När salladen inte längre känns som ett straff

Lite drygt en vecka har gått med ”bantningssprutorna” och jag märker att jag äter allt mindre. Från att tidigare ha länsat tallriken nästan oavsett portionens storlek, så har jag nu börjat lämna rester eftersom jag inte får i mig allt. Jag får liksom påminna mig själv om att det är dags att äta lunch eller middag eftersom jag inte längre känner mig hungrig på samma sätt som tidigare. Jag skulle ledigt kunna äta frukost på morgonen och sedan gå en stor del av dagen utan att äta något alls. Åtminstone skulle jag med lätthet kunna hoppa över lunchen utan några som helst problem – för jag kommer på mig själv med att helt glömma bort mat eftersom jag inte längre blir hungrig på samma sätt som tidigare. Sakta börjar jag faktiskt även vänja mig vid att äta mindre portioner, jag tar direkt mycket mindre mat och tänker att jag får fylla på tallriken ifall jag inte blir mätt. Men mätt blir jag – och jag tar inte längre en andra portion, utan klarar mig förträffligt på en liten. Och det känns konstigt och ovant för en person som mig, som alltid varit stor i maten. Även om jag sakta vänjer mig, så känns det fortfarande ovant också, så jag har lite kluvna känslor inför hela grejen med sprutorna. Men effekt ger det och jag har redan gått när nästan fyra kilo sedan jag började med sprutorna förra söndagen. Sedan kan jag inte helt förlita mig till medicinerna, utan måste förstås fortfarande tänka på vad jag äter och dricker. Jag måste fortfarande röra på mig och se till att jag kommer iväg till gymmet ett par gånger i veckan – minst.
Jag har ju fått en del handfasta råd från dietisten när det kommer till vad jag ska äta, men det mesta av det är inga större nyheter. Jag vet trots allt att jag äter för mycket, att jag borde äta mer grönsaker och så vidare. Nu jobbar jag på saken, inklusive att ta mindre portioner. Grejen är bara att jag tycker det är så tråkigt med frukt och grönsaker, jag ogillar det inte men tycker att det är fruktansvärt tråkigt. Så därmed blir det sällan av att äta några större mängder grönsaker eller frukt – trots att jag vet att jag borde göra det. Som tur är, har jag inga större problem att avstå ifrån sötsaker, det har aldrig varit någon störra svaghet hos mig. Finns det godis, då äter jag av det – men jag tänker sällan tanken att köpa godis. Så där har jag inga större problem att hålla mig ifrån det hela. Då är mitt största bekymmer stora portioner och att jag kanske är aningen för glad i öl och snacks. Så jag vet vari problemet ligger egentligen, det gäller bara att göra något åt det – och att bibehålla någon form av strategi när man väl gått ner i vikt. Och det senare är nog det svåraste har jag en känsla av, det är lätt att falla tillbaka i gamla vanor igen. Så har det varit tidigare när jag försökt mig på olika dieter – när jag väl gått ner i vikt, då har jag fallit tillbaka i gamla vanor och gått upp igen.

Men det känns ändå som ett behagligare upplägg att göra så här med dieten än att gå på ”vanlig” diet och ständigt tänka på vad jag äter och inte får äta. Nu äter jag mindre portioner och tänker till viss del på vad jag äter – men jag behöver inte i samma utsträckning välja bort saker eftersom jag knappt får i mig någon mat. Och effekt har ju sprutorna uppenbarligen fått, eftersom jag redan gått ner flera kilo i vikt. Så det känns som ett skönt upplägg, sedan skulle jag säkerligen kunna gå ner ännu snabbara i vikt om jag var noggrannare med vad jag äter och inte äter. Men någonstan vill jag kunna njuta lite av god mat också, även om det blir i aningen mindre mängder än tidigare. Och hela tanken med medicinen är väl att vänja om sig till att äta mindre – förutom att gå ner i vikt förstås. Även det ännu inte är jättemånga kilon jag gått ner, så känns det som att kläderna börjar sitta lite bättre och inte sitter åt på samma sätt som tidigare. Och det är en skön känsla, att faktiskt börja komma i sina kläder igen. Sedan har jag en hel del sparade kläder, som jag hoppas på att komma i igen i framtiden. De ligger i en påse på vinden och bara väntar på att få hängas upp i klädkammaren igen. Så just viktnedgången – som jag i alla fall hoppas på ska komma – gör det lite svårt just när det kommer till klädinköp. De storlekar jag behöver idag, kommer jag förhoppningsvis inte behöva om några månader – så då har jag en massa kläder jag inte kan använda för att de är för stora. Må så vara att det är ett i-landsproblem, men det gör i vilket fall att jag har lite svårt att köpa kläder just nu.
Nu slipper jag i alla fall gå och vara konstant hungrig, eftersom medicinerna dämpar hungerkänslorna och matsuget. Så har det annars varit tidigare när jag gått på diet, att jag varit konstant hungrig och sugen på något att äta – nu slipper jag det, vilket känns fantastiskt skönt. Egentligen utnyttjar man ju bara biverkningarna av en diabetesmedicin, så jag tänker på de stackare som har den här medicinen mot diabetes – det måste ju vara väldigt besvärligt att inte klara av att äta som vanligt även om man behöver det. Äta måste man naturligtvis även om man går på diet, men jag måste äta mindre för att helt enkelt gå ner i vikt – annars händer ingenting. Men näringsämnen måste man få i sig, diet eller ej så det gäller att äta rätt och i lagom stora mängder. Och det lustiga var att det blev skillnad från en dag till en annan efter att jag började med sprutorna. Första dagen kände jag ingen större skillnad, men andra dagen var det om natt och dag. Plötsligt fick jag knappt i mig maten och blev inte det minst hungrig. Sedan dess har jag sakta börjat lära mig ungefär hur mycket jag får i mig och vilken storlek jag ska ha på portionerna.
Numera är det plötsligt roligt att ställa sig på vågen och se hur mycket man gått ner. Och jag väger mig flera gånger i veckan för att hålla koll på vikten. Ibland har det inte hänt något sedan jag vägde mig senast, ibland har det blivit skillnad på några hekto eller något kilo. Och varje gång man ser en viktnedgång är det lika roligt. Räknar jag med vad jag gick ner under min magåkomma för några veckor sedan, är det totalt åtta kilo som ramlat av kroppen – vilket ju är en fantastisk början. Ibland funderar jag på vätskediet igen eftersom det uppenbarligen är så bra för vikten. Enda nackdelen var ju att man blev så fruktansvärt hungrig, det var så extremt gott när jag väl kunde börja äta som vanligt igen. På det viset är det bättre så här, när jag helt enkelt inte blir hungrig.

