Att blogga är att tänka högt – fast i text

Att blogga har för mig blivit ett skapande, något som inte bara är att slänga ihop en text om dagen. Jag är allt petigare med vad jag lägger ut på bloggen och allt noggrannare med att korrekturläsa. Det ska inte vara några stavfel eller grammatiska fel – och texterna ska vara lättlästa och lättförståeliga för alla. Sedan har jag med tiden lärt mig att skriva ”vattentäta” texter – det vill säga texter där alla motargument redan besvaras. Det ska liksom inte gå att komma med motargument i efterhand mot det som står i texten. För tro mig, man kan få de mest idiotiska kommentarer på inlägg ibland. Inte minst om man skriver om politik eller religion, då haglar kommentarerna tätt. Och då gäller det att det inte finns några kryphål som meningsmotståndare kan utnyttja. Men jag har också kommit fram till att jag behöver rätt miljö att sitta i för att få rätt inspiration – det funkar inte att sitta var som helst. Det går bra att sitta på de flesta fik, barer, hemma och ute i stugan – men sitter jag i jobbets övernattningslägenhet kommer inte inspirationen till mig, det är rent hopplöst att få ut ett enda ord. Medan om jag sitter med en kaffe på ett fik, en drink på en bar – eller i sommarstugan med utsikt över öns småbåtshamn – då sprudlar orden ur mig och jag får knappt stopp på produktiviteten. I vissa perioder har jag ett tiotal fördaterade inlägg liggande i väntan på att publiceras dag för dag – i andra perioder får jag knappt ihop till ett dagligt inlägg. Detsamma gäller när jag sitter i uppehållsrummen till de filminspelningar jag går på, då är kreativiteten på topp – kanske för att man tar fram sin kreativa sida när det ändå är dags att filma. Under filminspelningarna kan jag nästan bli irriterad när jag sitter och skriver och plötsligt blir kallad till set för att det är min tur att filma. Om väntan på set blir för lång och jag inte har möjlighet att sitta sitta vid datorn, då tycker jag det hela bara är slöseri med tid. Tänk så mycket jag kunnat få gjort vid datorn om jag fått sitta där istället för att bara vänta på set?!
Vissa gånger funderar jag nästan över om jag blivit beroende av att få ut inlägg på bloggen, för jag klurar väldigt mycket över innehåll att publicera och sitter en stor del av min lediga och vakna tid just vid datorn. Självklart gör jag väldigt mycket annat också vid datorn när jag sitter här, men just bloggen tar i perioder väldigt mycket tid. Självklart är det en överdrift att börja tala om ett beroende, men ibland blir jag full i skratt när jag tänker på hur mycket tid jag lägger på en blogg som egentligen inte ger några större inkomster rent ekonomiskt. Det enda bloggen innebär är egentligen en jäkla massa jobb, så jag borde kanske tänka över hur mycket tid jag lägger på den. Men jag resonerar att jag bloggar för att jag tycker det roligt och gillar att skriva – inte för att dra in en massa pengar. Om jag tjänat stora pengar på bloggen hade det naturligtvis varit ett stort plus, men det är och förblir inte därför jag ägnar timmar av min lediga tid åt att publicera inlägg varje dag. Mina besökssiffror har ökat på senare tid, det har de, men det är fortfarande inte sådana siffror att jag tjänar några stora pengar på att blogga. Utan nu återstår enbart nöjet i att skriva och att få ut några inlägg i veckan – helst varje dag, även om det inte är något krav. Ingen kräver ett visst antal inlägg av mig, utan jag bestämmer själv hur tätt jag ska publicera inlägg. Så det bara jag själv som ställer krav på ett visst antal inlägg och att jag under optimala omständigheter publicerar dagliga inlägg.

