Man vet att man börjar bli gammal när ljusen kostar mer än tårtan

Häromnatten fick jag för mig att plöja igenom en lång rad avsnitt av Kvarteret Skatan – och det var inte utan att jag började känna mig lite gammal när jag såg de första avsnitten som sändes 2003. Jag tycker inte det känns som särskilt länge sedan, men räknar man efter så är det trots allt 23 år sedan som de första avsnitten sändes – det vill säga ganska länge sedan trots allt. Och började man titta på färgval, inredning, vad man drev med i komiken och så vidare så märks det verkligen att det gått drygt ett par decennier sedan det hela sändes. för att inte tala om hur alla tekniska prylar såg ut i form av mobiltelefon, datorer och annat. Vissa av skämten hade förmodligen inte gått hem idag, så här 23 år senare – och många som är i 20-årsåldern idag skulle förmodligen inte ens förstå somliga skämt. Mycket av inredningen känner man ju igen från den tiden, där precis kring millennieskiftet – liksom att man fortfarande använde saker som fax, något som dagens ungdomar förmodligen knappt känner igen eller vet vad det är. Jag har sett serien flera gånger tidigare och aldrig tänkt på att den är så pass gammal, men denna gång blev det liksom extra påtagligt på något vis. Jag minns så väl 90-talets färgval, saker som idag känns gammal, murrigt och dant – men exakt så var det vi hade våra hem inredda för 25-30 år sedan. Men då tyckte man att det var snyggt att ha det på det viset, hur märkligt man än tycker att det är idag. Och då var det väldigt high tech med de bärbara datorer som just kommit, men som idag skulle anses vara otroligt otympliga och tunga om man jämför med dagens laptops eller läsplattor. Sen ska man naturligtvis inte tänka på de stationära datorer som existerade då – och var hiskeligt stora och tog upp en stor del av skrivbordet.
Jag tillhör dem som växte upp utan mobiltelefoner, appar, sociala medier och datorer. På min tid var man inte nåbar om man inte var hemma, utan endast när man var i närheten av en fast telefon. Idag finns det inte ens telefonjack i min lägenhet, utan fastighetsägaren tar förgivet att jag har mobiltelefon. Visst fanns det datorer, men det var i första hand företag som ägde sådana för att hålla reda på bokningar, betalningar och ekonomi. Det var först i slutet på 90-talet som det sakta började bli vanligt med hemdatorer och internet sakta började göra sitt intåg. I början av 2000-talet skaffade jag min första egna dator med uppringd internetanslutning på. Just det, ni internet som gick via telefonjacket – så det gick inte att ringa till mig på fasta telefonen om jag samtidigt var ute på internet. Och anslutningen var otroligt seg om man jämför med dagens bredbandsuppkopplingar. Och just dessa saker blir man så smärtsamt påmind om när man ser somliga serier från millennieskiftet eller 90-talet. Kläder, inredning, teknik – allt känns så otroligt gammalt. Och man ska naturligtvis sätta det i perspektivet att även om det är 30 år sedan, så känns det för mig inte så avlägset och länge sen. Pratar om man 90-talet, tycker jag – som snart fyller 50 – inte att det är särskilt länge sedan. Jag växte upp under 80- och 90-talen och minns det hela som om det var igår. Så när jag påminns om att det är så pass många år sedan som det är, då känner jag mig plötsligt väldigt, väldigt gammal.

