Den som bär med sig sorg till sängs sover inte gott

Så går vi in i vecka 41 och jag har återigen en tämligen fullspäckad vecka framför mig. Ibland har jag oroat mig för att inte få tillräckligt med timmar på jobbet, att pengarna därför inte skulle räcka – men det verkar som att min oro faktiskt varit relativt obefogad. Jag har fortsatt fått jobba ganska mycket och har ett tämligen fullspäckat schema – vilket ju inte direkt gör ont på något vis. Det är bra för ekonomin och det är roligt att ha något att göra på nästintill heltid. För riktigt heltid kommer jag inte upp i, men det är inte långt ifrån. Men framförallt ekonomiskt är det en stor skillnad mot för hur det var när jag tidigare gick och stämplade – vilket känns riktigt skönt. Varken A-kassa eller sjukpenning blir man vare sig rik eller fet på, vilket förmodligen också är tanken kan jag tänka mig. Man ska klara sig, men inte mer än så helt enkelt. Men nu har jag en inkomst på nästintill heltid och då blir det något helt annat.
Jag vänder och vrider på dygnet och tar de pass som tilldelas mig – det blir dag, kväll och natt om vart annat. Men jag trivs med skiftgången och kan inte tänka mig att återgå till att jobba kontorstider om jag inte vore absolut tvungen. Sedan sliter det förstås på kroppen – och jag börjar förstå det där med barn som gråter när de är riktigt trötta. Har jag jobbat hela natten, känner jag mig nästintill gråtfärdig när klockan drar sig framåt sex på morgonen. Då undrar man vad man håller på med, varför man jobbar som man gör och inte har mer ”normala” arbetstider. Men det finns sådana fördelar med skiftgången som gör att jag har svårt att se mig själv jobba på något annat vis. Visserligen är man sliten efter en hel natt på jobbet, men samtidigt har jag sovmorgnar mitt i veckan, lediga vardagar och en rad andra fördelar som man inte har som kontorsråtta. Så nej, jag kommer inte byta till kontorstider annat än under pistolhot – åtminstone som det känns just nu.

Jag har inte haft jättemånga filminspelningar på sistone, inte så många jag brukat ha framåt höstkanten under de senaste åren. Men det har heller inte funnits särskilt många uppdrag att söka, det känns som att filmbranschen just nu går lite på sparlåga och inte har så värst många produktioner igång. Men jag vet också av erfarenhet att det går upp och ner med antalet uppdrag, i perioder får man tacka nej för att de krockar med varandra och sedan det gå veckor utan jag har några uppdrag. Men fortsatt får jag tampas med produktionsbolag som inte betalar sina fakturor – eller hör av sig om det är några frågetecken kring fakturan. Visserligen har jag märkt av en viss tendens att viss faktiskt hör av sig och frågar när det kommer en faktura som av någon anledning är oklar. Och det är ju just så jag tänker att det ska gå till – är en faktura oklar, kommit till fel ställe, har några felaktigheter eller andra frågetecken, då är det ju bara att höra av sig till mig. Svårare än så är det inte. På sistone har jag haft mejlkonversationer med två produktionsbolag där man haft frågor kring den faktura jag skickat. För det är trots allt så jag inte bits! Kommer det en faktura som väcker frågetecken, så hör av er till mig – så kan vi reda ut det hela. Så gör jag om jag får en faktura jag tycker är konstig av någon anledning, då hör jag av mig till avsändaren för att kolla upp det hela.
I skrivande stund har jag två fakturor liggande som inte är betalda – vad gäller en faktura har jag redan skickat en påminnelse och vad gäller den andra väntar jag någon dag till innan jag påminner. Men det är ganska frustrerande på något vis, att man ska behöva påminna ibland flera gånger innan en faktura betalas. Mitt lilla företag har inte särskilt stor marginaler, så det är oftast viktigt att få betalt i tid för att jag själv ska ha råd att betala de utgifter som följer med företagandet. Så därav blir jag lite petig när somliga produktionsbolag inte betalar i tid. Jag själv är oerhört noga med att betala mina fakturor i tid för att undvika extra utgifter i form av påminnelseavgifter och så vidare. Inte minst vill jag inte ha inkassoföretag och Kronofogden efter mig, så jag lägger mycket prestige i att betala i tid. Och de gånger jag av någon anledning inte kan betala, då hör jag av mig och meddelar det. För de allra flesta företag brukar inte vara knussliga med att ge uppskov på fakturor om man har svårt att betala för sig. Det gäller även mig – så länge man hör av sig.

