allkonstnarenDet är inte många gånger jag varit arbetslös genom åren. Jag tror att jag totalt varit arbetslös under 2-3 månader i hela mitt liv. Men så har jag också sökt alla jobb jag har en chans att få och tagit de jobb jag fått. Jag har delat ut tidningar om nätterna, delat ut post i ur och skur, svarat på argsinta samtal i en kundtjänst och städat skitiga toaletter. Med andra ord har jag gjort mitt skitgöra för att tjäna ihop till hyran.
Jag minns när man för ett antal år sedan ändrade reglerna för A-kassan och de nya reglerna ställde högre krav på de arbetssökande att komma ut i arbete. Givetvis var det somliga arbetssökande som klagade på att de “tvingades” ta jobb de var överkvalificerade för eller av andra anledningar inte ville ha. Och jag kunde inte låta bli att bli provocerad av den inställningen.
För ett antal år sedan umgicks jag med en tjej, som bodde i strax utanför en mindre ort med sin pojkvän. Hon var från Stockholm från början, men hade flyttat när hon träffade sin sambo. Inget fel i det, så gör många människor. Men på plats fick hon inget jobb, utan gick hemma hela dagarna. Hon var utbildad barnskötare och ville – helt förståeligt – helst arbeta med det. Men tiden gick och inget jobb dök upp. Ofta när vi pratade i telefon behövde hon låna pengar eftersom pojkvännens lön inte räckte till och hon klagade ofta över hur tråkigt det var att gå hemma hela dagarna. Vilket jag givetvis kan förstå.
Men när jag frågade vilka jobb hon sökte, då var svaret att hon enbart sökte jobb inom barnomsorgen och inte kunde tänka sig att jobba med någonting annat. De bodde dessutom lite avsides och hon hade inget körkort, vilket ställde till det lite i arbetssökandet eftersom det blev svårt att pendla längre sträckor utan körkort.
Jag försökte peppa henne till att faktiskt söka andra jobb, åtminstone tills hon fick det jobb hon faktiskt ville ha. Diplomatiskt försökte jag förklara att deras ekonomi skulle se bättre ut om hon så ställde sig och flippade hamburgare på McDonalds eller började städa någonstans. Då skulle hon kanske ha råd med ett körkort och med tiden kunna ha möjligheten att pendla till ett drömjobb inom barnomsorgen. Men det resonemanget tycktes inte gå in.
Slutligen sa jag rent ut att jag inte tänkte tycka synd om henne om hon inte var villig att ta de jobb som för ögonblick erbjöds på den lilla orten. Det är inte samma utbud på jobb som man är van vid i storstadsregionerna. Man får kanske helt enkelt gilla läget, ta de jobb som erbjuds i väntan på att Drömjobbet dyker upp. Framförallt om det är så att man saknar körkort och därmed har svårare att pendla.
Jag blir faktiskt provocerad över folk som klagar på att de “måste” ta det jobb som erbjuds och inte kan gå på A-kassa tills drömjobbet med stort D dyker upp. Gör du inte vad du kan för att ta dig ur arbetslöshet, då har du helt enkelt förbrukat rätten att klaga på din situation. Det är som att skita i att rösta, men samtidigt klaga på regeringen. Du har inte gjort vad som står i din makt för att påverka vem som får makten helt enkelt.
De gånger jag varit arbetslös, har jag sökt alla jobb jag har en rimlig chans att få och jag har haft flera jobb som jag varit mer eller mindre överkvalificerad för. I skrivande stund har jag två yrkesutbildningar och 210 högskolepoäng, men har inte jobbat med något av det jag är utbildad till. Delvis är det självvalt, men har också delvis haft med att göra att jag inte fått några jobb inom de branscher där jag är utbildad. Man får laga efter läge och ta de jobb som erbjuds helt enkelt.
Vi har det väl förspänt i Sverige med möjligheten till A-kassa om man blir av med jobbet, det är inte alla länder som har den möjligheten. Men det är just en “försäkring” som ska ge tillfällig hjälp medan man är mellan två jobb. Under tiden har du som arbetssökande en “skyldighet” att söka de jobb som står till buds och inom rimliga gränser också vara villig att flytta på dig eller pendla för ett arbete. Så enkelt är det. Och gör du inte vad du kan för att ta dig ur arbetslösheten, då förbrukar du också din rätt att klaga på din situation.
