De gångna dagarna har jag nästan uteslutande ägnat åt att vila och låta den ömmande höften återhämta sig. Det har känts tråkigt, men bokstavligen varit ett ont måste. Jag har inte varit ute särskilt mycket, vilket har känts oerhört tråkigt när vädret varit så fint som det har varit. Varje dag har jag pallrat mig ut på balkongen för att ta eftermiddagskaffe och läsa tidningen, men det är också i princip allt jag varit utomhus sedan påskhelgen. Några gånger har jag lyckats masa mig ner till centrum för att småhandla lite eller köpa hämtmat, men promenaden på några hundra meter har varit en sann utmaning med den ömmande höften. Jag har linkat fram med min käpp i ett krampaktigt tag i vänsterhanden och har verkligen känt mig som 40 år äldre än jag faktiskt är.
