Att gå på diet utan att bli galen

Snart behöver jag börja köpa nya kläder och uppdatera min garderob med tanke på hur mycket jag går ner i vikt. Från att vissa plagg börjat sitta bättre, börjar nu somliga plagg kännas för stora. Minst ett par gånger i veckan ställer jag mig på vågen för att kolla hur det går med vikten – och varje gång konstaterar jag att gått ner väldigt mycket. Hittills har jag tappat närmare tio kilo sedan jag började injicera Mounjaro för några veckor sedan – och det är väldigt mycket i min värld. Det må så vara att medicinen kostar en hel del, men när den ger så här bra effekt är det faktiskt värt pengarna. För ett tag sedan beställde jag ny spruta och betalade 2.700 kronor för den – och den räcker till fyra till fem doser. Så det är över 500 kronor per dos som jag injicerar i kroppen, men jag kände markant skillnad i aptit och sug efter mat redan från början – och har inte märkt av några som helst biverkningar. Man kan bli konstig i magen bland annat, med förstoppningar och annat trist – men jag har inte märkt av något sådant. Jag har flera plagg som jag jag inte riktigt kommer i, men nu börjar det närma sig att jag kan ha vissa plagg. Och det känns så otroligt roligt att det äntligen går åt rätt håll, att det finns en medicin som är så här effektiv. Smycken, kläder – ja allt sitter bättre och är lättare att ta på och av. Det är lättare att böja sig ner och knyta skorna, jag orkar mer och känner mig smidigare. Och då har jag fortfarande många kilon kvar att gå ner, så jag tänker bara på hur jag kommer att känna inför mitt allmäntillstånd om ytterligare några veckor. Då är jag förhoppningsvis ännu smidigare och har förhoppningsvis blivit av med fler kilon. Nu har jag gått upp i styrka på medicinen och jag hoppas att det ger större effekt än tidigare.
Som det är nu, glömmer jag nästan bort att äta eftersom jag inte blir hungrig – jag får liksom påminna mig om att det är dags att äta lunch och middag. Frukost har jag viss rutin för och det glömmer jag liksom inte bort, men lunch och middag är en helt annan sak. Lunch brukar jag skippa ändå vissa dagar, lite beroende på när jag äter frukost, så jag har inga bra lunchrutiner överhuvudtaget. När jag numera inte ens blir hungrig, så blir det extra lätt att man skippar måltider. Samtidigt som jag inte blir hungrig i samma utsträckning som tidigare, så behöver ju jag som alla andra få i mig näringsämnen – jag kan inte sluta att äta helt och hållet. När jag hade min lilla magåkomma för någon dryg månad sedan, var det flytande föda som gällde några dagar och jag gick ner nästan fyra kilo på dessa dagar. Så visst är det effektivt att sluta äta, men då får jag inte i mig det kroppen behöver – så det är liksom uteslutet att sluta äta helt och hållet. Det som gäller nu är att istället äta lagom mycket och att hålla nere på mängderna av mat och inte minst onyttigheter. Ska jag gå på resultatet, så har jag lyckats ganska så bra trots allt – eller rättare sagt, medicinen har lyckats bra. Jag tycker inte att jag ser någon enorm skillnad när jag tittar mig i spegeln, men ställer jag mig på vågen är skillnaden enorm sedan tidigare. Kilona bara rasar ifrån kroppen känns det som – och, som sagt, kommer jag i kläder jag inte tidigare kunnat haft på mig. Så visst har jag gått ner i vikt även om jag kanske inte ser någon direkt skillnad i spegeln. Jag har inte mätt mitt midjemått på länge, så vet inte om det minskat något – men det måste det ha gjort eftersom jag kommer i kläder som inte passat tidigare.

