En diet är ett urval av mat som får andra människor att gå ner i vikt

Det känns som att jag befunnit mig på någon form av diet i drygt 1,5 års tid. Jag började med att gå ut otroligt hårt när de kom till diet. Jag avstod allt kändes det som: socker, alkohol, fett – ja, allt som du kan tänka dig som får dig att gå upp i vikt. Jag höll nere på både storlek och antal när det kom till portioner mat, jag tränade hårt minst tre gånger i veckan. Sen försökte jag ta en liten paus i dieten över jul och nyår, men det gick väl inte fullt så bra som jag hoppats på. Jag hade gått ner tio kilo, men gick snabbt upp ungefär lika många kilo igen över helgerna.
Jag har sedan gjort flera försök att gå ner i vikt, men det har väl gått lite sisådär på det stora hela. Jag har försökt hålla nere på storleken och antalet på de portioner jag äter. Jag har försökt avstå socker, alkohol och fett – men går alltid upp igen av någon väldigt besynnerlig anledning. Det är väl bara så att jag måste hitta en strategi att bibehålla vikten när jag väl gått ner, så enkelt är det bara. Och det kanske är där mitt problem ligger, att inte kunna vara restriktiv nog att bibehålla vikten när jag väl gått ner.

Nu är jag inne på vilket-försök-i-ordningen-vet-jag-inte. Denna gång har jag gått till en dietist nu under hösten i hopp om att få lite råd kring hur vad man bör äta. Om jag fick så värst mycket hjälp vet jag inte, det var ganska konstiga råd jag fick. Att man ska äta lite och ofta har jag hört förr, men enligt den här dietisten skulle man äta inte mindre än sex gånger per dag – det vill säga frukost, lunch och middag med mellanmål däremellan och sedan avsluta dagen med kvällsmat. För min del skulle det betyda att jag förmodligen skulle äta mer än vad jag gör idag – och med största sannolikhet med resultatet att jag går upp ännu mer i vikt. Så jag håller mig nog till det sätt att äta som jag gör idag, äta lite men lite mer sällan helt enkelt…
Som komplement till dietisten, har jag börjat ta en medicin som har effekten att tarmen inte tar på fett. Och den har faktiskt givit effekt, i skrivande stund har jag gått ner drygt åtta kilo vilket jag är väldigt nöjd med. Enda nackdelen med medicinen är biverkningarna, som att jag blir väldigt konstig i magen. Jag får springa på toaletten stup i kvarten, på ett helt annat sätt än i normala fall. Men är det priset jag får betala för att gå ner i vikt, så får det väl vara så under en period – för trots allt är det ju något övergående, något jag får leva med under en begränsad tid.

Någonstans har jag trots allt koll på vad mitt ”problem” är när det kommer till vikten. Jag är barnsligt förtjust i snabbmat som pizza och hamburgare – och tycker att mat blir avsevärt mycket godare om man har i lite grädde. Sen är jag en höjdare när det kommer till att vara omåttlig, är det god mat tar jag gärna en portion till – och jag har svårt att bara ta en godisbit eller en öl. Därmed inte sagt att jag vräker i mig flera kilo godis eller blir stupfull varje gång jag tar en öl, men jag har svårt att hålla mig till enstaka bitar eller glas – utan oftast blir det lite mer än så. Och det är väl när det kommer till den biten, som jag måste vänja om mig litegrann och faktiskt bli mer måttfull – jag måste helt enkelt lära mig att inte glufsa i mig för stora mängder av sådant jag tycker om, utan vara lite mer måttlig.
Någonstans är ju inte medicinen jag tar något universalmedel heller, utan jag måste fortfarande tänka på vad och hur mycket jag äter. Medicinen skall tas i kombination med fettsnålare kost enligt ordinationen från läkaren – och jag får verkligen tänka till när jag väljer vad jag ska äta. Jag har skurit ner på snabbmaten, jag har skurit ner på portionernas storlek och antal – och försöker tänka på vad jag har i maten när jag gör hemlagat. Även i normala fall är det ytterst sällan jag går på McDonald’s och andra snabbmatskedjor, men numera gör jag det i princip aldrig. Pizza äter jag numera kanske någon gång per halvår – och nästa steg får bli att börja skära ner på grädde, socker och annat onyttigt i maten liksom avstå från godis och efterrätter.

Jag har trots allt börjat känna av de faktiska nackdelarna med att släpa runt på en massa kilon för mycket. Jag har börjat känna av höfter och knän och får ofta inflammationer i höftmusklerna, vilket för väldigt ont och jag får svårt att gå. Så blir jag snabbt trött i ryggen av att hålla igång och vara på benen, det är jobbigt att släpa runt på en massa kilon som man inte ska ha på kroppen. Så det är verkligen dags att försöka gå ner i vikt så mycket som det bara går. Jag har fortfarande ganska många kilo kvar till min målvikt, men jag är en god bit på väg att nå dit i och med att jag gått ner en hel del. Man ska ju helst inte gå ner i vikt för fort, det är det inte bra för kroppen och vikten blir då dessutom svårare att behålla sedan man nått sitt mål.
Sen tror jag inte på att hålla sig till någon diet för att nå sitt mål. Jag tror inte riktigt på att avstå helt från kolhydrater, fett eller vad det nu vara månne. Må hända att det kan vara bra att ”boosta” kroppen att gå ner i vikt genom en diet, men att leva så under en längre tid tror jag inte på. Så jag väljer bort LCHF, viktväktarna, 5-3 och andra dieter och håller mig till att äta det jag vill, men i små mängder och begränsat antal portioner. Jag tror personligen mer på att kunna äta det men vill, men i måttfulla mängder i kombination med att röra på sig ordentligt.

Min tanke var att köpa ett nytt gymkort för friskvårdsbidraget från Trafikverket nu efter årsskiftet, men det hanns aldrig med innan jag abrupt slutade för en dryg vecka sedan. För min bestämda uppfattning är att det inte bara har med mat att göra, utan även hur mycket man rör på sig. Och just det sistnämnda är jag otroligt dålig på om jag inte har en blåslampa i baken. Jag har slarvat otroligt mycket med träningen på sistone och skulle minst sagt behöva den där blåslampan för att komma igång med träningen igen. Men jag ska försöka komma igång med träningen igen – och hoppas på en ny arbetsgivare med frikostigt friskvårdsbidrag som jag kan utnyttja. Självklart kan jag betala min träning själv, men det känns lättare om arbetsgivaren betalar för det. 😜
Jag tänker ibland på hur klimatet var på arbetsmarknaden när jag började jobba i mitten av 90-talet. Hade jag då begärt att arbetsgivaren skulle betala för vad jag gjorde på fritiden, hade man förmodligen tittat på mig som om jag varit riktigt dum i hela huvudet. Idag tävlar nästan arbetsgivarna istället om vad man står för eller ej när det kommer till de anställdas fritid. Så det är verkligen skillnad när det kommer till vad arbetsgivaren står för om man jämför med hur det var för 30 år sedan. Då hade man aldrig stått för ett gymkort eller massage utanför arbetstid, det är en sak som är säker.