Är livet på landet verkligen så idylliskt?

För inte så länge sedan var jag i Halmstad på filminspelning och jag bilade ner genom Sverige från Stockholm – och sedan tillbaka några dagar senare. Och på vägen passerade jag en rad olika mindre orter och samhällen – varav jag noterade namnet på kanske hälften av dem. Under vissa sträckor slog mig tanken ett man åkte mil efter mil genom bara skog – och så vips dök det upp ett hus eller två, för att sedan vara mil efter mil med bara skog. Inga affärer, ingen samhällsservice inom räckhåll utan bara träd och åter träd. Och jag tänker att folk faktiskt bor så här – och vilken skillnad det är jämfört med en annan som bor skapligt centralt i Stockholm, vilka olika liv vi lever. Själv är jag van vid att ha affärer, apotek, restauranger och annan service inom räckhåll. Men bor du mitt ute i skogen då får du åka flera mil för att köpa en liter mjölk. Medan jag bokstavligen har tre minuters promenad till närmsta butik. Blir jag sjuk, har jag inte långt till doktorn på vårdcentralen eller i värsta fall närmsta akutmottagning. Behöver jag köpa något eller vill gå ut och äta, då är det inget stort projekt utan jag kan gå eller ta tunnelbanan en bit så är jag framme. Men bor man på landet, då blir det förmodligen inte ofta man går ut och äter misstänker jag – inte minst om man bor mitt ute i skogen. Sedan kom man till små samhällen, där livet tycktes kretsa kring den lokala ICA-butiken, macken och möjligen en pizzeria (som i bästa fall har utskänkningstillstånd). Och jag tänker att det finns folk som lever sina liv på dessa små orter, som kanske levt där i generationer och inte vet något annat – och att jag själv aldrig skulle stå ut på dessa små orter med möjligen några tusen invånare, om ens det vissa gånger. Vad jobbar man med när det är flera mil till närmsta centralort? Hur ser nöjeslivet ut när det på sin höjd finns en pizzeria med rättigheter inom räckhåll? Hur sköter man handling på enklaste sätt? Visserligen finns det ibland en lokal matbutik – men i övrigt finns inga butiker om man inte reser fler mil bort. Jag tänker på saker som apotek, klädbutiker – och allt annat som i alla fall jag är van att ha inom räckhåll.
Jag förstår naturligtvis att folk får livet att fungera även på dessa små orter, men livet ser otroligt annorlunda ut jämfört med hur det ser ut inne i stan. För min egen del skulle jag snabbt på lappsjuka om jag bodde ute på landet eller på någon av dessa små orter som man oftast bara passerar när man är på resande fot. På sin höjd stannar man till för att tanka eller handla något i den lokala butiken – eller kanske käka lunch på den lokala pizzerian. Men om du frågar mig vad den lilla orten heter, skulle jag förmodligen inte ens komma ihåg namnet. Jag tycker inte nödvändigtvis att jag ”lyckats bättre” för att jag bor i storstan jämfört med de som bor i dessa småorter, men jag inser vilken skillnad det är på tillvaron – och hur olika liv vi lever. Visst går det att se en viss charm i att bo på landet eller på en mycket liten ort, men för min del väger inte charmen upp hur omständligt allt blir när det kommer till jobbpendling, handling och allt annat som hör vardagen till. Sedan vill jag själv ha närhet till restauranger och annat uteliv som för min del är en given del av tillvaron. Jag skulle sakna att enkelt kunna gå ut och äta på kvällarna, jag skulle sakna att ha närhet till all service som en lite större stad ändå erbjuder. Där jag själv bor, har jag som sagt några få minuters promenad till den nödvändigaste servicen – och tar jag tunnelbanan några stationer så har jag allt inom uppnåeligt räckhåll. Sedan är – misstänker jag – dessa småorter oftast utflyttningsorter, där invånarantalet går ner år efter år. Till skillnad från de större städerna, där invånarantalet stiger år efter år.

