allkonstnarenFörst när det är alldeles försent inser hur fort livet och tiden passerar. Det är nästan hissnande när man tänker tillbaka på saker och inser att vissa minnen kan vara 30-35 år bort. Själv tänker jag 90-talet inte ligger särskilt långt bort i tiden, men trots allt är det 25 år sedan jag tog studenten 1996 – och 28 år sedan jag 1993 gick ut högstadiet. Det är snart 40 år sedan jag blev storebror för första gången, vilket är ett av de allra första och riktigt tydliga minnen jag har. Var har liksom all tid tagit vägen? Det är först på senare tid jag börjat inse sanningshalten i vad de vuxna sa till en när man var liten, att tiden går fort – och dessutom allt fortare med åren. När man var liten skrattade man mest åt det hela och tyckte att man hade ett oändligt långt liv framför sig. Nu, som vuxen, inser man med besked hur kort livet faktiskt är och vilken begränsad tid man trots allt har på jorden. Krasst räknat har jag levt lite drygt halva mitt liv om man ska efter genomsnittslivlängden för män. Och med tanke på hur fort första halvan av livet gått, vågar jag bara fantisera om hur fort nästa halva kommer att gå.
Och med tanke på vilken begränsad tid man har på sig under sitt enda liv, tänker jag ofta på hur mycket tid vi lägger på saker som arbete och utbildning. Det kanske är en sak att lägga mycket tid på sitt arbete om man har förmånen att arbeta med något som man verkligen brinner för. Men när det är som för de flesta av oss – att arbete är något man måste göra för att få ihop till brödfödan – känns det nästan absurt att man jobbar så pass mycket som man gör. Hade ekonomin tillåtit hade jag inte haft något emot att åtminstone gå ned i arbetstid och istället lägga tid på resor, relationer och hobbys.
Med åren har jag själv börjat inse alltmer vad som är viktigt i tillvaron, vad som ger en meningsfull tillvaro. Tyvärr spelar ju ekonomin in, man är rätt beroende av en okej inkomst för att faktiskt ha råd med vissa saker. Jag är väldigt svag för det där med att resa och det är ju så långt ifrån gratis man bara kan komma. Sen har jag börjat värdesätta ledighet mycket mer än vad jag gjort tidigare. Inte bara för att få återhämtning mellan arbetspassen, utan också för att få tid till sådant jag brinner för och tycker om att göra. Så den ekvationen går tyvärr inte riktigt att lösa – nämligen att jobba lite som möjligt för så mycket pengar som det bara är möjligt. Och jag tror knappast ensam om att vilja ha en sådan tillvaro, eller hur?! Jag hymlar inte med att jag rakt av skulle säga upp mig om jag vann en storvinst på Lotto. Sen skulle jag inte gå hemma och pilla naveln hela dagarna, istället skulle jag säkerligen jobba volontärt med saker som välgörenhet, jag skulle ägna mig åt min hobbys som musik, film och att skriva. Och säkerligen resa en hel del.
Sen får man glatt erkänna att det inte är helhjärtat roligt att samtidigt som man börjar inse hur kort och bräckligt livet trots allt är som man också börjar känna av att åldern tar ut sin rätt. Man orkar inte lika mycket som för 20 år sedan, jag måste i större utsträckning skriva upp saker och jag börjar känna av att hörseln börjat bli sämre. Inte så att jag hör dåligt, men min sambo klagar ibland på att jag har TV:n på för högt och jag har ibland svårt att uppfatta vad folk säger.
Tänk vad behändigt det skulle vara om man var 20-25 år yngre, men med samma livserfarenhet som man har när man 40+?! Kanske skulle man då i större utsträckning ha passat på att göra saker, att njuta av livet?
Det är väl inte så att jag känner av någon ålderskris, men det är inte helhjärtat glatt att märka att kroppen är äldre än vad jag mentalt känner att jag är. Att inte orka lika mycket, ha svårare att komma ihåg saker och så vidare… Det får en att fundera lite över meningen med livet – om meningen är att lägga en så stor del av sin tid och energi på att arbeta istället för att njuta av livets goda sidor. För somliga kan arbetet absolut ge en mening i livet, om man känner att man jobbar med något meningsfullt. Jag tänker själv att meningen med livet individuellt, att var och en får skapa sin mening med sitt liv. För somliga kan jobbet vara en stor del av livets mening, för många andra är det andra saker som ger livet mening. Jag kan tänka att jag kanske nu hittat ett jobb som kan ge någorlunda en bra balans mellan jobb och fritid. jag har många långledigheter på regelbunden basis och en helt okej lön, som gör att jag har råd att unna mig saker under mina ledigheter. För för mig är meningen med livet inte att jobba, utan att ha möjlighet till en meningsfull fritid.
