Beroende är att ge upp allt för en sak – tillfrisknande är att ge upp en sak för allt

För ett antal år sedan jag en sen kväll på tunnelbanan på väg hem efter jobbet. Klockan var runt midnatt och det var tämligen tomt på folk i tunnelbanevagnen. Men så ser jag en gravt alkoholiserad man komma ombord i vagnen och börja gå igenom den åt mitt håll för att sätta sig någonstans. Och jag tror alla känner igen känslan man får – att snälla, sätt dig inte i närheten av mig! Men vad gör han? Jo, han sätter sig mittemot mig, trots att det fanns gott om tomma platser runtom i vagnen. Av ren reflex, makar jag åt mig lite grann när han slår sig ner mittemot mig – både för att jag kände hur han luktade av en blandning av alkohol och kroppsvätskor, men också för att vara lite artig eftersom jag råkade breda ut mig litegrann. Han noterade uppenbarligen att jag makade åt mig, tittade upp på mig och säger artigt att ”Lugn, jag ska inte göra dig någonting!”. Jag hade en bra bit kvar att åka och efter några minuter började mannen prata med mig – under hela resan till Bagarmossen pratar vi om väder, vind, samhället och en del ganska privata saker. Han berättade att han hade en vuxen dotter som inte ville ha med honom att göra längre på grund av hans alkoholmissbruk – han hade försökt sluta dricka men inte lyckats. Begäret är starkare än förnuftet, som han så klokt uttryckte det. Så kom vi till Bagarmossen, jag reste mig för att kliva av medan mannen skulle åka vidare. Men så tog han tag i min arm, tittade mig i ögonen och sa ”Bli inte som jag, detta är inget liv!” – och så släppte han mig och vände sig bort. Jag klev av på min station och har sedan inte sett mannen igen.
Det har gått några år sedan jag träffade den här mannen, men tänker på honom ibland – och inte minst hur dömande vi är emot våra medmänniskor ibland. Han var alkoholiserad, javisst, men var fortfarande en människa – med ett människovärde precis som du och jag. Och han var inte så farligt onykter just vid det här tillfället, det gick att hålla ett vettigt samtal. Och jag funderar ibland på om han fortfarande är vid livet, om han har kunnat återuppta kontakten med sin dotter, om han lyckats sluta dricka och att förnuftet vunnit över begäret. Vi har många trasiga människor runtom i samhället och jag kan skämmas lite över mig själv ibland när jag tänker på hur man undviker dessa personer. Jag tänker på hur jag flyttade på mig när den här mannen satte sig mittemot mig på tunnelbanan, hur man ofta gör just så när en alkis kommer och sätter sig. Det var inte bara av artighet jag flyttade lite på mig, utan även av obehag över att just han satte sig där. Sedan visade han sig vara vettig, inte alls särskilt onykter och faktiskt trevlig att prata med – även om han hade ett sorgligt livsöde att berätta om.

Det är få saker i tillvaron som jag är riktigt rädd för, som jag verkligen känner en skräck inför. Men just att hamna i ett missbruk är något som jag kan känna enorm fasa över. Jag skulle verkligen inte vilja hamna i den situation som mannen ovanför hamnat i. Om han var hemlös eller ej förtäljde aldrig historien, men annars hade han förmodligen supit bort ganska mycket i livet – inte minst relationen till sin dotter. Och jag tänker på vad mycket alkohol och droger kan ställa till med, vilken misär det kan bli för dem som inte kan hantera alkoholen utan hamnar i ett svårt missbruk. Har ni sett filmen Svinlängorna som kom ut 2010? Filmen handlar om ett bostadsområde i Ystad som på 1960-talet fylls av invandrarfamiljer och låginkomsttagare. För Leena och hennes finska föräldrar med alkoholmissbruk är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, balkong och parkett. Föräldrarnas alkoholmissbruk sätter dock snabbt en rejäl prägel på tillvaron, en tillvaro i misär och stora mängder alkohol. De två barnen far naturligtvis väldigt illa av föräldrarnas drickande, pappan som misshandlar mamman och allt annat som medföljer i missbruket. Det som är beklämmande är att filmen delvis bygger på sanna historier, historier som författaren till boken som med samma namn samlat på sig under år som tjänsteman på socialtjänsten. Och den här familjen är naturligtvis inte unik, utan det finns många som är just så här dysfunktionella runtom i världen. Det är just sådant jag själv är så rädd för att själv hamna i, att själv ställa till det på detta vis genom att inte sköta alkoholen på ett sunt sätt.
Vi har inte direkt något alkoholmissbruk i familjen, så att jag lider extra stor riska att själv bli alkoholist – och jag har inte sett det på nära håll för egen del, så jag vet inte riktigt var rädslan kommer ifrån. Men det ligger kanske i att jag inte vill tappa kontrollen över min tillvaro, att jag är rädd för att förstöra en massa relationer och så vidare. Och med stigande ålder har jag blivit alltmer mån om min hälsa, det har blivit viktigare att ta hand om sig själv, att faktiskt förbättra oddsen att inte dö i förtid – och där spelar ju förstås alkoholintaget en viktig roll. Det är inte bara matvanor, tobaksvanor, motion och liknande som spelar roll för att man ska må bra – utan även hur mycket alkohol man dricker. Så med åren har nog rädslan över att tappa greppet om sitt drickande ökat och jag har blivit noggrannare med när och hur mycket jag häller i mig.

Sen hoppas jag innerligt att folk säger till om de märker att jag börjar dricka för mycket, om folk märker av att jag sakta börjar glida över gränsen till vad som kan vara ett missbruk och en överkonsumtion. Där har vi nog nästa sak som åtminstone vi svenskar skulle kunna bli bättre på, nämligen att faktiskt säga ifrån när det verkligen behövs. Och vi måste kunna säga ifrån även när det känns obekvämt och man riskerar att stöta sig med någon. Jag vet inte hur jag själv skulle förhålla mig till att en person i min närhet började dricka för mycket – det skulle förmodligen kännas obekvämt att ta upp ett sådant ämne, men jag hoppas att jag har mod nog att göra det. Hur jag själv skulle ta emot att att någon ”lade sig i” mitt drickande vet jag inte – men jag hoppas naturligtvis att jag tar till mig av vad folk säger. Sedan finns det förstås alltid vissa riskfaktorer kring våra vanor, alla har vi våra laster – så enkelt är det bara. Själv har jag alltid haft svårt att bara ta ett eller två glas och sedan vara nöjd med det. Då tycker jag bara att jag blir trött och kissnödig. Sedan behöver det inte betyda att jag alltid blir på fyllan när jag dricker, men visst tar jag oftast lite mer än ett eller två glas, så är det – och jag låter hellre bli än att bara ta något enstaka glas.
Det ska naturligtvis mycket till innan man blir som mannen på tunnelbanan här ovanför. Men visst kan man fortfarande ha ett riskbeteende när det kommer till somliga saker, även utan att det blir ett missbruk av det. Och det är väl det jag hoppas, att det i alla fall inte tippar över till ett riskbeteende, att det inte tippar över till någon form av missbruk överhuvudtaget. Är man bara medveten om riskfaktorerna, om att hålla koll på varningssignalerna så minimerar man i fall riskerna att hamna i ett missbruk. Sedan kan man aldrig gardera sig helt och hållet, det tror jag faktiskt inte – men man kan minimera riskerna bara genom att hålla kolla på eventuella varningssignaler.