En sjöman älskar havets våg

Jag får ofta frågan om jag inte längtar tillbaka till tillvaron till sjöss, om jag inte vill förnya mina papper och börja jobba till sjöss igen. Men jag ger alltid samma svar, det finns nämligen en anledning till jag hållit mig kvar på landbacken och inte gått till sjöss igen. Det är så enkelt att jag tyckt det varit svårt med ett fungerande liv iland när man varit till sjöss. Oftast är man ju borta ett antal veckor – ibland månader – till sjöss, vilket gör att man missar otroligt mycket hemma. Många sjömän jag träffat, har missat födelsedagar, bröllop, begravningar, studenter och många andra stora händelser hemma på grund av sitt arbete. Och även om jag trivts bra till sjöss och tyckt om att ha världen som min arbetsplats, så känner jag inte alltid att det är värt uppoffringen, det är inte värt priset man får betala helt enkelt. Och det har varit jobbigt varje gång man behövt säga hej då till nära och kära för att vara borta X antal veckor eller månader till sjöss. Visserligen är det skönt att vara hemma långa perioder med full lön, men det är minst lika tufft att vara borta långa perioder. Som längst har jag varit borta fyra månader i ett svep, vilket var riktigt påfrestande – inte minst med tanke på att jag inte trivdes något vidare på just den båten.
Att man är borta långa perioder som sjökapten är väl egentligen ingen nyhet, det visste jag förstås redan när jag sökte in på sjöfartshögskolan. Men det var nog tuffare än jag räknat med att vara borta så pass länge som det är frågan om. Dessutom har jag nu en tillvaro iland som inte ”tillåter” att jag är borta långa perioder, utan jag skulle behöva välja en helt annan tillvaro om jag skulle vara till sjöss. Det är liksom en livsstil att vara till sjöss, en livsstil som jag i efterhand insett inte riktigt passar mig. Så jag kommer bli kvar på landbacken och hålla mig till att åka fritidsbåt om somrarna.

Sen kanske många tycker att det är slöseri med tid och energi att plugga till något som man sedan inte kommer att jobba med. Men ibland kanske man behöver testa någonting för att inse att man inte vill jobba med just det – jag har testat många yrken genom åren och först nu insett att jag hamnat rätt och hittat vad jag vill ägna mig åt framöver. Så att jag på ett eller annat vis vill jobba inom sjönäringen, det är en sak som är säker – men jag vill hålla mig på landbacken och inte vara borta flera veckor eller månader i stöten. Så nu kan jag få en del av båda världarna, jag kan få min beskärda del av sjönäringen och ändå vara kvar hemma hela tiden, komma hem efter varje arbetspass.
Så det är en hel del som faller bort när det gäller yrkesval för min del. Jag vill inte vara till sjöss och jag vill inte jobba med service, det är de två saker jag har lärt mig genom åren. Numera kan jag total panik bara över tanken att jobba med service och människor på ett eller annat sätt. Jag har gjort det i omgångar genom åren och insett hur oerhört otacksamt det är – folk tar sig sådan friheter när det kommer till hur man beter sig emot servicepersonal. På somliga servicejobb har jag mått fruktansvärt dåligt, inte minst när det kommit till arbetsplatser där man haft noll uppbackning av chefer och arbetsledning. Där jag jobbar idag har man visserligen en del med allmänheten att göra, men det är ytterst sällan någon är otrevlig. Och de gånger det händer, känner jag att jag har total uppbackning av mina chefer.

Nu känns det som att jag vid 47 års ålder gjord mina hundår i yrkeslivet och kan dra mig tillbaka och göra något jag tycker är riktigt roligt istället – och som passar mig perfekt utifrån arbetstider och allt annat som ska klaffa på en arbetsplats. Arbetssysslorna känns meningsfulla och stimulerande, arbetskollegorna är trevliga, ledningen stöttande, lönen okej och arbetstiderna passar mig som hand i handske. Så det kan inte bli så hemskt mycket bättre, eller hur?! Det enda jag möjligen kan klaga på är de långa resorna till och från jobbet, men det vet jag också är högst tillfälligt. Till hösten byter vi lokaler och då kommer jag inte längre behöva bil till och från jobbet, utan kan återgå till att åka kollektivt igen. Vilket enligt mig är både billigare, mer miljövänligt och bekvämare. Jag tycker det är så omständligt att ha bilen med ibland och man ska jag parkeringsplatser för att ha någonstans att göra av bilen medan man uträttar sina ärenden – eller vad man nu ska göra.
Vad gäller bilen, så är det i princip bara till jobbet jag använder den – och möjligen de gånger man ska storhandla något. Skulle jag inte ha bilen till jobbet, skulle den mest bli stående. Och där har vi min poäng med att inte skaffa bil så länge vi båda klarar oss bra med att åka kollektivt till och från jobbet. Då är det bättre att hyra bil de gånger man faktiskt behöver en – eller åka taxi, som vi också för en hel del. Men det blir i slutändan ändå billigare än att ha en bil.