En fullspäckad tillvaro i sus och dus

En dryg vecka har jag kvar på deltid och går sedan upp på heltid igen efter att ha varit sjukskriven på hel- och deltid i flera månader. Det kommer känns konstigt att vara tillbaka på heltid igen och plötsligt inte så mycket tid som jag vant mig vid att ha de gångna månaderna. Men det känns också skönt att vara tillbaka på heltid och inte behöva tänka sig för hur mycket man planerar in i vardagen. De gångna månaderna har jag ständigt frågat mig vad Försäkringskassan godkänner att jag gör respektive inte gör för att jag ska få behålla min sjukpenning. Hur mycket vågar jag planera in utanför arbetstid innan Försäkringskassan anser att jag är tillräckligt frisk för att istället jobba heltid? Samtidigt har sjukvården kommit med rådet att jag ska försöka leva så normalt som möjligt, så det har varit en svår balansgång.
Men om en vecka är jag tillbaka på banan igen och lägger upp min tid helt och hållet på egen hand. Och jag har rean börjat planera in saker framöver och föra in både det ena och andra i almanackan. Jag är sådan som gärna vill ha en så fulltecknad kalender som möjligt, då mår jag som bäst. Så ju närmare jag kommer att jobba heltid, ju mer kommer jag att fylla min kalender med, så enkelt är det bara. Nu har jag ingenting som begränsar mig och håller mig tillbaka.
Och jag är verkligen redo att återgå till heltid igen. Sviterna efter strålbehandlingen är borta, jag kan gå normalt och är inte fumligare på händerna än normalt. Det var mycket i kroppen som inte samarbetade på önskvärt sätt under och strax efter strålbehandlingen. Urinblåsan var en sådan kroppsdel till exempel. Det var flera gånger det hände att jag inte hann till toaletten i tid, utan istället blev det en liten olycka. Något som inte hänt mig sedan jag var liten, det vill säga på närmare 40 år.

Nu har jag börjat hitta sker att planera in så långt fram som i mars månad. Sakta börjar kalendern fyllas med diverse saker igen, både måsten och nöjen. Jag tillhör den gamla skolan, som inte planerar in saker i telefonens kalender, utan skriver upp allt i en Filofax. Det är på något vis lättare att få en överblick på saker och ting på så vis tycker jag.
De kommande månaderna har jag inte mindre än fyra 40-årsfester inplanerade vilket känns jättekul. I mars lutar det åt en kryssning, vilket ska bli väldigt kul. Sist jag åkte på kryssning, var det med min sjuårige systerson så blev det inte direkt så mycket festande. Då hade jag ansvar för ett litet barn och kunde inte släppa loss som man kan göra i normala fall. Denna gång blir det en kryssning i vuxet sällskap och då blir det något helt annat.

Nu ska jag även blåsa liv i min enskilda firma, som ju legat i träda under sjukskrivningen. Jag har redan börjat vända mig om efter nya uppdrag och hoppas på att kunna börja boka in uppdrag om någon vecka. Det känns verkligen jättekul att återgå till att kunna gå på filminspelningar och göra en massa annat som hör företagandet till. Under sjukskrivningen har jag bara haft den tråkiga biten av att vara egenföretagare, saker som bokföring och betala vissa räkningar som ju fortfarande måste betalas även om jag inte haft några uppdrag. Men nu kan jag förhoppningsvis även börja kunna få lite inkomster på firman också, vilket är ett bra tillskott till ekonomin. Det är inga stora summor jag tjänar på firman varje månad, men några tusenlappar extra blir det ändå varje månad. Jag har verkligen saknat de pengarna under sjukskrivningen, det hade varit ett bra tillskott att kunna dra in lite extrapengar. Men jag har helt enkelt inte vågat eftersom det skulle kunnat räknas som att jag arbetat – och jag skulle därmed ha riskerat min sjukpenning.

Det gäller dock att passa sig och inte planera in för mycket. Jag hade en period för några år sedan, då jag planerade in oerhört mycket och kalendern var fullklottrad i princip varje dag med arbete, möten, filminspelningar och diverse nöjen. Till sist pallade kroppen och psyket inte längre och jag gick in i väggen med buller och bong. Det blev en lång sjukskrivning och tog lång tid innan jag återhämtade mig från traumat. Så numera är jag lite försiktigare med att planera in massor med saker och ser till att det även finns tid för återhämtning. Jag är noga med sköta saker som sömn, mat och vila. Vissa dagar planerar jag medvetet inte in något, bara för att kroppen ska få tid att återhämta sig. Det är inte bara sömn som ger vila, utan även att faktiskt inte göra så mycket vissa dagar.
Jag vill till varje pris inte gå igenom en utbrändhet till, alla som varit där vet hur jävligt det kan vara. Det är sådant man måste ha upplevt för att förstå hur det faktiskt är. Jag kommer själv väldigt väl ihåg den dag då utbrändheten slog till – och det kom verkligen så plötsligt som man säger att det gör. En lördagskväll tog jag mig plötsligt inte upp ur soffan, bara grät och fick panikångest. Just den kvällen satte det sig även på magen och jag trodde att jag höll på att få en magsjuka. Det onda i magen gick dock över, men de andra symtomen dröjde sig kvar under flera månader.
Jag lärde mig min läxa och nu planerar jag inte in lika mycket, utan ser till att det finns tid för återhämtning. Det är liksom inte värt besväret att gå in i väggen ytterligare en gång.