Tänk att det där med diet och viktnedgång kan vara en så stor grej i tillvaron, att det kan kännas så underbart att äntligen, äntligen gå ner i vikt. Men jag har så länge kämpat med vikten, det har jag gjort egentligen sedan jag var i 30-årsåldern – det vill säga de senaste 20 åren. Att nu äntligen hitta en metod som fungerar, att äntligen få resultat och kanske kunna hitta en strategi som håller i längden känns riktigt stort. Det är först de senaste åren jag verkligen behövt kämpa rejält med vikten och legat väldigt långt över min idealvikt. Så det är väl också först nu jag kvalificerat mig för att få den hjälp jag behöver eftersom jag ligger så långt ifrån den vikt jag borde ha. Ibland har jag tänkt att jag ger upp, att jag får hålla mig till den kropp jag har. Kanske får jag vara nöjd med ett antal kilon extra kring midjan? Men jag vill ändå gärna undvika de följdsjukdomar som övervikt kan ge – saker som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar till exempel. Ju äldre jag blivit, ju viktigare har det blivit att ta hand om hälsan på något vis. På något vis inser man hur kort och bräckligt livet är och man vill göra vad man kan för att undvika att bli sjuk eller gå en för tidig död till mötes. Det känns som att jag haft min beskärda del av svåra sjukdomar när jag för 12 år sedan fick cancer – nu vill jag göra vad jag kan för att hålla mig frisk. Och där är vikten en viktig faktor för att man ska hålla sig frisk, övervikt kan ge så otroligt många följdsjukdomar att det är viktigt att man håller sig någorlunda fit. Nu är jag på god väg att gå ner i vikt och förhoppningsvis når jag inom en tid min målvikt.
Det som tidigare varit mitt stora problem har varit att jag alltid glidit tillbaka i gamla vanor igen och gått upp i vikt på nytt. Denna gång hoppas jag att jag inte gör samma misstag utan att jag kan bibehålla min vikt när jag väl gått ner i vikt så mycket som jag vill göra. När jag slutar med medicinen om några månader hoppas jag på att jag vant om mig till att inte äta så mycket, att jag kan bibehålla att fortsätta med små portioner och inte småäta en massa däremellan, som jag annars haft en tendens att göra. Med medicinen får jag nästan tvinga i mig mat bara för att få i mig något, det hoppas jag att jag slipper när jag väl slutat med medicinen – men förhoppningsvis kan jag hålla mig kvar vid små mängder mat. Det största problemet är egentligen inte att gå ner i vikt, utan att bibehålla vikten när man väl nått sitt mål. Och där har jag en hel del att jobba med när jag väl gått ner så mycket som jag vill gå ner. Men nu är jag så motiverad att jag tror mig klara av det när jag väl gått ner i vikt så mycket som jag vill göra. Men första utmaningen är att gå ner i vikt innan jag ens tänker på någon strategi för att behålla den. Jag har fortfarande många kilon kvar innan jag är nere på min idealvikt, vilken är cirka 80 kilo om man ska tro läkarna. Vilket jag också väljer att göra, för jag tror att läkarna kan detta avsevärt bättre än vad jag kan. Så ett stort antal kilo till ska bort innan jag är nöjd, sedan kommer dilemmat att behålla vikten – men det bekymret tar jag senare. Jag hoppas på att magsäcken dragit ihop sig så mycket vid det laget att jag helt enkelt inte kan äta större portioner än vad jag gör i dagsläget.

Ingen inom vården har hittills pratat om möjligheten till en gastric bypassoperation – men jag känner definitivt att jag inte skulle vara intresserad av något sådant ingrepp. Då behåller jag hellre min övervikt, för en sådan operation skulle förta så mycket av den njutning som mat innebär. Jag har bekanta som gjort sådana operationer och de kan knappt äta någonting alls längre. Går man på restaurang, beställer de en förrätt och är sedan nöjda – och det är hopplöst när man bjuder på middag eftersom de tar en liten dutt mat och sedan inte vill ha mer. Det funkar inte med efterrätt, för det får de inte i sig. Och dessutom blir man mycket känsligare för alkohol, vilket kan förta glädjen med att ta en öl eller drink – eller för den delen bara att ta vin till maten. Så nej, för min del blir det ingen operation – då ska jag vara extremt överviktig först för att ens tänka tanken. Och så extrem är inte min övervikt för tillfället att det känns aktuellt. Det skulle kännas så trist att knappt kunna äta alls och att bara kunna ta enstaka glas vin eller öl. Man blir visserligen billig i drift på så vis, men jag är hellre lite dyrare i drift måste jag säga. Och förmodligen finns det en anledning till att ingen om vården föreslagit en operation – jag bedöms förmodligen inte vara tillräckligt överviktig. Så för en gångs skull är jag och vården överens misstänker jag. Jag brukar oftast vara överens om vad vården säger, men ibland har vi lite skilda åsikter – jag tycker till exempel att det tog lite för lång tid innan jag fick Mounjaro utskrivet, det hade kunnat skett mycket tidigare. Men nu har jag fått det utskrivet och är supernöjd med resultatet. Så mycket som jag gått ner på sistone, skulle jag förmodligen inte ha klarat på egen hand – det är jag tämligen övertygad om. Jag har försökt så många olika vägar, med egna dieter och varit hos dietist och så vidare utan att det givit någon större effekt. Så nu har jag äntligen någonting som fungerar ordentligt och förhoppningsvis också gör att jag kan behålla vikten när jag väl har gått ner så mycket som jag vill göra.
Första tiden med Mounjaro kändes det lite tråkigt eftersom jag tycker så mycket om mat och dryck, det är ett så stort glädjeämne i tillvaron. Men nu har jag börjat hitta vägar att faktiskt kunna njuta lite av mat, även om det inte blir samma mängder som jag är van vid sedan tidigare. Jag kan dock fortfarande äta och dricka gott – men det blir lite mindre mängder än i normala fall. Och det är något jag helt enkelt får vänja mig vid, för även sedan jag gått ner i vikt måste jag hålla mig till lite mindre mängder av sådant som är gott. Nu har jag kämpat så mycket för att gå ner i vikt och lagt så mycket pengar på det, att det vore så förargligt om jag gick upp det jag gått ner igen. Och det känns inte längre som en omöjlighet att nå dit, eftersom det hitintills har gått så fantastiskt bra. Nu känns det som att jag faktiskt kan nå min målvikt och förhoppningsvis sedan någorlunda behålla den – vilket jag inte trodde för några månader sedan. Nu kan jag fortfarande njuta av mat och dryck, men i aningen mindre mängder än tidigare – vilket är precis som jag vill ha det.