En början på något nytt

Det är alltid lika svårt att veta hur det gått på en anställningsintervju. Jag har varit på intervjuer jag tyckt gått åt helvete men där jag ändå gått vidare i alla fall – och tvärtom varit på intervjuer som jag tyckt gått jättebra utan att jag sedan går vidare i processen. Man undrar ibland vad arbetsgivarna tittar på, vad i mina svar avgör om jag går vidare i processen eller ej? Vad har mina konkurrenter sagt som är bättre eller sämre än mina svar? Sen vet man ju aldrig vad man har att konkurrera med i en rekryteringsprocess heller. Det är ju inte bara intervjun som spelar roll, utan vilken typ av CV man kan prestera, vilken yrkeserfarenhet man har och vilka utbildningar man gått. Så det är extremt svårt att veta hur det ska gå i en rekrytering, det går liksom inte att förutse.
Men nu har jag i alla fall betat av den första intervjun av tre inplanerade i närtid, vilket ju samtidigt är väldigt spännande. Det är tre vitt skilda tjänster jag har sökt, med tre vitt skilda förutsättningar och jag har svårt att bestämma mig för vilken som ringer högst om jag skulle bli erbjuden flera av tjänsterna. Men det är helt enkelt något jag får klura lite på, utifall situationen nu skulle uppstå. Det är en hel del man får väga in när man väljer jobb; arbetstider, resväg, lön och så vidare.

Det har verkligen burit frukt med mitt arbetssökande, lite mer än jag faktiskt hoppats på. Med kort varsel har jag som sagt blivit kallad till inte mindre än tre intervjuer och det känns som en väldigt bra bekräftelse på att man är tämligen attraktiv på arbetsmarknaden. Jag har sökt jobb tämligen brett och hittat jobb jag inte tänkt mig skulle intresserad av, men som låtit väldigt intressanta när jag läst på om dem. Så det är inte omöjligt att det här blir början på något riktigt nytt, något jag kanske inte alls tänkt mig när min situation som arbetssökande uppstod. Och det är ju rätt spännande när nya möjligheter uppstår, när livet tar vändningar som man kanske inte väntat sig. För visst är detta också något av en möjlighet, något av ett tillfälle att hitta något helt annat än det ställe jag jobbade på senast. Nu tar jag nya tag och ser framåt istället och hoppas på att arbetslösheten inte blir alltför lång.
Det tror jag samtidigt inte att den blir, inte om det går så här bra med arbetssökandet. Jag har inom loppet av några få veckor kallats till tre intervjuer och hoppas givetvis på att det ska bli fler. För hur det än är, så är en intervju inte en garanti för en ny anställning utan det är bara ett steg i rätt riktning mot en anställning. Samtidigt visar det ju att man inte är helt oattraktiv på arbetsmarknaden när man så pass snabbt blir kallad till intervjuer för de jobb man sökt. Det peppar mig att fortsätta vara aktiv i mitt arbetssökande, för förr eller senare kommer jag få napp.

Sen är det svårt att inte tänka ibland på hur det kom sig att jag faktiskt fick sluta på Trafikverket för några veckor sedan. Jag tror att min chef egentligen bestämde sig väldigt tidigt, att han av någon anledning hade horn i sidan från mig redan från början. Varför har jag ingen aning om, men något måste det ha varit som han hakade upp sig på. Att börja jiddra om en blogg och mina mediciner känns egentligen väldigt ovidkommande, utan det måste vara något annat. För är det bloggen som är stötestenen, har man gjort en dålig research av mig innan jag anställdes. För vet ni vad?! Det finns en länk till min blogg i min CV! Via den är det lätt att gå in och läsa och kanske till och med få en bild av hur jag är som person. Jag kan köpa att en blogg är en stötesten om man diskuterar detaljer i sitt jobb på den, men för mig är det ett big no no. Jag diskuterar aldrig detaljer om mitt jobb i några som helst digitala medier. Det kan framgå vad jag jobbar med, men det är oftast ingen hemlighet. Men längre än så går jag inte när det kommer till att diskutera mitt jobb på nätet. Och är det ett bekymmer med antidepressiva mediciner, ja då är det ju inte svårare än att man frågar om sådant under rekryteringsprocessen.
Så antingen har cheferna inte gjort sitt jobb och läst på om mig eller frågat mig tillräckligt mycket under rekryteringsprocessen – eller så har cheferna inte pratat ihop sig ordentligt. För det var så att en chef rekryterade mig, medan jag sedan fick en annan närmsta chef när jag väl började. Så det tycks som att en chef en syn på det där med säkerhetsklassning – medan det blev som min chef har en helt annan. Och då vore det väl på sin plats att man pratar ihop sig så att sådana här situationer inte uppstår. Det ställer till det väldigt mycket för såväl arbetsgivaren som mig som numera före detta anställd.

En arbetsgivare behöver inte ange en anledning för att avsluta en provanställning, som var vad jag fortfarande hade. Och min chef bestämde sig nog tämligen tidigt för att jag inte skulle vara kvar, av anledningar jag helt enkelt inte känner till. Sen blev bloggen och mina antidepressiva mediciner svepskäl för att säga upp mig. För jag har aldrig hört någon annan arbetsgivare ha åsikter om vare sig min blogg eller min medicinering – båda delarna har varit en del av min vardag de senaste decennierna. Och nej, det inte varit någon hemlighet utan jag har varit helt öppen med detta. Jag vet att flera av mina före detta kolleger och chefer läser min blogg i någon utsträckning, men ingen har sagt något om att det skulle vara ett hinder för en anställning.
Och medicinerna… Ja, vad är det man är rädd för egentligen? Så länge jag tar dem, kan jag leva precis som alla andra, det är liksom ingen större skillnad. Och vad händer om jag glömmer att ta dem en dag? Egentligen ingenting alls. Jag blir inte ens så dålig att jag behöver gå hem, utan jag kan vara kvar och jobba som vanligt.

Så vad ledde då till min uppsägning egentligen? I min värld är det antingen ren okunskap eller någon slags ovilja att göra sitt jobb ordentligt. Lite enkel research kring mig och man hade hittat min blogg och mina mediciner redan innan eller under rekryteringsprocessen. Man hade enkelt kunnat fråga mig om jag tar några mediciner – och fått ett ärligt svar. Men inget av detta tycks man ha gjort, vilket är oerhört märkligt om man anser det vara skäl till uppsägning.
Om jag är bitter över uppsägningen? Nej, inte alls. Med tanke på vad som hänt, vill jag inte vara kvar på just den här avdelningen av Trafikverket. Men som arbetssökande, får man en hel del tid att tänka och det får man väl ändå säga att jag har gjort. Det är svårt att inte fråga sig vad som egentligen hände, jag blev någonstans rätt paff när jag väl sades upp – även om det inte direkt var ett oväntat beslut. Med tanke på mitt första samtal med min chef i höstas och hur han sedan varit emot mig, så anade jag nog någonstans vad som faktiskt var på G.

Jaja, jag har i alla fall bestämt mig för att lämna det hela bakom mig och nu se framåt. Jag har valt att se det hela som en möjlighet och inte en motgång. Nu gläds jag åt de intervjuer jag kallas till och hoppas på att jag istället kommer in på en bana jag kanske inte tidigare räknat med. Vad det blir återstår att se. Men ingen av de jobb jag nu kallats till intervju för är jobb jag kanske tänkt mig att jag ska ha. Nu kanske jag få en helt ny karriär, vilket är oerhört spännande.

Relaterade artiklar

Kompasskurs: Trots allt är jag inte särskilt bekymrad över arbetslösheten