frekvent som jag själv tycker att bloggar ska uppdateras. Då pratar vi inte om bloggare som bloggar någon gång i veckan – utan där det tar månader mellan inläggen. Jag vill inte ta upp plats på bloggen med länkar till bloggar som är mer eller mindre inaktiva. Sedan länkar jag gärna till bloggar som jag tycker är bra och som uppdateras med jämna mellanrum – svårare än så är de faktiskt inte.
Till blogglänkarna kommer sedan länkar till de företag som jag i olika sammanhang anlitar för olika inköp eller för företaget jag driver. I normala fall tar jag betalt för att lägga ut länkar till olika företag, men somliga gånger lägger jag ut länkar helt gratis eftersom det är företag jag tycker extra bra om, ofta anlitar och vill tipsa om. Det är till exempel det företag jag anlitar för bokföring för min firma, företag som jag ofta beställer saker ifrån eller anlitar i olika sammanhang. Så det är inte vilka företag som helst som får en länk från min blogg – utan antingen får man betala för sig eller så ska man ha mig som mer eller mindre stamkund. Det är inte mycket reklam man får genom min blogg, eftersom jag inte har jättemånga besökare, men jag är principfast på den punkten att det är något av dessa kriterier som ändå ska uppfyllas. Jag ska antingen ha en relation till den hemsida som ska länkas – i annat fall får man betala för en länk, så enkelt är det. Och visst har det hänt att jag nekat länkar eftersom man antingen inte velat betala för sig eller länken på annat vis inte passat in i min blogg. Somliga länkningar skulle jag neka rakt av eftersom det inte stämmer in med min värdegrund – jag skulle exempelvis inte länka till Sverigedemokraterna, hur mycket de än betalade för en länkning. På sin höjd länkar jag till dem om det är relevant i ett inlägg – men de får ingen länkning i högerkolumnen. Och säljer jag inlägg, då är jag benhård på att det ska framgå av inlägget att det är ett reklaminlägg. Det är inte alltid mina kunder håller med om det ska framgå tydligt, men då plockar jag sonika bort inlägget istället – så stenhård är jag på den punkten. Trots allt finns fällande domar när det kommer till bloggare som inte tydligt redogjort för vilka som är sponsrade inlägg/reklaminlägg eller ej. Så jag är stenhård och går inte med på sponsrade inlägg utan tydlig markering om vad det rör sig om för inlägg.

Så visst är det roligt med en blogg när man – som jag – tycker om att skriva och kanske vill synas lite. Nu har jag inte världens mest välbesökta blogg, men det är tillräckligt för att ändå nå ut med vad jag vill ha sagt och faktiskt – ibland – väcka en viss debatt. Det gjorde jag efter Däckhusets JK-anmälan, efter händelsen på Krögers och när jag blev av med jobbet på Trafikverket. Jag har just vid dessa händelser haft pikar i mina besökssiffror – och väckt mer debatt än jag vågat tänka mig när jag skrivit de aktuella inläggen. Däckhusets JK-anmälan fick en enorm spridning i lilla Kalmar för 17 år sedan, i och med att alla lokala medier skrev om det hela. Jag tror flera tusen personer läste inläggen kring vad som hänt, något man nog inte räknat med när man gjorde JK-anmälan – istället hoppades man nog på att få tyst på mig och få mig att ta bort inläggen. Men det hade omvänd effekt och inläggen har hängt med även när jag bytt plattform – och finns i arkivet om man letar i högerspalten på bloggen. För mig är det viktigt att berätta vad som faktiskt hänt i alla lägen, så länge jag inte åker dit för förtal eller liknande – men ett företag kan ju som bekant inte utsättas för förtal, så jag går ganska trygg åtminstone på den punkten. När jag fick JK-anmälan emot mig, var det vissa som tyckte att jag skulle plocka bort inläggen så att de inte låg kvar och provocerade. På samma vis uppmanades jag av vissa att plocka bort de kritiska inläggen emot Krögers, eftersom vaktbolag ibland kan pyssla med beskyddarverksamhet och liknande – och kanske därmed inte är att leka med. Men jag stod på mig och det har inte hänt något mer än att jag fick lite ovänner i och med inläggen om Däckhuset och Krögers. Numera har jag sedan länge lämnat Kalmar och har inga som helst planer på att flytta tillbaka dit, så jag kommer inte anlita Däckhuset igen eller dricka öl på Krögers. Jag vet inte om jag kommer tillbaka till Kalmar igen, det återstår att se – det är ju inte direkt någon turistort så det är sällan det blir av att man åker dit på besök om man inte känner någon där.
Jag skulle inte tveka att skriva liknande blogginlägg igen om något liknande hände, det skulle jag garanterat göra och inläggen skulle få ligga kvar så att folk får en möjlighet att läsa hur man blir bemött på vissa ställen. För just genom sociala medier får den ”vanliga” människan en röst, så enkelt är det ju – oavsett om man har en blogg, TikTok, X eller ”bara” har ett konto på Facebook. För 30 år sedan kunde du knappt sprida ditt ord på det sätt som går idag. Då var man beroende av vanlig media, att de faktiskt tog sig tid att rapportera om något man tipsade dem om. För min del är det sällan tidningar har skrivit om saker jag tipsat om, men någon gång då och då tipsar jag om saker jag anser att det borde rapporteras om. När jag lurades av Ytterbyfilm att vara med i en filminspelning men aldrig fick betalt, tipsade jag Göteborgsposten om det hela – och de var till en början intresserade av att skriva om det och kontaktade mig. Men sedan blev det aldrig någon artikel vad jag vet. Detsamma gällde när jag blev av med jobbet på Trafikverket under suspekta omständigheter, jag tipsade Aftonbladet men de hörde aldrig av sig. Däremot skrev alla lokala medier i Kalmar om händelsen med Däckhuset efter att jag tipsat om det hela. Idag kan man skriva inlägg i sociala medier – och med tur få en enorm spridning på det man har skrivit. Vilket ger den enskilda människan en enorm makt trots allt – en makt man inte hade för 30 år sedan. Man kan påverka företag som missköter sig att ändra sig i rätt riktning.