filosofi

Filosofi

Tacksamhet

Jag hör säkerligen till den skara människor som klagar lite för ofta. Det är lätt att glida in i fotspåren att klaga på småsaker, trots att man egentligen har det väldigt bra. För trots allt har vi det väldigt bra i trygga Sverige, även om det ibland känns som det rakt motsatta. Man ser ökat gängvåld, neddragningar i de sociala skyddsnäten och skenande arbetslöshet. Visst fasen finns det problem som måste lösas, det tänker jag inte neka till.
Men för den sakens skulle ska man faktiskt inte glömma hur bra vi har det på det stora hela. Sverige är fortfarande ett relativt tryggt land med bra social välfärd och förhållandevis låg arbetslöshet – om man väljer att jämföra oss med många andra länder. Så ja, jag vill vidhålla att vi faktiskt har det väldigt bra. Och när det känns som mörkast, försöker jag vara tacksam för det jag faktiskt har.

Filosofi

Tills döden skiljer oss åt

Jag brukar ibland tänka på en händelse, när jag precis påbörjat min karriär som civilanställd inom Polisen. Då jobbade jag med en karl i 55-årsåldern, vi umgicks aldrig utanför men vi tyckte båda om att jobba kvällsskift så vi jobbade ofta samtidigt. En kväll när vi jobbade ihop, stod vi ute på arbetsplatsens uteplats och rökte. Han hade då precis tagit beslutet att nyttja möjligheten att gå lite tidigare i pension, berättade han. Han skulle gå vid 60 års ålder och hade med andra ord bara några få år kvar att arbeta. Jag såg verkligen hur han myste, när han berättade om allt han skulle göra. Han var frånskild och barnen utflugna, han skulle sälja lägenheten i Stockholm och flytta till sommarstugan i Jämtland på heltid. Efter pensioneringen skulle han lägga sin tid på allt sådant som han inte hunnit med när han jobbat. Han skulle fiska, jaga och resa – och det syntes på honom hur mycket han såg fram emot sin nya tillvaro som pensionär.
Även dagen efter skulle han jobba kväll, men dyker plötsligt inte upp på jobbet – och svarar inte i telefon när arbetsledningen ringer. Rutinen inom Polisen är då att man skickar en patrull till hemadressen, vilket också skedde den här gången. Patrullen når fram, men ingen öppnar när man ringer på dörren. Patrullen tar beslutet att ta sig in i lägenheten – för att hitta honom död i soffan. Obduktionen visade att hjärtat lagt av och han tycktes mer eller mindre bara ha sjunkit ihop där han suttit på sin plats i soffan.

Filosofi

Slöseri med tid

Vår tid är mer dyrbar än vi oftast inser har jag en känsla av. Vi lägger tid på de mest onödiga saker i vår tillvaro, när vi istället borde ägna oss åt sådant som verkligen betyder något. Vi tillbringar en stor del av vakna tid åt att arbeta, vilket givetvis är helt okej om du brinner för ditt jobb och jobbar med något som verkligen betyder något för dig. Men för de flesta av oss är jobbet kanske lite mer av ett ont måste för att man ska kunna betala hyran varje månad. Personligen skulle jag förmodligen avstå arbete helt och hållet om ekonomin tillät det.
Nu vill jag inte ge sken av att jag vantrivs på mitt arbete, tvärtom. Inte minst är det ett arbete som ger möjlighet att ha en meningsfull fritid. Men hade jag haft möjligheten att inte jobba alls, hade jag alla dagar i veckan valt den. Utan att tveka – och så tror jag att många resonerar. Sen är det skillnad på att inte arbeta och att gå sysslolös dagarna i ända. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag förmodligen jobbat volontärt med något jag brinner för, helt enkelt pysslat med något där pengarna inte är det viktiga.

Filosofi

Det där med att bli äldre och hitta livets mening

Först när det är alldeles försent inser hur fort livet och tiden passerar. Det är nästan hissnande när man tänker tillbaka på saker och inser att vissa minnen kan vara 30-35 år bort. Själv tänker jag 90-talet inte ligger särskilt långt bort i tiden, men trots allt är det 25 år sedan jag tog studenten 1996 – och 28 år sedan jag 1993 gick ut högstadiet. Det är snart 40 år sedan jag blev storebror för första gången, vilket är ett av de allra första och riktigt tydliga minnen jag har. Var har liksom all tid tagit vägen? Det är först på senare tid jag börjat inse sanningshalten i vad de vuxna sa till en när man var liten, att tiden går fort – och dessutom allt fortare med åren. När man var liten skrattade man mest åt det hela och tyckte att man hade ett oändligt långt liv framför sig. Nu, som vuxen, inser man med besked hur kort livet faktiskt är och vilken begränsad tid man trots allt har på jorden. Krasst räknat har jag levt lite drygt halva mitt liv om man ska efter genomsnittslivlängden för män. Och med tanke på hur fort första halvan av livet gått, vågar jag bara fantisera om hur fort nästa halva kommer att gå.