Nu är arbetslöshet inte bara för filosofer

Det kan tyckas känslokallt att inte bekymra sig så mycket över att bli arbetslös från en dag till en annan. Jag kan förstå om somliga reagerar på att jag inte verkar ta hårdare än jag gör på att bli av med jobbet – inte minst med tanke på omständigheterna. Och jag ska väl villigt erkänna att det naturligtvis inte är roligt, oavsett omständigheter. Det är klart att jag hellre skulle ha ett jobb att gå till än att bara gå hemma och sjava hela dagarna.
Men till att börja med, känns det trots allt skönt att inte behöva gå till en arbetsplats där man inte har stöd av ledningen, där man mer eller mindre utsätts för utfrysning från cheferna (eller åtminstone en av dem). Av två onda ting, känns det som det minst onda att faktiskt sluta – förmodligen hade jag sagt upp mig själv om jag inte blivit uppsagd. Sen är jag trots allt inte särskilt oroad över om jag kommer få ett nytt jobb eller ej. Jag har en högskoleutbildning i bagaget, liksom bred yrkeserfarenhet från en rad olika branscher. Och så bor jag i en region, där det inte är särskilt svårt att få jobb, snarare tvärtom – i alla fall om man inte är särskilt kräsen. Det hade varit något helt annat om man bott på någon mindre ort i ett sådant här läge. Så nej, särskilt oroad är jag faktiskt inte – utan inom en ganska snar framtid tror jag mig ha ett jobb att gå till igen. Vad det blir återstår att se, men jobb kommer jag att få.

Det tar mer tid och energi än man kan tro att söka jobb, det gäller verkligen att ligga i för att hitta ett jobb. Man ska inte bara leta upp jobb att söka för att sedan knåpa ihop en jobbansökan att skicka. I många rekryteringsprocesser förväntas man göra olika databaserade tester, vilket i sin tur tar mycket tid och energi. Så det är mer eller mindre en heltidssysselsättning att söka jobb, det går inte att neka till. Sen är jag inte den kräsna typen när jag söker jobb i den situation jag befinner mig i. Prioritet nummer ett just nu är att komma tillbaka till arbetsmarknaden och det funkar inte att gå och vänta på drömjobbet med stort D. Vill man bära upp A-kassa, då får man leverera en motprestation i form av att komma tillbaka till arbetsmarknaden så snart som möjligt. Hittar man inte Drömjobbet direkt, då är det bara att fortsätta söka när man väl är tillbaka på arbetsmarknaden igen. Det finns trots allt inget som säger att man måste vara kvar på en och samma arbetsplats livet ut.
Sen finns det givetvis yrken inte heller jag skulle söka i slutändan, även om alternativet är att bli utförsäkrad. Även om jag inte kan vara kräsen när det kommer till jobb och även om jag faktiskt söker det allra mesta som jag är behörig till, så avstår jag några få yrken i mitt sökande. Dit hör till exempel jobb som telefonförsäljare, vilket jag absolut inte skulle kunna tänka mig att jobba med. Sen har vi vissa jobb som jag förmodligen bara skulle söka om alternativet var att bli utförsäkrad, dit hör jobb som städare, kundtjänstmedarbetare eller jobb i kassan i någon butik.

