Internet blir till det torg som behövs för den globala byn i framtiden

Sakta stiger mina siffror även på Facebook – där det ibland känns som att man ”samlar på” vänner och vill ha så höga siffror som möjligt. Själv har jag i skrivande stund 600 vänner på Facebook, en siffra som ständigt stiger – även om det ibland går lite segt. Vad alla inte tycks förstå och acceptera, är att jag är ganska hård på vilka som får vara mina vänner på Facebook eller ej. Det är precis samma ställningstagande som i verkliga livet, vem som helst får inte vara min vän. Vi ska ha ungefär samma värderingar, du ska kunna bete dig på ett enligt mig bra sätt – och så vidare. Lämnar du alltför många otrevliga kommentarer, då plockar jag med tiden bort dig och kanske till och med blockar dig. Detsamma gäller om du sprider hat, mobbar, trakasserar och så vidare. Jag minns en person som jag för ett antal år sedan lade till som vän – vi var klasskompisar på högstadiet och umgicks ytligt under ett antal år. Men i vuxen ålder tycks han ha förändrats radikalt till oigenkännlighet – åtminstone minns jag inte honom som sådan han var på Facebook cirka 20 år senare. Plötsligt lade han ut gravt rasistiska inlägg, där alla invandrare drogs över en och samma kam. Alla invandrare var enligt honom terrorister eller på annat sätt kriminella – och var individer som inte hade i Sverige att göra överhuvudtaget. Vid något tillfälle ondgjorde han sig även över personer som inte ville ha honom som vän på Facebook, eftersom han ansåg att folk på så vis lade sig vad han röstade på. Vilket naturligtvis inte är fallet, att inte vilja ha en rasist som vän på Facebook betyder inte att man lägger sig vad vederbörande röstar på. Du får rösta på precis vilket parti du vill, men sprider du hat och rasism omkring dig är det inte alls säkert att du får vara min vän. Varken på Facebook eller i verkliga livet. Det är helt enkelt inte alltid alla människor passar ihop – och jag vill inte mötas av en massa smörja när jag loggar in på Facebook, på samma sätt som jag inte vill höra en massa rasistiska kommentarer i verkligheten.
En annan person – en tidigare kollega från Polisen – plockade jag bort efter att han enligt mig uppträtt olämpligt i mitt kommentarsfält. Det tog inte många dagar innan jag fick ett mejl från vederbörande, som tyckte att hans yttrandefrihet kränktes i och med att han inte fick skriva vad han ville på Facebook. Och här blir jag bara full i skratt, för hans yttrandefrihet har inte kränkts det allra minsta. Detta är kanske den vanligaste missuppfattningen om att man blir utsatt för censur om någon väljer att inte ge dig en plattform att uttrycka dina åsikter. Det kan vara tidningen som inte publicerar debattartikeln du skrivit eller det där Facebookinlägget som tas bort av den person som har sidan. Detta är alltså inte censur! Censur är förhandsgranskning från statens sida och/eller när en specifik åsikt uttryckligen är förbjuden. Om du vill ägna ditt liv åt att tycka att muslimerna ska kastas ut eller att feminismen gått för långt, så kommer du inte att kastas i fängelse för det, men du får sprida de åsikterna själv. Du kan aldrig kräva att andra ska göra det åt dig genom till exempel kommentarer på en blogg, Facebooksida eller insändare i en specifik tidning. Jag väljer att inte sprida vilka åsikter som helst, du får tycka vad du vill – men sprid din smörja genom dina egna plattformar och inte i mina forum! Mina forum, mina regler, dina forum, dina regler – svårare än så är det faktiskt inte. Men kanske är det också så att det är just på grund av detta som det ibland går lite segt att dra till sig nya vänner på Facebook. Alla verkar inte acceptera att man får hålla sig till vissa ”regler” för att vara min vän – jag väljer helt enkelt mitt umgänge med omsorg, oavsett om det kommer till sociala medier eller verkliga livet.