Bloggen har blivit en given del av min tillvaro med tanke på att jag bloggat i närmare 20 år vid det här laget. Jag har inga som helst planer på att sluta, bloggen har blivit en alldeles för given del av tillvaron för det. Förr eller senare kanske jag tröttnar och bestämmer mig för att lägga ner bloggen, men de planerna finns inte än så länge. När jag började blogga, var det inte ett helt populärt socialt media – inte minst bland dem som ansåg sig ha blivit ”uthängda” på bloggen. Jag minns hur jag vid ett tillfälle blev uppkallad till dåvarande rektorn på Sjöfartshögskolan, som tyckte att han blivit felciterad i ett inlägg jag skrivit. Detta trots att det aktuella citatet var urklippt direkt från ett mejl han skrivit till mig. Att jag blev JK-anmäld för förtal av Däckhuset i Kalmar har jag varit inne på flera gånger vid det här laget, så den storyn behöver jag inte dra en gång till. I dagens läge är är företag och privatpersoner så pass vana vid sociala medier att ingen kanske riktigt reagerar på att bli omnämnd på en blogg, även om det är i negativa sammanhang. Det har liksom bara varit för företag och ”offentliga” personer att vänja sig vid att man ibland blir omnämnd under mindre smickrande omständigheter i sociala medier – precis som det ibland sker i vanliga medier. Däremot har jag den hårda vägen lärt mig att vi inte kommit särskilt långt när det kommer till att exempelvis blogga. Detta sedan jag fick min provanställning avbruten hos Trafikverket för cirka 2,5 år sedan – delvis med hänvisning till min blogg. Jag trodde trots allt att vi kommit lite längre än så på 2020-talet, men uppenbarligen har vi inte det. För min del är det ingen skillnad mellan att driva en blogg och att exempelvis vara väldigt aktiv på Facebook, X eller TikTok. Men för Trafikverket är det tydligen en enorm skillnad. Tittar man på lagstiftningen, så var Trafikverket ute på mycket hal is när man avslutade min anställning med hänvisning till bloggen. Om jag exempelvis kritiserat min arbetsgivare på bloggen, lagt ut sekretesskyddade uppgifter eller liknande – då hade uppsägningen varit befogad – men jag anser inte att den var det i här läget. Jag är säkerhetsprövad även hos min nuvarande arbetsgivare, men de har inte sagt ett smack om min blogg – trots att de är fullt medvetna om att jag bloggar. Det finns självklart saker jag inte skulle – och inte får – lägga ut, men så länge jag håller mig inom de ramarna så får jag blogga och fortfarande ha en vanlig anställning.
Jag diskuterar ytterst sällan mitt jobb på bloggen, utöver att jag ibland kan nämna att jag är långledig eller i allmänna ordalag kan kommentera några intensiva arbetsdagar på jobbet. Men jag skulle aldrig diskutera problem på arbetsplatsen, hänga ut kolleger ens utan namn, diskutera hur våra lokaler ser ut eller lägga ut bilder från jobbet. Hur frestande vissa saker ibland än kan vara, eftersom jag trivs så bra som jag gör på jobbet – jag har inget negativt att säga om min arbetsgivare, anställning, kolleger eller liknande. Men frestande är det ibland att omnämna mitt jobb i positiva ordalag i större utsträckning än vad jag gör, men jag avstår eftersom jag vet att det inte alltid är lämpligt. Och exakt samma inställning har jag haft under alla tidigare anställningar jag haft, inklusive hos Trafikverket. Jag hade en gedigen säkerhetsprövning i bagaget hos Polisen, men ingen sa något om min blogg – som man mycket väl kände till. Detsamma gäller nu hos Sjöfartsverket. Den enda gång bloggen ställt till med problem har varit hos Trafikverket, där man blev skitnödiga så det brakade om det när det kommer till att ha en anställd som bloggar. Själv undrar jag varför man inte gått på dem som varit aktiva på Facebook lika hårt? Vad hade hänt om jag varit aktiv på TikTok eller X? Hade det givit samma konsekvenser? Sen hänvisade Trafikverket även till min medicinering med antidepressiva mediciner, som man uppenbarligen tyckte låg mig i fatet. Hade man tyckt att det varit samma sak om jag åt mediciner för högt blodtryck? Eller om jag haft diabetes eller reumatism? Det hade varit intressant att få veta trots allt, inte sant?! Eftersom jag aldrig gjort någon hemlighet av att jag bloggar eller mina mediciner, så har trots allt Trafikverket brustit i sin rekrytering om just sådana detaljer är så fruktansvärt känsliga om man ska jobba där. I min CV finns en länk till min blogg – och på min blogg är det lätt att hitta inlägg om vad jag tar för mediciner. Så vill man inte anställa deprimerade bloggare, då skulle jag aldrig ha erbjudits en anställning överhuvudtaget.