I normala fall brukar jag lida av en hel del söndagsångest inför den kommande måndagen och den kommande arbetsveckan, men så är inte fallet numera. Dels är det ingen idé att ha söndagsångest när man kan jobba när som helst under veckans alla dagar och timmar, dels trivs jag numera för bra med tillvaron för att överhuvudtaget känna någon ångest kring en kommande arbetsvecka. Och det måste man ju ändå säga är ett privilegium att få känna så. Visst svär jag långa ramsor ibland när väckarklockan ringer vid halv fyra på morgonen, visst tycker jag att det är jobbigt att hålla sig vaken hela nätter ibland – men säg det jobb som är perfekt.
Det finns många aspekter som vägs in för att jag ska trivas på ett jobb – saker som arbetssysslor, lön, kolleger, resor till/från jobbet, arbetsmiljö, förmåner, ja listan kan göras otroligt lång. Det viktiga är trots allt att man känner att det är meningsfullt att gå till jobbet, utifrån sysslor och liknande. Men man vill också ha en lön som ungefär motsvarar ansvar och vad man gör på jobbet. Liksom någorlunda en del förmåner som sätter lite extra krydda på tillvaron. Sen kan man tumma på det ena om det andra ger extra mening till tillvaron. Har jag ett exceptionellt givande jobb, då kan jag tumma på lönen – och får jag riktigt bra betalt, då kan jag tumma på givande arbetssysslor. Sedan går man inte med på vad som helst, det håller nog de flesta med om. Även om jag fick äran att jobba med en hobby, så måste fortfarande hyran och räkningarna betalas. Och jag skulle inte göra vad som helst för alla pengar i världen. Så visst finns det gränser – jag skulle inte prostituera mig ens för alla pengar i världen. Och det finns ”vanliga” yrken jag inte skulle ta ens om det var väldigt välbetalda. Jag skulle inte jobba i kundtjänst, städa eller jobba som brevbärare även om man så betalade 75.000 i månaden. Det är jobb som i min värld är alldeles för själsdödande och monotona för att jag skulle stå ut i längden. Och tro mig, det är jobb jag har provat på och som helt enkelt inte passar mig. Sen är det tur att andra tycker att dessa jobb passar just dem, för det är yrkesroller som trots allt behövs i samhället. Det finns säkerligen personer som inte skulle stå ut med mitt jobb, så det går liksom på ett ut.

Nu börjar ekonomin sakta komma på fötter efter min tid som arbetslös, sakta har jag börjat beta av saker och ting och kan äntligen börja känna en balans i ekonomin. De senaste månaderna har varit tuffa ekonomiskt, som det ju är när man stämplar. Men nu går det åt rätt håll i alla fall, vilket känns skönt att se. Visserligen är vi inte ikapp till fullo än, men snart kan man känna att man har en relativt normal ekonomi igen. Och jag kan sakna att inte kunna unna mig i stort det jag vill kunna unna mig, att inte kunna köpa kläder och annat som man vill kunna unna sig. Jag försöker att inte ådra mig några onödiga utgifter just nu och gjort en hel del neddragningar på olika utgifter. Och jag fortsätter att hålla koll för att i möjligaste mån inte ha några alltför onödiga utgifter. Bland annat ska jag under veckan ta kontakt med Telia, eftersom jag vet vi betalar för vissa tjänster som vi varken utnyttjar eller behöver där. Och oavsett om man har det tufft ekonomiskt eller ej, så är det givetvis bra att hålla koll på sin ekonomi och att försöka hålla nere på sina utgifter.
Ibland brukar jag slå på Lyxfällan på TV – mycket för att förfasa mig över att det finns vuxna människor som har så otroligt dålig koll på sin ekonomi. Själv försöker jag att inte leva över mina tillgångar, men i det här programmet hittar man folk som totalt tappat greppet om det där med pengar och ekonomi. Folk som knappt har någon inkomst alls lever lyxliv på lånade pengar och skuldsätter sig uppöver öronen. Jag har också lån, men inte mer än att jag varje månad kan betala mina amorteringar. Men här har vi folk som tar lån, skiter i att betala sina räkningar och amorteringar – och hamnar hos inkasso och Kronofogden. Någon enstaka betalningspåminnelse har jag fått genom åren, men det har aldrig berott på att jag inte kan betala, utan att det på något vis blivit en miss någonstans. Får jag en påminnelse, då betalar jag fakturan direkt för att inte hamna hos inkasso. Det skulle liksom vara en mardröm att få Kronofogden efter sig och få en betalningsanmärkning – det ställer till så otroligt mycket i tillvaron. Det skulle aldrig falla mig in att bara strunta i att betala en räkning – så som många av deltagarna i Lyxfällen tycks göra, och ibland har gjort under flera års tid. Och när jag ser programmet, är det två saker jag har svårt att förstå – för det första att man så kan försaka sin ekonomi under så lång tid. Men för det andra också att man vill skylta med det i TV inför en stor del av Sveriges befolkning. Skulle min ekonomi haverera skulle jag säkerligen söka hjälp – men jag skulle inte vilja skylta med det hela i TV. Men även där är ju vi människor väldigt olika.