Jag kan dock bli ganska trött på allt snack om att man kränker personer genom att plocka bort kommentarer eller vänner – eller till och med blockera någon. Folk är så fruktansvärt lättkränkta nu för tiden att det nästan gör mig mörkrädd – man hävdar gärna yttrandefrihet i de mest märkliga situationer. Du får tycka att jag försöker tysta dig, men så är inte fallet – det står dig nämligen helt fritt att förmedla dina åsikter genom en egen blogg, facebooksida eller andra sociala medier. Men du kan inte förvänta dig att andra ska hjälpa dig att få ut din dynga. Och jag kanske är ute och cyklar, men jag anser att för vara goda vänner så ska man ha ungefär samma grundläggande värderingar, ungefär samma inställning till tillvaron och livet. Jag får helt enkelt inte ut något av att umgås med gravt rasistiska personer eller personer som på annat sätt inte delar min värdegrund. Det spelar ingen roll om det är på internet eller i verkliga livet. Jag själv kanske tycker det är trist att bli bortplockad av någon på Facebook, jag kanske kan tycka att det är trist om min kommentar blir bortplockad – men jag hävdar inte att min yttrandefrihet kränks, för så är nämligen inte fallet. Och tycker du inte att du och jag passar ihop, då står det dig faktiskt helt fritt att plocka bort mig som vän. Precis som relationer funkar i verkliga livet – passar vi inte ihop, då umgås vi helt enkelt inte.
Sedan är det givetvis så att jag har 600 vänner på Facebook och alla dessa personer skulle jag kanske inte trivas att umgås med i verklig livet, det har jag inte riktigt koll på. Men det är i alla fall personer som i nuläget vet hur man beter sig och som generellt sett inte sprider en massa dynga omkring sig. Och det är jag tacksam för, jag slipper hålla på att gallra bland kommentarer och vänner, jag behöver inte plocka bort olämpligt och/eller kränkande innehåll. Jag vet med mig att jag kan logga in på Facebook utan att mötas av en massa rasism och annan ondska. Sen hamnar man ibland i grupper och på olika konton på Facebook där detta sprids nästintill obegränsat – kring Pride blev detta väldigt påtagligt till exempel. Men det går ändå att undvika detta hat om man anstränger sig lite – och framförallt vill jag kunna lägga ut vad jag själv vill utan att mötas av en massa hat. Sådant har nämligen hänt tidigare, att mina inlägg bemötts med de mest konstiga kommentarer – alltifrån vanliga mothugg till rent hat och hot. Att bli motsagd är en sak, men när det tippar över till rasism, hat eller andra elakheter har det helt enkelt gått för långt. Sedan har även jag blivit bortplockad av folk på Facebook av anledningar jag själv inte känner till. Jag tycker givetvis att det är tråkigt att bli bortplockad, men jag bråkar inte om det. Jag hävdar inte att min yttrandefrihet kränks – för vill jag nå ut med mina åsikter, då finns det andra vägar att gå. Jag har mitt eget Facebookkonto, jag har min blogg och så vidare, där jag kan sprida vad jag själv står för. Så jag behöver ingen annans hjälp för att nå ut med mina åsikter – och så är det trots allt för de flesta av oss i dagens högteknologiska samhälle.

Sen är internet ett fantastiskt verktyg som ger varje människa en röst som man inte haft tidigare. Idag kan man nå ut med sitt budskap på ett billigt och enkelt sätt, bara man har ytterst små kunskaper i hur internet fungerar. Man behöver inte hjälp av andras forum för att nå ut, utan kan faktiskt enkelt skapa konton i olika sociala medier eller till exempel en blogg för att nå ut med sina åsikter. Det är lätt att skapa en blogg, det är lätt att skapa en youtubekanal eller ett Facebookkonto – i princip vem som helst klarar av det. Till och med om du är gravt rasistisk klarar du av en sådan skapelse och kan på så vis nå ut med dina hatiska åsikter utan att ta hjälp av Facebookvänner eller andras kommentarsfält. Självklart är det inte säkert att du får en massa följare, sådant vet man aldrig på förhand – men det är den vägen man får gå. Jag har själv fått kommentarer i stil med ”varför bloggar du inte om det eller det?” – och folk tycker min blogg är snedvriden för att den inte behandlar vissa ämnen. Grejen är att vill du få ut dina egna åsikter, att det bloggas om vissa saker eller att vissa historier finns på Youtube – då får du själv se till att det blir så. Du kan inte kräva att vi som redan bloggar ska blogga om vissa händelser eller saker. Vad jag skriver om är trots allt min avvägning, mina beslut och att jag skriver om en sak behöver inte betyda att jag skriver om något annat. Sen får man gärna fråga om min åsikt i vissa frågor och har du tur får du kanske också ett svar, men det finns inga garantier för det – och det är inte alls säkert att det blir ett blogginlägg av det hela.
Jag tänker ibland på hur det var för 35 år sedan, innan internet kommit på allvar. Då fick man förlita sig på vanlig media om man ville få ut sitt budskap i en viss fråga – och det var inte alls säkert att så skedde, utan det var upp till varje tidning eller kanal om man ville rapportera om det nyhetstips man fått. Om jag idag vill få ut en viss historia, skriver jag ett blogginlägg eller skriver om det på Facebook – och många gånger får det hela spridning till folk som vill eller borde få reda på vad hänt. Jag minns exempelvis när jag på lösa grunder fick min provanställning upphävd hos Trafikverket för ett antal år sedan. Då skrev jag ett inlägg om det hela och inlägget fick en enorm spridning – det hade flera tusen läsare på bara några dygn. Eller för att inte tala om bemötandet jag fick hos Däckhuset i Kalmar för ett par decennier sedan. Jag skrev ett argt blogginlägg om det hela – och plötsligt visste nog merparten av Kalmars invånare vad som hänt. Inte minst efter att Däckhuset JK-anmälde mig för förtal och samtliga lokala medier skrev om anmälan. Idag får helt enkelt företag vänja sig vid att få kritik i sociala medier, framförallt om man inte skött sig. Och där har vi yttrandefrihet när den är som bäst, nämligen att man via bloggar eller andra medier kan få ut sin åsikt i olika frågor.