Jag själv tycker inte det är så idylliskt att bo på landet, även om jag till viss del ändå kan se charmen. Det är en sak med en sommarstuga på landet, där man kan vara under sommarhalvåret – men att bo så permanent är inte min grej riktigt. Jag tycker till och med Hudiksvall – som jag kommer ifrån – med knappt 17.000 invånare i själva tätorten är för litet. Istället har jag verkligen blivit en storstadsmänniska med åren och trivs med utbudet och pulsen som en storstad trots allt erbjuder. Innan jag flyttade till Stockholm, var jag lite skeptisk till att bo här – men nu kan jag inte tänka mig något annat. Inte minst sedan merparten av min familj också flyttat hit och jag har såväl syskon som syskonbarn bara några minuter bort med tunnelbanan. Så numera har jag svårt att tänka mig en annan tillvaro, jag kan inte se mig själv bo på någon mindre ort någonstans. Jag tänker också att det sociala livet måste ta stryk om man bor ute på landet, att man inte kan ha samma sociala umgänge med släkt och vänner som om man alla bor i stan. Jag som har merparten av min familj och mina vänner i Stockholm kan med enkelhet träffa dem när det så faller oss in, det är bara det där med tid som ska till. Men bor man mitt ute på landet med flera mil till närmsta tätort, då blir det fruktansvärt mycket krångligare helt plötsligt. Självklart förstår jag att man kanske har en viss umgängeskrets lokalt även på en mindre ort – och ibland kan familjer vara samlade även på en liten ort så att man lätt kan umgås och ses. Så bara för att man bor på en liten ort behöver man inte vara dömd till ensamhet. Men bor man inte ens i en liten ort, utan mitt ute i skogen – då blir allt något helt annat. Det har jag även tänkt på när man bilat genom Norrland (och då pratar jag ”riktiga” Norrland, långt uppe i norra Sverige) – där blir avstånden än mer påtagliga. Där kan man verkligen åka mil efter mil och hitta enstaka hus längs vägen – med många, många mil till närmsta samhälle. Och jag har riktigt svårt att förstå att man väljer att bo på sådana platser, även om jag naturligtvis respekterar att vi människor är olika och gör olika val i livet. Vilket naturligtvis är tur, för jag är definitivt för en levande landsbygd och att folk ska kunna välja att bosätta sig där utan att straffas med höga bensinpriser, dålig mobiltäckning och annat som numera kan höra vardagen till ute på landet.
Med risk för att låta motsägelsefull, kan jag mycket väl tänka mig ett fritidsboende på landet – något jag i nuläget redan har i familjen. Vi har en sommarstuga långt ute i Söderhamns skärgård, där jag trivs fantastiskt bra och kan vara en stor del av somrarna utan att bli uttråkad. Men jag skulle inte kunna tänka mig att bo där året om under några som helst omständigheter – för under resten av året håller jag mig gärna i stan. Enda nackdelen med vår sommarstuga, är att det inte går att ta sig dit vintertid – för jag skulle kunna tänka mig enstaka helger och liknande i sommarstugan även under resten av året. Men det går inte med tanke på isar och liknande, som gör det nästintill omöjligt att komma ut vintertid. Så ibland har jag funderat på en egen sommarstuga på fastlandet, dit det går att ta sig oavsett väderlek året om. Men det blir något man får ordna med senare i livet, just nu tillåter inte ekonomin några fastighetsköp. Så jag trivs bra med den tillvaro jag har, med en tillvaro i skärgården om somrarna och sedan en tillvaro i stan resten av året. Dock skulle jag – som sagt – kunna tänka mig en tillvaro då jag pendlar lite mer mellan stad och land och ha enstaka helger på landet till exempel. Men att flytta ut på landet permanent är helt uteslutet, det skulle jag aldrig klara av. Jag vill i normalfallet ha en tillvaro med alla bekvämligheter inom räckhåll, med affärer, restauranger och vård inom bra räckhåll. Att vi sedan är olika när det kommer till val av bostads ort som sagt bra, annars skulle vissa delar av landet snabbt dö ut – och alla kan inte bo i storstäderna.