Sen älskar ju jag att plugga, att utbilda mig och lära mig nya saker och jag har lite smått börja fundera på om jag skulle ta tillfället i akt och börja plugga igen. Den stora nackdelen är dock att jag tagit de studielån jag kan ta och jag får inte ta mer, så jag måste lösa finansieringen på något annat vis i så fall. Men det hade varit roligt om man kunnat lösa försörjningen på något vis och plugga under ett tag igen. Vad jag vill plugga vet jag inte och jag skulle nog inte vilja hoppa på en flerårig yrkesutbildning igen. Men plugga under något läsår skulle inte vara fel, det skulle vara otroligt roligt. Och det skulle ju vara det perfekta tillfället att just nu ta chansen att vidareutbilda sig – om det går att lösa rent ekonomiskt. Det är väl något jag får ta med Arbetsförmedlingen när jag skriver in mig där och se om det finns någon hjälp att få den vägen kanske.
Något annat som vore väldigt roligt att göra, vore att vidareutveckla firman och kanske kunna göra det så pass bra att man kan leva på den. Exakt vad jag skulle erbjuda för tjänster vet jag inte, men det måste bli något mer än bara filmuppdrag – som inte går att leva på i långa loppet. Och där kanske också Arbetsförmedlingen kan vara till hjälp och komma med idéer och förslag på vad man kan göra i en firma. Vissa saker går bort, jag tänker inte erbjuda städtjänster eller ägna mig åt telefonförsäljning till exempel. Ska jag offra tryggheten i en fast anställning, då vill jag ägna mig åt något jag brinner för och verkligen tycker är roligt. Annars kan jag lika gärna ha ett vanligt jobb att gå till, så enkelt är det bara.

Jag väljer trots allt att se möjligheterna i den uppstådda situationen, att försöka se vad man göra istället vad man inte kan göra – eller gräva ner sig i det trista i att gå arbetslös. Just nu ägnar jag mig väldigt mycket åt min firma, min blogg och annat som jag tycker är roligt – givetvis vid sidan av att söka alla jobb jag hittar och som jag är behörig till. Som situationen har varit de senaste dagarna, har jag kunnat ägna mig på heltid åt firman – vilket ju är fantastiskt roligt. Jag passar på att njuta av att kunna ägna mig åt en hobby på heltid, även om jag givetvis vet att det är under en begränsad tid. Så fort jag är tillbaka på arbetsmarknaden igen, så blir det till att ägna sig åt firman på fritiden igen – och i den mån arbetstiderna tillåter naturligtvis.
Jag har sett hur uppdragen börjar dyka upp igen efter att det varit ganska lugnt på den fronten under de gångna veckorna. Men jag har varit med tillräckligt länge för att ha koll på under vilka delar av året det oftast är lugnt och när det är desto mer att göra. Och slutet av december och en bra bit in i januari brukar det vara lugnt och inte särskilt många uppdrag. Sedan är det en hyfsat jämn ström av uppdrag fram till midsommar ungefär. Från midsommar och under juli är det extremt lugnt, för att sedan sakta t-icka igång i augusti igen. Och sedan har det en rätt bra ström av uppdrag fram till jul. Jag har varit statist i 8-9 år vid det här laget, så man börjar ju liksom ha koll på när det finns uppdrag att ta eller ej.

Hade det bara varit mer pengar i att vara statist, hade jag gärna levt på det på heltid. Men som situationen är, så finns inte de pengarna. Även om jag tar alla uppdrag jag kan blir erbjuden, är det inte många tusenlappar man får ihop varje månad. Det är precis att min lilla firma går runt, att inkomsterna täcker utgifterna för bokföring, försäkringar och annat som behövs för att driva ett företag. Så leva på det går tyvärr inte, det är inte pengarna man är statist för utan för att det är roligt. Sen kan man ha åsikter om de dåliga ersättningarna, för utan statister blir det inga filmer eller serier – så enkelt är det.
Men jag tycker också att jag märkt en positiv utveckling när det kommer till ersättningen för att vara statist. Förr kunde man ofta se annonser, där man sökte statister för några få hundralappar för väldigt långa arbetspass. Men de allra lägsta arvodena tycks nu blivit avskaffade, man ser inte längre att det söks statister för heldagar för kanske 300 kronor. Arvodena är ett stort samtalsämne bland oss statister och man hör ofta statister säga hur de inte ens söker uppdrag med för dålig ersättning. Så jag tror att produktionsbolagen får svårare att få tag i statister om de erbjuder för dålig ersättning – vilket ju är en positiv utveckling. Även om man i första hand är statist för att det är kul, så är det klart att man ska ha en skälig ersättning för den tid man lägger ner på det hela.