Sen kan man förstås alltid ha åsikter om att den här typen av mediciner inte faller under högkostnadsskyddet när man får den utskriven för viktminskning. Jag får bekosta medicinen själv – och den kostar då cirka 500 kronor per dos. Och jag tar fyra doser i månaden, så det blir en del pengar i slutändan att punga ut med. Jag har råd att betala pengarna som medicinen kostar, men det är det långt ifrån alla som har tyvärr – trots att väldigt många är i samma eller större behov av medicinen än jag. Själv tänker jag att det lönar sig i långa loppet att bekämpa övervikt och att man får igen de pengarna i slutändan om man slipper alla följdsjukdomar som övervikt för med sig. Men beslutsfattarna resonerar uppenbarligen annorlunda på den punkten, vilket bara är väldigt tragiskt. Jag anser inte att jag är bortskämd som hävdar att medicinen borde ingå i högkostnadsskyddet även om man får den utskriven mot övervikt. Det borde vara en självklarhet med tanke på vinsterna i slutändan och skulle hjälpa många att bli av med farlig övervikt. Jag känner själv hur effektiv den är och verkligen fyller en bra funktion för att gå ner i vikt, så jag hoppas att man i slutändan tar sitt förnuft tillfånga och ändrar på reglerna. Jag vet att vissa politiker håller med mig i frågan och vill jobba för en förändring, men om det finns någon majoritet för en ändring vet jag inte. Personligen är jag inte särskilt pigg på att drabbas av de följdsjukdomar som min övervikt kan ge, så jag hoppas på att detta nu verkligen kommer hjälpa mig att gå ner ordentligt i vikt. Sen kan man alltid argumentera för att övervikt åtminstone delvis är självförvållat – men när man väl är överviktig, är det mycket svårt att bli av med den. Och ska man prata om saker som är självförvållat, kanske missbrukare heller inte ska få vård för sin problematik? Eller rökare kanske inte ska få gratis vård om de drabbas av cancer? Så jo, självklart ska vård av övervikt falla in under högkostnadsskyddet. Så jag hoppas att vi förr eller senare kommer dithän att det sker, även om det inte kommer att hjälpa mig personligen.
Länge skrev man ju inte ut denna medicin mot övervikt, eftersom det var brist på medicinen så att den inte räckte till dem som verkligen behövde den – nämligen diabetikerna. Men sedan patentet gått ut, är det inte samma brist på den och nu skriver man ut den även när det gäller övervikt. Vilket är ett stort steg i rätt riktning – nu är nästa steg att subventionera även denna medicin så att man inte behöver betala en mindre förmögenhet för att bli av med sin övervikt. Även om jag själv har råd, så skulle jag kunna ha väsentligt mycket roligare för 2.000 i månaden än att lägga den på medicin. Och jag tänker på alla som inte har råd med denna utgift, vad surt det måste kännas att det finns effektiva mediciner som du inte har råd med. För det är mycket pengar det kostar varje månad, självklart är det långt ifrån alla som har råd med den extra utgiften. Jag har provat med ett par mediciner innan, men med måttligt bra resultat. Första medicinen gjorde visserligen att jag gick ner i vikt, men jag fick också massor av biverkningar – så efter bara några vekor gav jag upp. Andra medicinen jag fick utskriven var kanske effektiv, men den hämtade jag aldrig ut eftersom den skulle kostat runt 10.000 per gång jag hämtade ut ny medicin. Pengar jag faktiskt inte ansåg mig ha råd med. Nu har jag i alla fall hittat en mellanväg, en medicin jag har råd med och som dessutom faktiskt är effektiv. Åtminstone som jag känner just nu.