allkonstnarenDe gångna dagarna har jag nästan uteslutande ägnat åt att vila och låta den ömmande höften återhämta sig. Det har känts tråkigt, men bokstavligen varit ett ont måste. Jag har inte varit ute särskilt mycket, vilket har känts oerhört tråkigt när vädret varit så fint som det har varit. Varje dag har jag pallrat mig ut på balkongen för att ta eftermiddagskaffe och läsa tidningen, men det är också i princip allt jag varit utomhus sedan påskhelgen. Några gånger har jag lyckats masa mig ner till centrum för att småhandla lite eller köpa hämtmat, men promenaden på några hundra meter har varit en sann utmaning med den ömmande höften. Jag har linkat fram med min käpp i ett krampaktigt tag i vänsterhanden och har verkligen känt mig som 40 år äldre än jag faktiskt är.
Jag brukar ju ha problem med höften med jämna mellanrum och känslan är alltid densamma. Jag har ont, svårt att gå och känner mig decennier äldre än min faktiska ålder. Det är väl tur att jag en gång i tiden köpte käppen som i normala fall står i ett hörn i hallen. Så länge höften inte trilskas, har jag inga problem med rörligheten och att gå men några gånger per år ska höften krångla och med besked tala om var på kroppen den sitter.
Sedan ett par dagar har i alla fall vilan och de antiinflammatoriska värktabletter jag tagit givit resultat och jag har blivit alltmer rörlig i höften igen. Sedan någon dag kan jag gå nästintill normalt igen och jag har återigen placerat käppen i sitt hörn i hallen. Jag har valt att vila ytterligare några dagar för att säkerställa att jag inte får ont igen. Fortsätter det så här, kan jag inom några dagar återigen börja träna igen. Inte för att jag direkt vill, jag tillhör ju dem som tycker att träning är ett ont måste – men jag vet att jag behöver träna och hålla igång kroppen. Så så fort jag känner mig redo, ska jag pallra mig iväg till gymmet igen.
Men är det inte det ena, så är det det andra. Jag har ännu inte fått mina visdomständer, men de ligger latent under tandköttet längst in i munnen och brukar med jämna mellanrum börjar röra på sig och ge sig tillkänna. och det är just vad som börjat ske de senaste dagarna. Det går bra så länge jag inte äter, men så fort jag äter något – framförallt om det är lite tuggmotstånd – så börjar det göra ont i munnen.
Min tandläkare har inspekterat visdomständerna, men gjort bedömningen att inte göra något åt dem eftersom jag besväras så pass lite av dem. I ärlighetens namn är det heller inte särskilt ofta jag har ont av dem, det måste jag erkänna. Men de gånger jag känner av visdomständerna, är det inte fullt så roligt.
Den här gången är det inte fullt så illa som det brukar kunna vara. Jag kan äta någorlunda normalt och det gör inte ont mellan måltiderna, som det annars brukar kunna göra. Det ömmar när jag tuggar och jag försöker därför tugga i den främre delen av munnen så gott det går.
Nåja, lite krämpor här och där får man väl helt enkelt finna sig i ju längre tiden går. Man blir ju inte yngre precis, så det är ju inte så konstigt. Man får väl helt enkelt gilla läget. Jag ska väl i grunden vara glad som inte fått mina visdomständer än, utan att de bara märks av någon enstaka gång här och där. Många har väldiga besvär och måste genomgå operationer och andra onda ting för att komma tillrätta med visdomständerna. Själv har jag hittills inte behövt genomgå några ingrepp överhuvudtaget. Jag har överlag haft tur med mina tänder och inte behövt göra särskilt mycket när jag varit till tandläkaren. Jag har en lagning och brukar behöva ta bort lite tandsten när jag går till tandläkaren, men i övrigt är tänderna helt intakta. Kanske har det med att göra att jag är väldigt noggrann med tandborstningen, det är ytterst sällan jag slarvar med den. Det enda jag skulle kunna vara bättre på är tandtråd, men tror jag är något som gäller ganska många, eller hur?!