Grejen är att jag själv inte anser mig vara särskilt gammal, utan känner mig inte så värst mycket äldre än 30 i runda slängar. Men det är snart 20 år sedan jag fyllde 30, så jag måste inse fakta att jag trots allt börjar bli lite till åren. Samtidigt är 50 kanske inte en jättehög ålder, utan jag ska väl inte ha någon panik över att börja bli gammal. Men börjar jag räkna, så tycker jag att om man räknar 15 år tillbaka så känns det inte så värst långt borta, då kommer vi till 2011. Men räknar man 15 år framåt, då kommer vi till 2041 och det år jag går i pension – så ser man på det hela ur det perspektivet, då är pensionen inte särskilt långt borta. Sen tror jag inte att jag kommer gå i pension vid 65, utan orkar jag kommer jag jobba ytterligare några – i första hand för att få en vettig pension. Men lik förbaskat är det inte särskilt långt borta. Jag minns väldigt väl min 30-årsdag med tillhörande firande – det känns inte alls särskilt länge sedan. Och räknar man ytterligare 20 år framåt i tiden, så är jag pensionär. Så tiden har en tendens att rinna iväg som bara den och det går fortare och fortare för varje år som går. Som barn och tonåring tyckte man att ett år var en hel evighet, men numera är ett år ingenting. Jag har alltid kalender för minst ett år framåt – och planerar ofta in saker med flera månaders varsel. Så planerade man aldrig som tonåring, utan då var det bästa fall några veckor planerna gick. Men jag misstänker att tidsuppfattning och perspektiv ändras med stigande ålder, ju äldre man blir ju kortare känns tiden – och den tickar iväg i en rasande fart.
Och ofta känns det väldigt konstigt när jag hör andra nämna min ålder – det är värre att höra den, då låter det plötsligt väldigt mycket. På något vis låter det mer när någon nämner ens ålder än när man själv säger eller tänker på den. Ju äldre jag blivit, ju svårare har jag haft att förlika mig med min ålder – det går liksom inte att komma ifrån. Jag undrar hur jag kommer förhålla mig till min ålder när jag närmar mig pension eller när jag närmar mig 70 – dit det trots allt inte är särskilt lång tid kvar. Någon direkt ålderskris känns jag faktiskt inte av, utan mår alldeles förträffligt trots att jag fyller 50 om ganska exakt 13 månader. Istället känns det (oftast) rätt bra att bli lite äldre och faktiskt bygga på sin livserfarenhet ju längre tiden går. Även om jag har svårt att förlika mig med min ålder, så mår jag inte dåligt av att bli äldre – det kännas bara lite konstigt. Jag minns så väl när mina föräldrar fyllde 50, hur gamla jag tyckte att de var och att de egentligen borde ha fått en rullator i födelsedagspresent. Numera anser jag inte att 50 är en särskilt hög ålder, snarare tvärtom – men det har väl också med att göra att jag själv snart är där.

Så mycket har dock hunnit hända sedan jag var liten – inte minst om tittar på tekniken. Det har gått från ett nästintill datorlöst samhälle med enkom fasta telefoner till ett högteknologiskt samhälle med datorer och mobiltelefoner överallt. Idag har i princip alla människor en dator och en mobiltelefon. Var jag på stan och ville jag ringa hem under 80- och 90-talen, då var det en telefonkiosk som gällde eller möjligen gå in någonstans och låna en telefon. Idag är det inga problem att varken ringa någonstans eller vara nåbar även om man inte är hemma. Och jag tycker om den tekniska utvecklingen, så jag är inte emot den – det är inte heller så att jag inte hänger med i utvecklingen. Men tänker jag på allt som hänt sedan jag var liten, så känns det ibland som att man vore född på stenåldern. Detsamma gäller förstås hur bilarna var när jag var liten. Då fanns ingen AC, elektriska fönsterhissar eller stora displayer runt förarplatsen. Var det varmt i bilen en het sommardag, då vevade man ner fönsterrutorna – ja, vevade med en vev på insidan av dörren. Det gick nämligen inte att trycka på en knapp för att justera AC:n och få en behagligare temperatur. Det var heller inte så att man låste upp samtliga dörrar till bilen genom en knapptryckning på bilnyckeln – istället låste man upp förardörren genom att vrida om en nyckel i låset, sedan fick någon hoppa in i bilen och låsa upp dörrarna inifrån. Så ja, jag tycker om den tekniska utvecklingen och tänker ibland att jag på sätt och vis hellre varit ung idag än för 30 år sedan. Det är liksom spännande att tänka på hur långt tekniken kommit om 20 år – eller längre fram än så. 20 år till ska jag nog kunna hänga med i den tekniska utvecklingen, men längre än så kanske man inte kommer tycka att det funkar.
Men jag tror också att steget är mindre för oss 70-talister att hänga med i den tekniska utvecklingen än vad det exempelvis var för våra far- och morföräldrar. De hade ju knappt sett en dator när de kom på 90-talet och jag minns hur svårt de hade att förstå sig på dessa apparater. Själv har man ju varit med nästan från början av den tekniska utvecklingen och steget blir inte lika stort att hänga med i den fortsatta utvecklingen. Ofta pratar man ju dessutom om att tekniken skulle göra oss människor mer eller mindre arbetslösa, men själv tror jag inte att det kommer att ske. Även om tekniken i större utsträckning gör vissa enklare jobb, så kommer andra enkla jobb att uppstå på grund av den tekniska utvecklingen. Till exempel har ju webbhandeln ökat explosionsartat vilket gör att många måste hantera varor som ska plockas, paket som ska sorteras och levereras och så vidare. Och så tror jag att utvecklingen helt enkelt är – vissa enkla jobb försvinner medan andra kommer att uppstå.