I natt ska jag göra mitt första hela nattpass sedan januari – och dessutom på min helt nya tjänst. Det kommer bli något av en rivstart och jag ska göra tre hela nattpass på rad. På det stora hela känns det positivt att sakta börja återgå till en normal vardag igen, att snart arbeta heltid och faktiskt inte gå på sjukpenning längre. Framförallt för att man blir firare på många sätt, men också rent ekonomiskt.
Sen ska det bli kul med nya arbetsuppgifter, även om jag är kvar hos samma arbetsgivare. Ombyte förnöjer och det är kul att emellanåt byta arbetsmiljö. Jag kommer vara på ett nytt ställe med nya arbetsuppgifter, vilket känns oerhört spännande. Nu ska jag gå dubbelt under några dagar för att lära mig alla nya rutiner och sysslor, sedan om någon vecka är jag klar och kan börja arbeta på egen hand. Nu ska jag vara resurs som det kallas och vara lite allt-i-allo helt enkelt och gå in där det är luckor och täcka upp för kollegor. Det betyder att jag ska kunna lite mer och får en mer varierande tillvaro.

Som extra bonus kommer jag få kortare resväg till jobbet, vilket ju inte gör ont. Som jag haft det på sistone, har jag haft en dryg timme från dörr till dörr, vilket är lite i längsta laget. Runt en timme är visserligen inte helt ovanligt i Stockholm, framförallt om man åker kollektivt. Men jag sen tidigare arbetsplatser vant mig vid kortare resväg och blivit lite bortskämd tror jag. Så nu har jag svårt att vänja mig vid en dryg timmes resväg till jobbet.
Jag tänker tillbaka på den tid då ja hade nästan en och en halv timme till jobbet från dörr till dörr. Det var kämpigt och inte helt lätt alla gånger. Det var för drygt 20 år sedan, när jag precis flyttat till Stockholm och bodde i utkanten av Upplands Väsby medan jag jobbade i Danderyd. Trots att det egentligen inte är särskilt långt mellan Väsby och Danderyd, så är det problemet att åka på tvären i Stockholm – det går helt enkelt inte. Och då hade jag helt enkelt inte ekonomi för att skaffa bil heller, det fanns det liksom inga direkta pengar till.
Numera finns ekonomin, men någonstans har det suttit långt inne att skaffa bil ändå. Jag kan inte låta bli att tänka på allt roligt man kan göra för pengarna som en bil kostar varje månad. Det skulle äta upp väldigt mycket av våra marginaler varje månad med en bil. Men nu, när det blir närmare till jobbet, försvinner behovet av bil i vardagen och jag tänker att man kan fortsätta att hyra bil de gånger som tillvaron helt enkelt inte funkar utan bil.

När jag nu börjar gå upp i arbetstid, får jag liksom börja tänka till lite mer kring mina dagliga rutiner. Jag har liksom vant mig vid att inte vara vaken om nätterna och jobba, utan byggt upp rutiner kring att vara ”ledig” och själv lägga upp min tid. Sista natten innan första nattpasset, brukar jag sitta uppe så sent jag bara orkar för att vrida lite på dygnet innan jag ska börja jobba. Sedan sover jag ut så länge som möjligt på dagen för att inte bli trött innan första nattpasset knappt har börjat.
Jag inser att jag byggt upp en ganska behaglig dygnsrytm under min sjukskrivning och varit i säng i hyfsat bra tid på kvällarna och vaknat i ganska skaplig på morgnarna. Nu slår jag sönder dygnsrytmen jag byggt upp och ska återigen börja vända och vrida på dygnet fram och tillbaka. Samtidigt tycker jag om att jobba natt, det gör mig egentligen inte särskilt mycket att vara vaken om nätterna. Men det går inte att undvika att det tar på krafterna att vrida fram och tillbaka på dygnet. Man blir trött, det blir även jag – hur mycket jag än tycker om att vara vaken om nätterna.
Men det är lite rogivande på något vis att vara vaken när alla andra sover. Det är något speciellt med att bege sig till jobbet när de flesta andra går och lägger sig, för att sedan åka hem och sova när folk är på väg till jobbet. Jag brukar ofta tänka att många av dem jag ser på tunnelbanan nog är minst lika trötta som jag är, men med skillnaden att jag strax får krypa ner i sängen för att sova.

Så jo, på det stora hela känns det nu bra att börja göra hela pass igen. Som det varit under de gångna veckorna, har jag lagt nästan lika mycket tid på resor till och från jobbet som jag lagt på att jobba. Nu jobbar jag lite mer sällan, men gör istället hela pass vilket ger ett väldigt behagligt schema under en tid. Hade ekonomin tillåtit, hade jag gärna gått ner i arbetstid och jobbat runt halvtid hädanefter. Men det är nog få förunnat att kunna jobba deltid för att man vill och fortfarande ha en bra ekonomi.
Så jag får nog acceptera att jobba heltid fram tills jag vinner på lotto eller liknande. Det vill säga fram tills jag går i pension med största sannolikhet.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: