För en tid sedan var jag till läkaren för att få svar på min magnetröntgen. Det är något jag får stå ut med efter min operation 2014. Tio år pratar man om att jag får underkasta mig regelbundna kontroller innan man vågar formellt säga att jag frisk.
Vid den senaste magnetröntgen röntgades hela ryggraden, något man inte gjort vid tidigare kontroller då bara nacken och huvudet kontrollerats. Man hittade då mindre förskjutningar i nedre delen av ryggraden, som gick att härröra till den övervikt jag kånkar omkring på. Om jag inte går ner i vikt, finns risken att jag kan komma få problem med ryggen så småningom.
Får man ett cancerbesked – som jag fick 2014 – tänker man givetvis radikalt över sina levnadsvanor. Jag har helt slutat röka, dragit ner på min alkoholkonsumtion och tänker mycket mer på vad jag äter. Och jag tränar regelbundet, det är ytterst sällan det blir mindre än tre gymbesök per vecka. Framförallt träningen är något jag slarvat extremt mycket med genom åren. och det är egentligen först efter min operation som jag verkligen lagt manken till och börjat träna mer regelbundet.

Att jag behöver gå ner i vikt är väl egentligen ingen nyhet. Jag vet att jag borde gå ner åtminstone 20 kilo för att nå ungefär den vikt jag borde ligga på. Sen har jag svårt att tro på många av de dieter som vi ständigt matas med. Jag tror inte riktigt på att mer eller mindre ta bort vissa saker ur dieten. Däremot ska man givetvis vara mer måttlig med vissa saker än andra. Alkohol, fett och socker är väl exempel på sådant man ska ta det försiktigt med om man vill gå ner i vikt. Sedan ska man naturligtvis tänka på storleken på portionerna och hålla nere på mängden mat på tallriken.
Jag tror på att vara måttlig med vissa saker och att träna regelbundet för att hålla övervikten i schack. Nu har jag fått tipset från läkarna att lägga om min träning lite och det har jag verkligen kämpat med. Jag kommer hålla hårdare på att komma iväg till gymmet och att inte slarva med träningen. Jag kommer tänka ännu mer på vad jag stoppar i mig – och även på mängderna.

Men de är inte helt lätt när man har en stor svaghet för mat och sötsaker. Min karaktär sätts på hårda prov när jag försöker hålla nere på det jag tycker allra mest om. Träning har för mig alltid varit ett ont måste och inte något jag gör för att jag tycker det är roligt. Jag kan ibland avundas dem som tycker om träning, det skulle ju underlätta en hel del.
När jag jobbade inom Polisen, jobbade jag med flera träningsfreaks som spenderade en stor del av sin lediga tid på gymmet. Vissa var så träningsgalna att de gärna spenderade en del av sin semester i hotellets gym när de var utomlands. Själv skulle jag inte ens komma på tanken att gå till hotellets gym under en utlandsresa. Har jag semester, tar jag även ledigt från träningen. På gott och ont givetvis. Är jag hemma på semestern går jag givetvis och tränar, men inte om jag till exempel befinner mig utomlands.
Nu under pandemin bli det dock inte många utlandsresor, så det problemet har jag inte just nu i alla fall. Nu har jag dessutom ett schema i skolan som underlättar att komma iväg till gymmet. Flera gånger i veckan har jag möjlighet att komma iväg mitt på dagen, då det är relativt lite folk som tränar. I och med att man har begränsningar på hur många som får vara på gymmet samtidigt, blir det gärna kö om man kommer dit vid fyra-femtiden på eftermiddagen. Och med det väder som är, är det inte så kul att stå utanför och vänta på sin tur.

Jag kan ibland sakna hur kroppen var för 15-20 år sedan. Det är först efter 30-årsåldern som jag märkt att jag börjat lägga på mig en massa kilon kring midjan och att det är svårare att gå ner i vikt. Innan dess var det mycket lättare att påverka vikten i positiv riktning. Jag hade en period när jag var lite över 20, som jag gick upp en del i vikt. Då lade jag bara om mina matvanor lite – och vips försvann de extra kilona. Så enkelt är det inte idag, övervikten kring midjan är mycket svårare att bli av med än för några år sedan.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: