allkonstnarenDe gångna dagarna har det verkligen skurit i bröstet att vara inomhus större delen av tiden, som ju är fallet när man är sjukskriven. Temperaturen har stigit upp över 20 grader i solen på dagarna och solen har gassat från en mer eller mindre molnfri himmel. På håll har man hört fågelkvitter och anat att våren på allvar gjort sitt intågande.
Under eftermiddagarna har jag haft balkongdörren öppen på vid gavel och tagit eftermiddagskaffet på balkongen i sällskap av någon lämplig tidning. Mer än så har jag inte varit utomhus under de gångna dagarna och det känns lite surt på något vis när våren nu äntligen har kommit. Men man får gilla läget, har man så ont i en höft att man knappt kan gå, så finns liksom inget alternativ till att bara vara hemma.
Nu verkar det inte som att det fina vädret tänker hålla i sig särskilt länge till dock. Ska man tro meteorologerna, kommer kylan tillbaka till helgen med molnigt väder och bara några få plusgrader. Så säg den glädje som varar? Jag hoppas i alla fall att det inte tänker kommer mer snö den här våren, utan att vi klarar oss ifrån den biten. Det kommer bakslag varje år, så är det ju, men nu är vi inne i slutet av april och då hoppas jag att vi åtminstone slipper mer snö.
Nu verkar det i alla fall som att det onda i höften har börjat ge med sig för den här gången. Jag har tagit antiinflammatoriska värktabletter under de gångna dagarna och det verkar som att de faktiskt fått bukt med höften i slutändan. Igår var första dagen sedan helgen som jag kunde ta mig runt utan att stödja mig på en käpp och det kändes oerhört befriande.
Jag har valt att vara hemma och vila höften ändå både igår och idag, jag vill inte ta ut något i förskott och kanske få ont på en gång igen. Men fortsätter det så här, kan jag snart vara igång med träningen igen till exempel. Känns det bra efter helgen, blir det nog ett träningspass på måndag kanske är tanken.
Inte för att jag direkt saknar träningen, det kan jag inte skryta med. För min del är träning inget annat än ett ont måste, som man helt enkelt bara måste genomlida. Men jag vet också att jag verkligen behöver röra på mig, av flera anledningar. Inte minst nu, när målsättningen är att jag ska gå ner i vikt.
Jag kan verkligen avundas personer som tycker om att träna, som kan gå till gymmet för att de tycker att det är kul. Så har jag aldrig varit, utan jag har alltid jagat ursäkter till att inte träna. Jag har haft kolleger som till och med “tagit med sig” träningen när de rest utomlands, som hängt i gymmet på hotellet och sett det som en del av semestern. Personligen skulle jag inte ens tänka tanken att packa med mig träningskläder när jag ska på semester. Har jag semester, då tar jag ledigt från träningen också – så enkelt är det.
Men jag får erkänna att det blir väldigt långtråkigt när man inte kan göra någonting och verkligen bara går hemma, så som det varit för mig sedan påskhelgen. Jag har knappt kunnat ta mig runt i lägenheten på grund av den smärtande höften, det har gjort att gå, stå och sitta så jag har verkligen varit väldigt handikappad. Som det annars varit under sjukskrivningen, har jag haft viss energi att hålla igång och göra saker och jag har inte direkt fått särskilt tråkigt. Men sedan höftbesvären slog till, har energin och orken varit som bortblåst. Jag har pulat i mig värktabletter för att inte ha alltför ont och mest suttit parkerad framför datorn och TV:n.
Nu hoppas jag att det onda faktiskt inte kommer tillbaka, så att jag kan återgå till en mer normal tillvaro igen. Det känns så skönt att gått över och att onda inte höll i sig särskilt länge den här gången. Jag brukar ha lite problem med höfterna och har återkommande inflammationer i höftmuskulaturen. Ibland kan det hålla i sig en vecka, tio dagar och det kan vara väldigt påfrestande. Den här gången var det väl en lite lättare inflammation och det tackar vi för. 😎