Sen finns det ju idag stora möjligheter att jobba hemifrån – vilket många kanske gör i större utsträckning om man bor på dessa mindre orter. Man kan ha egen firma eller en vanlig anställning som möjliggör hemarbete – det går att ha sin arbetsplats flera mil bort men man kan sköta det mesta av sitt arbete hemifrån. För jag tänker just vad man egentligen jobbar med om man bor på en liten ort med ett par tusen invånare – på en sådan ort kan det ju inte finnas särskilt många arbetstillfällen. Allra minst om man har många mil till närmsta centralort. Men idag går det naturligtvis att sköta många jobb på distans och du kanske inte behöver vara på kontoret mer än några dagar i månaden i vissa fall. Sen är väl garanterat arbetslösheten högre på dessa små orter jämfört med storstäderna misstänker jag. Ibland kan det finnas någon industri eller annan lite större arbetsgivare i närheten, men det är långt ifrån säkert och att så är fallet. Jag kan ibland tänka tanken att hyra ett hus någonstans på landet en tid för att till exempel sätta mig att skriva. Men då är det under en begränsad tid och jag kommer inte bosätta mig där permanent. Så nej, jag har inget emot att vara på landet eller mindre orter, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo där. Inte minst om jag hade bättre inkomster på mitt skrivande än vad jag har, skulle jag kunna tänka mig sådana ”utflykter” ibland. Som jag skrivit i något tidigare inlägg, har jag läst om bland annat Henning Mankell – som ofta hyrde ett hus eller tog in på ett hotell någonstans i världen för att sätta sig och skriva när han jobbade med en ny bok. Lars Winnerbäck verkar ha ungefär samma arbetssätt när han skriver musik till en ny skiva. Skivan Söndermarken skrev han på olika hotellrum i Köpenhamn – därav skivans titel, då Söndermarken är en park i just Köpenhamn. Men det är ju personer som faktiskt ha råd att ha en sådan tillvaro, själv har jag inte en ekonomi som tillåter att jag gör så när jag ska skriva. Utan jag får finna mig i att använda mitt lilla hemmakontor alternativt sätta mig på en bar eller café för att skriva. Men hade jag exempelvis kunnat leva gott på mitt skrivande, då hade jag gärna haft ett hus någonstans med en ”skrivaratelje” där jag kunnat sitta och skapa mina texter. Det är sådant man bara kan drömma om, men visst är det inget fel i att drömma. Men säga vad man vill att skriva – det finns dock få ställen som jag får inspiration på som just på landet alternativt i olika barer och caféer.
Alla kan dock inte leva på sådant, utan i normalfallet måste man dock ha en anställning eller möjligen ett eget företag med en bra affärsidé för att kunna få ihop till sitt leverne. Och det är vad jag undrar i mitt stilla sinne hur folk får ihop till sitt leverne på dessa små orter? Sen är kanske heller inte alla intresserade av att jobba hos de lokala arbetsgivare som råkar finnas på orten – alla vill kanske inte jobba i den lokala fabriken, butiken, macken eller pizzerian. Och då måste man flytta på sig alternativt vara villig att pendla långt. Så många flyttar säkerligen ifrån dessa orter i större utsträckning än vad folk flyttar ifrån storstadsregionerna. I Stockholm pratar man ju om en busslast inflyttande om dagen – och det är brist på bostäder, men inte jobb i samma utsträckning. Och jag misstänker att det ser ungefär likadant ut i städer som Göteborg och Malmö. Jag har själv funnit mig tillrätta i storstan med jobb och lägenhet och kan inte tänka mig att flytta någon annanstans – inte ens till någon av Sveriges andra storstäder. Det har både med att göra att jag har ett jobb jag trivs med i Stockholmsområdet, men också att merparten av min familj finns här. Jag tycker mycket om att ha dem inom räckhåll – inte minst syskonbarnen. Så jag blir kvar på obestämd framtid, möjligen med variationen att det med tiden kanske blir ett fritidshus någonstans – om ekonomin tillåter.