Så jag är inte bara noggrann med korrekturläsning, stavning och grammatik – jag är även noggrann med vilka ämnen jag tar upp. Jag lägger inte ut information om eller bilder på personer som inte givit sitt uttryckliga tillstånd det hela (även om jag gör vissa undantag på en punkten), jag diskuterar inte mitt jobb alltför ingående (utan undantag) – bland annat. Jag är rädd om mitt jobb och vill inte bli av med det, av flera anledningar. Så har jag alltid resonerat och kommer inte diskutera mitt jobb med några detaljer oavsett hur mycket folk tjatar om det. 😊 Nu har jag inte blivit utsatt för några sådana påtryckningar, men jag skulle inte offentligt besvara några frågor kring mitt arbete – sådant behåller jag för mig själv. Vissa saker är det sekretess på, andra saker är av övriga anledningar rent olämpliga att lägga ut i ett öppet forum på nätet. Hade jag haft några som helst problem på jobbet, hade jag tagit det med facket, arbetsgivaren, kolleger eller annan lämplig instanst – men inte diskutera det på nätet. Ett sådant beteende är rent olämpligt och skulle i förlängningen kunna leda till avsked om man har otur. Och jag vill inte bjuda på ett tillfälle att avsluta min nu fasta anställning på Sjöfartsverket – vill de avsluta min anställning ska de få kämpa för det. Sen kan man naturligtvis få tillsägelser och varningar för att man inte skött sin lojalitetsplikt gentemot sin arbetsgivare. Man kanske inte nödvändigtvis blir av med jobbet för att kritisera sin arbetsgivare offentligt eller skriver om problem på arbetsplatsen på en blogg – men en varning kan man mycket väl få. Och även det vill jag gärna undvika om det är möjligt.
Jag baxnar ibland när jag läser somliga bloggar och där bloggaren väldigt detaljerat kan diskutera sin arbetsplats på bloggen. Jag har läst inlägg där bloggaren uttryckt sig på ett sådant sätt att man förstått både vilken arbetsplats det rör sig om och vilka personer som bloggaren syftar på – bara man är lite insatt i vilka personer som finns på arbetsplatsen. Och då har bloggaren kommit med kritik emot arbetsgivaren eller diskuterat kolleger på ett väldigt kritiskt sätt, vilket jag har svårt att se att det skulle vara helt kompatibelt med den lojalitetsplikt man trots allt har gentemot sin arbetsgivare. Jag är själv inte bitter över uppsägningen ifrån Trafikverket, dock har jag inga planer på att söka mig tillbaka till just den avdelning som jag fick sparken ifrån bland annat med hänvisning till bloggen. Min enda uppfattning kring det som hänt är att jag trott vi kommit längre än så här vad gäller sociala medier och att Trafikverket var ute på svag is när man avslutade provanställningen på de grunder man gjorde. Jag har inte diskuterat min arbetsplats, mitt arbete eller något annat på ett sätt som kan vara skadligt för exempelvis Trafikverket eller mina dåvarande kolleger – så jag ser inte bloggen som något som skulle leda till en uppsägning. Och det lustiga i kråksången är att både Sjöfartsverket, Securitas och Polisen gjort en helt annan bedömning kring att jag är bloggare – trots att jag varit/är säkerhetsprövad hos samtliga arbetsgivare. Så Trafikverket har minst sagt en läxa att göra i sammanhanget.